”Jag har svårt att komma till rätta med min fascination för Lofoten......I hög grad beror den på landskapet.” Man kan förstå Per Olof Sundmans huvudbry i boken ' Lofotensommar ' från 1973. Naturen är grandios, man nästan kreverar av hänförelse om vädret är snällt. Men kedjan av öar rakt ut i Nordatlanten tar emot många stormar. När vi reser hit under sista veckan i maj i år är gudarna på bästa humör. Tur är fotografens moder.

 

Tillsammans med Björn Esping börjar sejouren med en titt på Norges ”nasionalfjell”, som Stetind har utnämnts till. Sedd från väster är fjället en väldig klippnål som rusar rakt upp i himlen, 1392 meter i ett enda ofattbart svep från fjorden. Den avhuggna toppen ser ut som en liten platå. Hällarna stiger lodrätt dit, hårda som betongfasader på en skyskrapa av kolossalt format. Fjället liknar snarare en hög och smäcker stubbe med bark av flagnande granit. Man fattar inte att geologiska krafter kunnat avla något som detta, och vi avundas Norge som begåvats med sin mirakulösa natur. Ge oss tillbaka Unionen! Stetind kan ju lika gärna vara hela Skandinaviens nationalfjäll!

 

Rätt genom ”nasionalfjellet” Stetind har man sprängt en tunnel för bilvägen till Kjöpsvik!

 

 

Färjan tar oss över Ofotenfjorden till det egentliga Lofoten och första stoppet blir vid Raftsundet där Hurtigrutten passerar. Fartygen slinker in i den hypersmala Trollfjorden, till passagerarnas stora begeistring. Trollfjorden är som Stetind, en ofattbar uppenbarelse, men av omvända skäl. Vi ser ett djupt schakt rakt in i det mäktiga massivet Trolltindan. På botten har en smal och förvånande kort vattenkanal trängt in mellan tusenmeter meter höga fjällväggar. 

 

 

Trollfjorden.

 

Nu är högtrycket stadigt parkerat. Vi får dag efter dag utan ett cumulus på himlen. Den sedvanliga ambivalensen bubblar upp. Som fotograf tycker man om moln och intressanta ljusflöden, växlande väder helt enkelt. Som utforskare på fjärran platser vill man hellre ha ihållande solsken som släpper fram härligheten. Min lycka är att antingen det ena eller andra jaget kan bli tillfredsställt, om inte regnet vräker ned dagar i sträck. Det kan det göra i Lofoten. Då blir man sur. Första gången jag var här blåste tältet sönder första natten. Vi hade nått längst ut i ökedjan och befann oss i byn Å. Dagen efter blev det omedelbar reträtt med båt till Narvik, över svallvågor som fick loungen att gurgla av sjösjuka människor.

 

Inte långt från Svolver, vid berget Vågakallen, slår vi läger och får närkontakt med topografin som bygger upp detta sällsynt taggiga land. Vågakallen har blivit ett klättereldorado och vi ser hugade alpinister tåga iväg med allt pick och pack som krävs för ett nappatag. Vi har också en försvarlig utrustning att kånka på, om vi har lust. I bilen finns hela batteriet av objektiv, från vidaste vidvinkel till längsta telet. Man vill ju inte missa något som klyschan säger – fotografer emellan.

 

Vågakallen.

 

När vi någon dag senare vandrar till Kvalvika på Moskkenesøy är dock begränsat med kameraprylar nedstoppade i ryggsäcken. Vi följer stigen över ett lågt pass. På andra sidan ligger Kvalvika – Lofotens undangömda pärla. Här skimrar en bred och invallad drömplaya, drygt en kilometer lång. I södra änden stoppas den av ett 600 meter högt och svart berg med foten i havet, Kjerringa. I norra änden doppar ett lika brant och högt berg sin tå i vattnet, Ryten. Innanför den lejongula sandstranden höjer sig ännu en bergsrygg till en hög mur, och utanför brädden syns den blånande havshorisonten i panoramat mellan de två inramande bergen. Bergens slänter har försommargröna gräsmattor som fåren betar, turkosa Atlantdyningar brusar mot sanden, och det är folktomt, sånär som på några få andra vandrare som försvinner efter ett tag. Denna extremt natursköna plats ligger isolerat och svåråtkomligt, och känns just därför som ett paradis på hög latitud. Ett svalt paradis som man bara måste älska.

