I bloggen ”Valet av kamera” augusti 2012, filosoferade jag om behovet av en extremt hög upplösning i bildfilerna. Tankarna landade i att kameran Canon EOS 5 Mark III med en fullformatssensor (lika stor som ett småbildsdia) uppfyllde mina krav. Den kameran är mindre i storlek och samtidigt lättare, billigare och mer praktiskt användbar i naturen än de stora professionella mellanformatskamerorna (typ Hasselblad) som förvisso levererar aningens mer briljanta bildfiler från sina extremt stora bildsensorer. En kameras storlek och vikt påverkar dock rörligheten och snabbheten i ens fotograferande och därmed också bildresultaten, åtminstone för mig. Jag vill (numera!) ha en så liten och lätt utrustning som möjligt, utan att förlora nämnvärt i teknisk bildkvalitet. Förra året tyckte jag sålunda att EOS 5 Mark III var den optimala kompromissen. Likväl kunde jag konstatera att även den med sina objektiv ger mycket vikt att släpa på när man är ute och knallar i terrängen. Kameran var inte lättare än den äldre EOS 5 Mark II jag hade använt, och i vår har jag därför börjat ana att även min nya kamera snart kommer bli ersatt (under vandringsturer och långväga resor) av ännu mindre kameror som ger lika hög briljans i bilderna. Nu finns dessa.

 

Genom kampen om köparna pågår för närvarande en rasande teknikutveckling hos de främsta fabrikaten. De nya spegellösa kvalitetskamerorna är början på ett stort teknikskifte. NEX-systemet som Sony lanserade för några år sedan var ett genombrott, och deras NEX-7 var nog det första steget in i en ny revolutionerande era. Den kameran är liten och har en APSC-sensor (ca 15 x 23 mm) som är avgjort mindre än fullformatssensorn (24 x 36 mm) i Canon EOS 5, men proportionerna 3:2 är samma. Trots den mindre ytan kan APCS-sensorn proppas lika full med ljuskänsliga pixlar som fullformatssensorn i EOS, eller till och med med ännu fler. NEX-7 är god för 24 megapixel jämfört med 22 hos EOS 5 Mark III. Huruvida detta påverkar bildkvaliteten återkommer jag till nedan.

 

Den mindre APSC-sensorn leder samtidigt till att objektivens brännvidd får en annan bildvinkel. Man kan förenklat säga att det behövs kortare brännvidder än för fullformatssensorn, givet att man vill ha samma bildvinkel. Fördelen med detta är att även objektiven kan göras mindre. Sökaren är det stora utropstecknet. I de spegellösa kamerorna finns en elektronisk variant som kallas ESV, men sökarbilden som syns genom objektivet (precis som i spegelreflexkameror) känns mycket artificiell, som en pytteliten och flimrande kontrastrik TV-monitor. Jag har tyckt att detta gjort de spegellösa kamerorna svåra att arbeta med.

 

Innan jag går vidare är det på sin plats att säga något om arbetsmetoderna inom fotografin. Utvecklingen för den typ av fotograf som jag är kan generaliserat beskrivas med följande faser: 1/ nyfrälst, 2/ experimentglad, 3/ tekniktokig, 4/ yrvaken (när man börjar förstå att bildkvalitet handlar om fler aspekter än rätt exponering i olika ljusförhållanden, god skärpa och publikfriande manér), 5/ Bildjägare, 6/ perfektionist och 7/ mogen. Erfarenheterna lär oss successivt att relationen till kameran man använder betyder mycket för resultatet och i fasen 6 känns även arbetsmetoden särskilt viktig, i synnerhet när man vill göra mer konstfärdiga bilder. En tanke som då uppstår är att arbetet med en stor kamera ger bilder med större känsla. På den analoga tiden gav de stora kamerorna onekligen avsevärt bättre bildkvalitet, men inte bara det. Det fanns fotografer som gick över till storformatskameror med bälg lika mycket för det långsamma och eftertänksamma arbetssätt som tvingades fram av deras bökiga konstruktion, som för den något högre skärpan. Man tyckte att fotograferandet därmed blev mer seriöst.

