Alla vägar bär till Rom. Jag kan inte undvika ordstävet, måste börja med det. I mina ögon är städer för det mesta rätt menlösa sevärdheter, den ena är lik den andra, men det finns förstås undantag. Rom är ett. Jag har länge velat komma dit och gjorde nyligen slag i saken, åkte med ett kompisgäng för en kort sejour under Allhelgonahelgen. Det skulle bli en renodlad turistresa, inget fotouppdrag, ingen som väntade att man kom hem med ett användbart material. Den lilla kamerautrustningen (Fuji X-E1 med zoom 18-55 mm och 55-200 mm) fick följa med. Vi skulle ha trevligt, titta på den eviga stadens mångbesjungna monument.

 

 

När det inte finns någon konkret avsikt bakom fotografin blir man lätt en slö fotograf, och är man slapp med kameran har man sämre chans att skapa de där bilderna som räknas i en tid när alla storknar över bildflödet. Visst är det roligt att ta kort, men det är ju faktiskt ansträngande också, om det ska bli bra. Särskilt att masa sig upp tidigt på mornarna för att fånga det ljuvliga gryningsljuset. Sena eftermiddagen fastnar jag gärna med andra före maten, och missar solnedgången – om det inte finns ett fotouppdrag (hemsnickrat eller beställt) som tvingar mig till kameraarbete.

 

Jag reste med andra ord till Rom som semesterfotograf, och det blev som det blev, bilder tillkomna utan en plan, på välkända motiv som repeterats om och om igen. En given utflykt gick till Petersplatsen. På söndagen klockan 12 höll påven en kort mässa som lockade lika mycket folk som en VM-final i fotboll. Vi tog oss dit och inspirationen rann till. Det var en mäktig upplevelse att se papa träda fram i ett fönster högt ovanför folkmassan, som ett sändebud från himlen, medan jublet steg.

 

En glad hälsning från en populär påve.

 

Lite anakronistiskt är det nog med storskärmar på en helig plats.

 

Kön för att komma in i Peterskyrkan var ändlös. Det fick vara.

 

Kontakt framför Peterskyrkan!

 

Så mycket i Rom är hissnande gammalt, kullarna sväller av urtid, man försöker förstå. Våra medeltidskyrkor i Nordeuropa är bara ungdomar jämfört med dessa gamlingar av sten. Häruppe i norr levde vi som skogsvildar när avancerade kulturmänniskor byggde stora tempel, höga akvedukter och anlade vägar med genial ingenjörskonst i Romariket. Två tusen år gamla mästerverk finns att se än idag, förvånansvärt välbehållna. Men de byggdes inte på en dag. Och de kan inte fotograferas på en dag. Som så ofta när man kommer med kameran till en väldokumenterad plats som Rom, vet man inte var man ska börja. Intrycken är många, önskemålen disparata.

 

Julius Ceasar, kejsarnas kejsare, hade egentligen titeln imperator. Den förste var en släkting till honom, Augustus. Ceasar står staty på flera platser.

 

Vi lullade runt en stund innan trängseln blev så stor att man nästan bara kunde stå still mitt i folkhavet och stirra på myllret. Det kallas ”street photography”, att spana med sin kamera och fotografera människor som passerar revy. Ibland är det riktigt kul, även om det mesta blir skräpbilder. Vid Petersplatsen känner man sig ödmjuk genom den inlevelse som folket utstrålar. Församlingen beundrar verkligen sin andlige ledare. 

 

 

Tibern, Petruskyrkan och bron Ponte Vittorio Emanuele II.

 

Vi tog oss förbi Castel Sant Angelo och vidare på en av broarna över Tibern. Det antika templet Pantheon lockade, byggt av kejsar Hadrianus kring år 120. Därinne tillbad man de romerska gudarna, och kupolen är fortfarande den största i världen som byggts av betong. I stum beundran, och andäktig av tidens gång, lyfter man sin kamera mot denna byggnad som är trångt inklämd av stadsbebyggelsen som vuxit upp. Exteriören är svårfotograferad. Ljuset och strukturen manade till svartvitt återgivning.

 

 

Rom är fontänernas stad. På torget Pizza Navona anlagt år 86 e Kr gurglar Fontana del Moro. Ska man vänta ut turister för att få en renare bild, eller ska man sudda ut dem med fotoshop? Bilden blir mer autentisk med inslaget av det som det verkligen vimlar av, men ofta kliar det i fingrarna att försköna världen när man är fotograf.

 

Överallt ”selfiemakers”, vår tids hype.

 

Panthenon blev en kyrka på 600-talet, fem sekler efter att templet uppförts.

 

Colosseum är det mest magnifika dragplåstret, gladiatorernas skådeplats, en enorm amfiteater drygt 500 meter i omkrets, 48 meter hög och byggd cirka 80 år efter Jesus födelse. Tyvärr får man säga, togs armeringen i bygget bort en tid efter uppförandet. Järnet smältes ned och blev till vapen, vilket medförde att en stor del av Colloseum förstördes under ett jordskalv. Och en del av den vita marmorn utnyttjades till bygget av Peterskyrkan. Kvar står idag en trasig ruin som låter oss förstå det ursprungliga formatet, fortfarande kolossalt stor och mycket fantasieggande att skåda. Nödvändiga reparationer pågick när vi passerade och halva Colosseum var paketerad av en byggnadsställning – naturligtvis, hur ofta har man inte kommit till ett världsberömt monument som renoveras. Jaja tänkte jag, och gjorde en bild av tidsåldrarnas möte.

 

Colosseum är svårt att gestalta utan det moderna bruset.

 

Hur man lyckades uppföra denna mäktiga byggnad under antiken är en gåta.

 

 

 

Rom har så många sevärdheter att man blir trött på bara tanken att se dem alla under en kort visit. Några axplock är allt man hinner med. Staden är evig också för en fotograf och man vill gärna återvända för att uppleva dess gemytliga atmosfär och respektingivande historia, liksom att smaka på trattetoriernas pastastinna matglädje. Med eller utan kamera, det kan egentligen kvitta. 

 

Rom har talat, saken är avgjord (Roma locuta, causa finita).

 

I novemberskymningen svärmade täta flockar med stare förbi det antika byggnadsverket.