 

 

 

Kvalvika på kvällen.

 

 Kvalvika i gryningen.

 

 

Ryten.

 

 Stigen från Kvalvika.

 

 

 Strandbäck vid Kvalvika.

 

 

 

 

Vid Å inträffar resans highlight. Vi tältar utanför byn, inte långt från platsen där stormen drog in för längesedan. Några flortunna slöjmoln har dämpat ljuset något, vilket ger nya motiv. På andra sidan en djupt inskuren vik mellan klipporna, häckar en koloni tretåiga måsar, krykjor. Halva elva på kvällen ser jag något mörkt på vattenytan nedanför. I kikaren framskymtar en späckhuggare, nej det är en flock på fyra som följer klippstranden in i viken. Kolsvarta triangulära fenor klyver vattnet, utblåset ljuder som pustar och materialiseras som ånga, den vita buken visar sig när en tung kropp rullar runt. Djuren simmar lojt vilket gör måsarna tossiga, och även oss. I upphetsning rusar jag efter längsta teleobjektivet som snabbt placeras på det redan uppställda stativet. Ljuset är svagt, det får bli vad det blir. Under ett par minuter sveper späckhuggarna förbi inom synhåll, som närmast på knappt hundra meters håll. Sedan försvinner de bakom klippan och ut på vidare vatten.

 

 Späckhuggare.

 

 

 

Tretåig mås.

 

 

Vilken naturupplevelse! Föreställningen går inte att jämföra med en valsafari i gummibåt till halvt garanterade uppehållsplatser för späckhuggare. Det vi sett är oändligt mycket starkare än en naturfilm med förstummande bilder. Vad vi upplevt är ett otvunget möte med fantastiska djur som är ute på sitt eget vardagliga uppdrag. Späckhuggarna bevisade att de faktiskt existerar i dessa hav och att de lever ett naturligt liv präglat av födosök, förflyttningar och lek. Även om det inte blev någon pangbild var observationen oförglömlig. Späckhuggare, spontant, off-season, på nära håll och från fasta land. Huj!

 

Från Reinebringen mot Reine.

 

 

Storskiva vid Buneset.

 

 

Strandskata vid Buneset.

 

 

Helvetstinden vid Buneset.

 

Ett dygn senare är det dags för nästa höjdpunkt i ordets bokstavliga bemärkelse. Reinebringen lockar till kvällsbestigning. Stigen upp är tvärbrant, bitvis försedd med rep att hålla i, inget för personer med anlag för svindel. Fyrahundrafemti meter rakt i fallinjen till Lofotens bästa utsiktspunkt, som det står i turistreklamen. På bergskammen blir det flygperspektiv. Rakt under fötterna ligger Reine som ett litet Venedig, med följsam bebyggelse på öar och längs stränderna. Längre bort skär Kjerkfjorden ut sin bassäng i den flikiga ön Moskenesøy. Fjorden omringas av ett uppsprucket bergslandskap som tillhör de djärvare på jorden. Vittringen har arbetat hårt i dessa trakter, inlandsisen också. Man baxnar av åsynen. Större delen av Moskenesøy planeras bli en ny norsk nationalpark, och det kan man förstå. Bebyggelse, byar och vägar finns bara längs öns östra havskant. I det inre har bergen varit ett orubbligt hinder som försvarat naturen mot intrång. En av de mest intressanta aspekterna på Lofoten är just detta, att kulturbygd och rå vildmark gränsar till varandra.

 

Heimø från Værøy.

 

 

Stranden vid Værøy.

 

Sista dagarna tillbringar vi på Værøy ännu längre ut i Atlanten. Där har naturen lugnat ned sig och bergen är lägre. Men även här kan man vandra och se på fågelkolonier. Och vi passar på att titta in i en fiskfabrik, eller vad anläggningar ska kallas där man tar hand om all fisk som fångas i dessa farvatten. Lofotens kultur och fisketradition är också värd en resa. Framförallt den saken fascinerade Per Olof Sundman. ”Men jag skulle inte kunna skriva en bok enbart om ett landskap”, skrev han. På Lofoten har natur och kultur ett extra högtidligt möte.