 

Så här såg det ut på 1990-talet när jag släpade panoramakameran upp på Kebnekaise.

 

I fas 7 blir man dock mer flexibel i sin syn på fotografin. Arbetsmetoderna har inte längre samma egenvärde, man blir mer resultatinriktad. För mogna fotografer som sätter den yppersta briljansen som ett kompromisslöst mål är ännu så länge de stora digitalkamerorna (mellanformatet) oslagbara, tycker man däremot att dessa genom sin storlek blir ett hinder i arbetet, letar man efter mindre. Jag har som sagt kommit till den senare slutsatsen. Jag har besinnat att den extremt valörrika bildfil som en klunsig digital mellanformatskamera kan ge, är en kvalitet som endast få (främst andra fotografer) upptäcker i tryckta bilder (på en skärm försvinner den så gott som helt). Bildfilens kvalitet kommer mest till sin rätt i stora förstoringar och är inte ens då tydlig för alla. Vid normal återgivning på nätet eller i trycksaker är mellanformatarens extra briljans med andra ord betydelselös jämfört med vad den mindre fullformatskameran typ Canon EOS ger, och därmed faller motivationen att använda dessa stora mellanformatskameror, som jag ser det.

 

Dock har mellanformatarens stora sensor fördelen att tillåta bildbeskärningar utan kvalitetsförlust. Uppriktigt sagt tycker jag detta är det starkaste argumentet för dessa kameror, men ändå inte tillräckligt starkt för att jag ska gå över till dem. En annan fördel som man kan sätta värde på är mellanformatarnas ögonvänliga och ljusstarka spegelreflexsökare. Med liveview-funktionen ger dessbättre även en EOS-kamera ett inspirerande arbetssätt, åtminstone för den typ av bilder som jag gör. På kamerans skärm kan jag komponera och granska motivet och zooma in detaljer för perfekt skärpinställning (fungerar bäst för stillastående motiv som landskap). Mellanformatarnas stora sökare har därmed också fallit som argument i mina ögon. Men hur ska jag ställa mig till ESV-sökaren i de spegellösa kamerorna? Dessa är verkligen inte upplyftande att titta i. Dessbättre har även dessa kameror en liveview-funktion.

 

En yrkesfotograf som jag känner pläderade för NEX-7, vilket fick mig att granska marknaden för de spegellösa kamerorna mer förutsättningslöst. Tiden har blivit mogen, och de spegellösa kamerorna passar bra för det koncept som jag kallar för ”lättviktsfotografi” (en parallell till lättviktsvandring). Varför ska man bära på tyngre prylar än man behöver? Jag ser ingen poäng med det. Kanske har mitt intresse för lättviktsfotografin med min växande ålder att göra, kanske beror det på att jag befinner mig i fas 7 då resultatet är viktigare än kamerans storlek och arbetsmetoden. Så här tänker jag. Om man kan få tillräckligt bra bildkvalitet med små kameror, varför ska man då släpa på en stor och tung? Med en liten kamera kan man dessutom nöja sig med ett lättare stativ, också det en vinst. Min uppfattning är att kameraproducenterna länge underskattat potentialen i ”lättviktsfotografin”, men nu börjar det hända saker som är intressanta även för seriösa fotografer. De spegellösa kamerorna gör sitt intåg.

 

Teknikutvecklingen tyder på att bildkvaliteten snart kommer bli enormt bra med dessa småttingar. Det skulle inte förvåna mig om man i framtiden kan få lika hög upplösning med en spegellös kamera med APSC-sensor, som mellanformatarna ger idag. Akilleshälen är objektiven. De bästa kamerasensorerna oavsett storlek har i dagsläget en bättre upplösning än vad objektiven kan återge. Förhoppningen är att man kommer utveckla nya objektiv som presterar i paritet med kamerans sensor. Om dessutom sensorerna förbättras är vi framme vid det definitiva genombrottet för små kameror även i professionella sammanhang. Och då är de stora kamerornas främsta fördel (briljansen) sannolikt över. Jag tror att vi snart är där.

 

Humleblomster med Sigma DP2 Merrill brännvidd 30 mm, 100 ISO, bländare 2,8 (full öppning), 1/50 sek, frihand.

 

Delförstoring till 100%. Ett skarpare objektiv har jag sällan sett. Och kamerans Foveon-sensor är superb.

 

 

Ytterligare exempel med Sigma DP2 här en bild på min hund Keb (tervuren). 200 ISO, bländare 8, 1/320 sek, frihand.

 

 

 

Under de senaste månaderna har jag granskat marknaden för spegellösa kameror och läst testresultaten på nätet. Jag har fastnat för tre system av intresse, dels Sony NEX-7, dels Sigma DP2 Merrill och slutligen Fujikamerorna i X-serien. Från nätet tankade jag ned högupplösta bildfiler gjorda med dessa tre kamerasystem och studerade filerna noggrant och jämförde med motsvarande från EOS 5 Mark III. Det var en häpnadsväckande erfarenhet. Skillnaderna är hårfin och det jag upptäckte var att Sigma-kameran var bäst (till och med bättre än EOS 5 Mark III). Sigmakameran har en helt egen typ av sensor som kallas COSMOS Foveon. I de vanligaste sensorerna av så kallad COSMOS-typ fångar varje pixel bara ljuset från en av de tre grundfärgerna grönt, blått eller rött. I en Foveon-sensor kan däremot varje pixel återge alla tre grundfärger vilket medför en förhöjd upplösning. Tillverkarna menar att den blir tre gånger högre än en vanlig COSMOS-sensor med motsvarande mängd pixlar. I Sigma DP2 Merrill har Foveonsensorn 15 megapixlar, vilket man menar motsvarar 45 megapixel hos en vanlig COSMOS-sensor. Riktigt så enkelt är det inte och på nätet menar många att Sigmakamerans sensor i realiteten motsvarar upplösningen hos en vanlig COSMOS-sensor på cirka 26 megapixel, men det är stort nog.

 

Jag lånade hem en Sigmakamera för att testa själv. Denna modell är en kompaktkamera med fast normaloptik (som är bland det skarpaste jag någonsin prövat). Bildfilerna var överväldigande skarpa och valörrika och slog min Canon EOS 5 Mark III när jag fotograferade samma motiv med jämförbar brännvidd. Bilderna blev nästan tredimensionella med Sigmakameran som dock inte har en fast sökare; man kan bara komponera med liveview-funktionen på skärmen (eller med en lös genomsiktssökare som finns som tillbehör). Dess autofokus är långsam och kameran har ett fundamentalt fel: den äter batterier. För en fjälltur (när man inte kan ladda) skulle man behöva släpa med tjugo extrabatterier för att känna sig trygg, och det är inget att stå efter. I systemet finns ytterligare två kameror, en med vidvinkelobjektiv och en med kort tele. Min tanke var att man skulle använda två av kamerorna med olika objektiv (bra backup dessutom), och det var med viss sorg jag konstaterade att Sigmakamerorna inte fungerar för praktisk fotografering (hur fabriken har kunnat missa en så pass väsentlig sak som batteriets kapacitet är en gåta).

 

Ett skogsparti fotograferat med Canon EOS 5 Mark III och objektivet TS 90 mm, 200 ISO, bländare 16, 0,4 sek, stativ.

 

Ungefär samma utsnitt med Fuji X-E1 objektivet 18-55 mm inställt på 55 mm, 200 ISO bländare 18, 0,7 sek. Stativ. Bilden är interpolerad till samma storlek som Canon-filen. Båda är konverterade från råfilen med hjälp av samma inställningar, och bearbetade i Photoshop på samma sätt. Smart skärpning.

 

Valet stod i stället mellan Sony NEX-7 och Fuji X-E1 där Sonykameran är den minsta. Med sin normala CMOS-sensor 24 megapixel ger den kameran bildfiler som i stort sett är lika bra som EOS 5 Mark III. CMOS-sensorn i Fujikameran har däremot endast 16 megapixel, men pixlarna är ordnade i en speciell ordning som är unik för Fuji. I alla CMOS-sensorer (utom nämnda CMOS Foveon) finns det fler pixlar som är känsliga för grönt ljus; 2 för grönt, 1 för blått och 1 för rött. Dessa är placerade i en regelbunden struktur (Bayer) som kan ge upphov moiré (falska linjer som uppstår på grund av interferens). Därför finns ett filter framför sensorn. Detta sätter avsiktligt ned detaljskärpan, minskar moiré-risken men försämrar samtidigt upplösningen. Nästan alla APSC- och fullformatskameror har ett sådant filter. I Fujikamerorna (liksom i mellanformatarna) använder man däremot inget sådant filter, och därför påverkas inte upplösningen negativt. Fujis egen typ av sensor kräver dock andra beräkningsmodeller (algoritmer) för att omvandla råfilernas ettor och nollor till en bild. Inledningsvis funkade bara företagets egen programvara, men nu har Adobe infört möjligheterna i sina program (Photoshop och Lightroom).

 

En detalj ur ovanstående skogsbild med Canon-kameran. 100%

 

Ungefär samma detalj uppförstorad från den interpolerade Fuji-filen. Skillnaden är häpnadsväckande liten, och har i praktisk fotografi i stort sett ingen betydelse.

 

De högupplösta råfiler av Fujikameran som jag tankade ned från nätet konverterades först i Adobe DNG Converter vilket gav upphov till ett regelbundet rutmönster som kom fram i jämna ytor som en himmel t ex. Effekten är inte urskiljbar i 50% förstoring men tydlig i 100 %. Detta gjorde mig mycket tveksam, Adobe DNG Converter innebär ju omvandling från en råfil till en annan (DNG, digitalt negativ, är en standard som ska gälla i överskådlig tid). Mönstereffekten försvann dessbättre helt när jag prövade i Fujis eget program som tyvärr är tämligen primitivt och inget att tänka på för löpande arbete. Lösningen blev Photoshop CS6 med nya råfilsläsaren som även inkluderar Fujisystemets råfiler. När dessa bearbetas i det programmet blir bilderna från Fuji X-E1 i stort sett lika skarpa som de man får från Canon EOS 5 Mark III. I stort sett säger jag, för om man interpolerar Fujifilerna till den storlek som kommer direkt från Canon-kameran, kan man se en ytterst svag nedsättning i upplösningen om filen betraktas i 100% på skärmen. Vid 50% är skillnaden omärklig. Jag har därför gjort den bedömningen att Fujikameran levererar tillräckligt bra bilder för mina ändamål.

 

I valet mellan Sony NEX 7 och Fuji X-E1 blev det till slut den sistnämnda som vann, lite hugget som stucket, men jag har stort förtroende för Fujis objektiv (jag har haft Fuji-kameror tidigare). De objektiv som jag nu har skaffat är zoomarna 18-55 mm (motsvarar 27-80mm på fullformat) och 55-200 mm (motsvarar 80-300 mm). Båda är utomordentligt skarpa, och det finns också fasta brännvidder som lär ge ännu mer fantastiska resultat.

 

Vad är slutsatsen? Jo, jag kommer även fortsättningsvis använda min Canon EOS 5 Mark III som huvudkameran när vikten inte är något hinder i arbetet. Med de långa teleobjektiven och TS-objektiven för stora skärpedjup, är den fortfarande ett oersättligt verktyg. Fuji X-E1 väljer jag för fjällturer och långväga resor, det vill säga i sammanhang när låg vikt är betydelsefullt. Mina erfarenheter så här långt är att skärpan från Fujikameran håller måttet. Vid landskapsfotografering med Fujikameran på stativ (som redan det sparde ett halvt kilo) utnyttjar jag liveview-funktionen för komposition, men ESV-sökaren är inget jag gillar för frihandsfotografering. När autofokusen arbetar kan sökarbilden plötsligt stanna till, och att fånga snabbt rörliga motiv med den kameran är inte lätt. Förhoppningsvis kommer utvecklingen leda till allt bättre ESV-sökare framöver. Fotografin står nog inför en ny era.

 

PS. Även denna blogg är skriven utan förbindelse med de olika tillverkarna, jag redovisar bara min egen uppfattning.

 

Kvällsljus vid Nämdöfjärden fångat med Fuji X-E1, brännvidd 27,7 mm, bländare 9.

 

 

Urskog på Kastön. 27,7 mm bländare 22.

 

Nästa blogg kommer att handla om min nya kamera. Vänta och se!

 

Ett misstag man lätt gör som duktig fotograf är att tro sig kunna fotografera alla slags motiv med lyckat resultat. Har man den uppfattningen tror man också att fotografin mest handlar om det tekniska hantverket. Visst, mycket i god fotografi rör generella saker som ljusbehandling och komposition, men fotografering med djup och mening omfattar också något mer, inte minst att skapa visioner och berätta berättelser. ”Det är konstnären inom fotografin som formar innehållet genom att destillera idéer, tankar, erfarenheter, insikter och förståelse”, menade fotolegenden Edward Steichen. För att lyckas med det måste man utveckla fler förmågor än hantverket. Man måste också stå för någonting som fotograf, och vilja förbättra sin kapacitet att gestalta värderingarna i sina bilder. Det är därför som god fotografi lika mycket är en ädel konst som måleriet.

 

Några jämförelser. Även om man är en duktig tecknare betyder det inte att man är en lyckad tavelmålare. Som framgångsrik rubriksättare på en dagstidning är det inte säkert (knappast sannolikt) att man är någon bra poet. Ordbehandling, teckning och fotografering har den gemensamma nämnaren att verksamheterna i grunden vilar på ett hantverk som man kan bli väldigt driven på. Men virtuosa hantverkare är inte automatiskt medryckande konstnärer och i det avseendet finns en växelverkan som är intressant, men svår att sätta fingret på. Man kan rentav vara en medioker hantverkare men ändå en stor konstnär, exemplen är många.

 

Ifall bilderna uppfattas som konst bestäms av omvärlden, inte av fotografen, så enkelt är det. Med detta sagt är det svårt att själv kunna bedöma sina egna bilder rättvist (objektivt är det förstås omöjligt). Hur andra, som inte är med vid fotograferingen, ser på ens bilder kan man inte säkert veta. Som fotograf kanske man lägger in egenskaper i bilden som andra inte alls upptäcker, och vice versa. Jag blir konfys av komplimanger för bilder som jag själv är rätt ljummen för, och ibland skulle jag önska att betraktarna satte större värde än de gör på vissa bilder (det är ju dessa man vill ha ett erkännande för). Kommunikationen mellan fotografen och bildbetraktarna blir ingen riktigt klok på. Ett bra råd är i alla fall att vara konsekvent när man hittat sin stil och de motiv man vill gestalta. Den som är uthållig i sin fotografi har chans att göra ett avtryck och lämna spår efter sig. Ja, jag vet att detta står i strid med den gamla klyschan att man ska döda sina gunstlingar (kill your darlings), men drar man detta för långt kan man ta kål på sig själv.

 

Här kommer några bilder som jag vill kommentera utifrån dessa tankar.

 

 

 

 

 

Ännu en fjällvy som verkar tämligen medelmåttig för en neutral betraktare. Ändå vill jag påstå att den har en extra hög dokumentär kvalitet som smittar av sig på estetiken. Som landskapsfotograf vill jag gärna fånga uttrycksfulla stämningar men också hitta vinklar som förtätar karaktären på en plats eller i ett område. Bilden är från Ritatjåkkå i hjärtat av Sarek och den kondenserar områdets natur på ett sätt som jag sällan har lyckats med. Det beror naturligtvis på toppen jag tagit mig till. I utsikten dominerar den typiskt magra färgskalan med blåtonade berg och jordbruna branter, och i formspelet finns labyrinten av stormpiskade fjällvågor som säras av glaciärens vita bräm nere till vänster. Högsta toppen till vänster om mitten är Sarektjåkkå, områdets kungakrona. Detta är Sarek i ett nötskal. Kanske måste man ha en egen erfarenhet av området för att till fullo uppskatta bilden.

 

 

Vid Slims River i nationalparken Kluane i Yukon, kan man inte fotografera helt avspänt. Fårhornet hittade jag samtidigt som jag visste att en farlig gizzly uppehöll sig i närheten (har skrivit om episoden i boken ”Äventyrets stigar”). Dalgången har en av de tätaste populationerna med grizzly i Kanada och det är klart att en sådan omständighet påverkar ens fotograferande. För en neutral betraktare är detta en stämningsbild, för mig har den mera laddning än så.

 

 

Jag brukar visa denna bild i mina föredrag om landskapsfotografering. Den är på sätt och vis typiskt vykortsaktig, och ändå inte. Här är vi vid The Twelve Apostles i Viktoria, Australien. Bränningarna väller in medan jag väntar på ett exakt fotoläge när skummet bildar en linje mellan de två raukarna och fortsätter in i djupet som en båge. Före och efter detta ögonblick har landskapet en annan geometri. Vem tänker på det när bilden betraktas?

 

Hur bildbetraktarna förhåller sig till motiven har stor betydelse för deras respons på naturbilder. Lavabranterna vid Saftafjell på Island visar upp en underbar färgskala men ser extremt ogästvänliga ut. Jag har en större förkärlek för denna typ av karga landskap än miljöer som är bördiga. Sannolikt är det fler som uppskattar grön och livsgivande natur än de som gillar den ofruktbara, det har jag lärt mig acceptera. Att ändra sin estetik bara för att göra sig populär är dock ingen lyckad väg för den som vill bli tagen på allvar.

 

 

En alldeles ny bild som jag tog hemmavid en tidig majmorgon med dimma under upplösning. Jag ville fånga dagen och plötsligt trängde solen igenom. Omedelbart efteråt lade jag ut bilden på Facebook med en kort kommentar och sällan har jag fått så många gillatummar för en bild. Förklarligt?

 

Även detta är en gryningsbild med sprakande himmel över skärgården.  Jag står på en ö som heter Kvinnholmen vid Jungfrufjärden och hittade denna formation av tallar. Nu har jag gjort ett generalfel som visar två soluppgångar efter varandra, men det jag vill säga är att dessa motiv är säkra kort för både fotografer och bildbetraktare. Vi älskar stämningen, och gott så. 

Igår lördag den1 juni sprang jag årets Stockholms Marathon, med en kamera i handen. Jag hade planerat att dokumentera tilldragelsen, hade förberett loppet ganska väl, men det gick inte riktigt som jag ville.

 

Startfållan vid Lidingövägen.

 

Årets tävling, den 35 i ordningen, var inte första gången jag sprang 42 195 meter i ett sträck. Löpträning har alltid varit en del av mitt vuxna liv. Man måste hålla sig i någotsånär form för att klara jobbet så att säga, och igår var det dags för min tionde Stockholmsmara. Den förutsättningen gav mig en stark motivation vilket i sin tur kan leda till både hjältedåd och dårskap, det skulle jag inse under loppet. Egentligen är jag en högst medelmåttig marathonlöpare, har kroppsvikten emot mig. Inte så att jag är fetlagd, men med min längd så ligger matchvikten plus 80 och det är en rätt stor köttmassa att förflytta springandes på asfalt långt och länge. Jag har en kompis som gillar triathlon och han väger 20 kilo mindre. Det ger ett avundsvärt bra utgångsläge för löpare. För min del släpar jag på en extravikt motsvarande en fullmatad fjällrygga mer än honom och det är klart att tocket tar ut sin rätt. Ändå har jag en skaplig bästa tid på maran, 3 timmar och 25 minuter, sprunget för ett tjugotal år sedan. Detta personliga rekord har känts gott nog. Att springa ännu snabbare skulle kräva så förfärligt mycket träning, om det alls är möjligt för mig. Har alltid tyckt att man vill ha andra fritidssysslor också. Men det finns en annan aspekt på löpträningen som det sällan talas om. Om man någon gång då och då vill hänge sig åt det som schablonmässigt kallas livets goda, det vill säga åt njutbara drycker och maträtter, är det inte dumt att hälsokompensera intagen med en mara. Jag inbillar mig att man lever sunt med lagom doser av båda sakerna.

 

Nå, årets mara var en stark lockelse även om jag börjar få åldern emot mig, så jag satsade intensivt på träningen under våren. Hade inget arbetsprojekt som krävde sitt, så det kunde bli cirka 5 till 6 mil löpning i veckan under de senaste månaderna. Formen var på väg att bli tillräckligt bra för att kanske klara anständiga fyra timmar, när jag på måndagen fem dagar före kraftprovet gav mig ut på den sista av flera halvmaror som träningsvända. Av någon anledning bytte jag då mina nya dojor mot de gamla beprövade, och det skulle jag inte ha gjort! Efter tjugo kilometer släppte ena klacken medan jag fortsatte att springa, och det ledde till en haltande löpstil som jag inte brydde mig om. Den som är taggad ger inte upp i första taget, men om somliga springer i trasiga skor får de stå sitt kast. Väl hemma kom rekylen, en ohemul smärta i vänster ljumske och värk i höger häl. Kunde knappt röra mig och såg min tionde mara gå upp i rök som en ouppnåelig dröm. Jag ville gråta.

 

Under veckan som gick var det bara vila som gällde. I fredags, dagen före loppet tyckte jag smärtan började släppa. Jag sprang fem kilometer för att känna efter. Men nej det går inte, jag måste kasta in handduken, det var min reaktion. Dock en härlig massage på kvällen gjorde susen. Och igår vaknade jag med ett spirande hopp. Jag ska ta mig tusan ha den tionde Marathonmedaljen. Som planerat tar jag med min lilla pocketkamera Canon Powershot S100 att hålla i handen under löpningen. Och med den förutfattade meningen att jag är mogen nog att hoppa av om det inte håller, åker jag buss och tunnelbana till Östermalms Idrottsplats, startpunkten för Stockholm Marathon.

 

Ayaka från Japan var en av de utländska löparna från 81 nationer.

 

 

Förhandssnack på Lidingövägen.

 

Samling på Östermalms idrottsplats.

 

Uppladdning.

 

 

Påsarna med överdragskläder.

 

Toaköerna är långa före starten.

 

Rätteligen är marthon ren dårpippi, och alldeles underbart – efteråt när det lagt sig. Vid startplatsen känns stämningen eggande. 22 000 löpare står tätt samlade som frustande tävlingshästar, högljudd diskomusik bullrar i nejden och det ligger spänning i luften. En granne till mig har fixat ett startnummer i tredje startgrupp, på tok över min förmåga, med beräknad sluttid på 3 timmar och femton minuter. Lågt startnummer ger visserligen status i det här sammanhanget, men nej, osäkerheten känns stor och jag bestämmer mig för en klok strategi: att springa i egen takt och helt strunta i sluttiden. Kommer jag bara runt idag är det tillräckligt. Jag har verkligen svårt att släppa tanken på den tionde medaljen.

 

Soldis och lagom varmt. Uppe i startfållan på Lidingvägen kokar luften av förväntan. Jag känner mig som en medeltida krigare på ett slagfält, beredd att på kommando rusa iväg med alla andra mot fienden. Fem minuter kvar och folk packar sig som sillar. Alla klappar händerna till en låt av Neil Diamond. Fem, fyra, tre, två, ett. Pang. Nu rullar vi igång, först makligt i trängseln, men ute på Valhallavägen börjar folk ta ut stegen. Jag lunkar upp på trottoaren för att inte vara i vägen. Stötarna i varje steg känns, tvivlet börjar växa.

 

Undertecknad i startfållan.

 

Undrar just hur många skomärken det finns?

 

Stämningen stiger för start.

 

Första stegen.

 

Under en marthon sätter man hela tiden upp delmål. Mitt första är Kungsträdgården efter fyra kilometer, om det känns okej där, blir nästa mål Västerbron. Åskådarna kantar oavbrutet gatloppet. Här och där finns utkörda lastbilar med orkestrar på flaket som spelar rungande musik. Gärna vill man springa i takt till låtarna, men jag låter mig inte förföras. Använd huvet pojk, tänker jag som ett mantra. Hjärnan går på tomgång, och under fem timmar kommer jag inte att tänka på något annat än att nå delmålen, och sätta den ena foten framför den andra. Skallen rensas, värken förträngs. Jag hittar den vaggande lunken och blir omsprungen på löpande band, men vem bryr sig. Nedanför slottet börjar dock vänster rumpa kännas avdomnad, som en förfryst hand. Satan det här går inte, jag bryter vid Slussen. Men så händer det som är så märkligt under en marathon. Plötsligt när det känns som tyngst får man ny kraft, från vart vete gudarna. På Söder Mälarstrand går det hyfsat, men Västerbron suger. Nästa etappmål är Stadshuset och det flyter på även om jag nu börjar tillhöra svansen av den långa löparormen. Jag lunkar vidare från vätskstation till vätskestation. Dricker regelbundet enligt konstens alla regler. Uppe vid Stadion är första varvet avklarat, och jag tror jag tror på målgången, jag tror jag tror på lyckligt slut. Stannar vid Valhallaväggen och stretchar vid ett träd. Det gör gott.

 

Löpardräkterna varierar.

 

 Duscharna blev helt onödiga på andra varvet.

 

 

Det gäller att dricka mycket.

 

Om dessa båda tog sig runt helan maran är det sannerligen loppets största prestation.

 

Odengatan första varvet, man börjar våga hoppas.

 

 

Stretching vid Etnografiska museet.

 

 

Förr tog man vändan ut på Djurgården under första varvet. Av någon anledning ligger den numera på andra varvet. Det känns tungt.

 

Nu gäller det att klara av den värsta psykningen, andra varvets runda ut på Djurgården. Regnet faller och kommer att göra det nästan hela vägen framåt. Har förberett med en platspåse i shortsfickan. Trär den över kameran i höger hand. Djurgårdsbrunnsbron är nästa etappmål, men innan dess ska man tillbaka upp mot Gärdet. Den gröna spenaten längs banan hindrar inte att den svängen känns som en tung ökenvandring.

 

Halva loppet avklarat, hela jag är en stum maskin. Man springer i sin egen kokong, omsluten av sin egen luftpuppa för att använda Haruki Murakamis ord i romansviten IQ84. I sin enastående bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” berättar denne Nobelpristagare in spe en intressant historia. Han genomförda en Ultramarathon en gång (10 mil på en dag, inget för normalt funtade). Efter 75 allt plågsammare kilometer hände något märkligt med honom: ”Sedan behövde jag inte tänka på något mer. Eller rättare sagt, jag behövde inte längre intala mig själv att jag inte fick tänka på något. Det räckte att bara automatiskt anpassa sig till det flow som hade uppstått i kroppen. Om jag bara överlämnade mig själv till det, skulle någon sorts kraft se till att jag fördes framåt”.

 

Utan alla jämförelser i övrigt är det precis så jag känner mig vid Manillaskolan där banan vänder och leder tillbaka in mot City. Det börjar hällregna medan jag drivs framåt i en töltande springstil som påminner om sättet som Herculé Poirot tar sig framåt i teveserien som bygger på Agatha Christies böcker. Det går inte fort, men framåt. Två farthållare med tiden 5:15 skriven på en flagga som de bär över sina huvuden, passerar mig, men jag blir inte provocerad, vet att jag måste springa i min egen luftpuppa för att nå målet.

 

Glada tillrop.

 

Trettio kilometer avklarade, nu börjar helvetet Smilet är påklistrat!.

 

Vid Skeppsbron andra varvet står en skylt med distansen 30 kilometer. Nu börjar maran, det är så sant. Tumregeln lyder: de första tre milen är transport, den sista dryga milen är ett helvete. Vid Slussen ropar folk käckt: ”Bra jobbat. Kämpa på. Vad duktiga ni är”. Det får närmast motsatt effekt. Varför kan dom inte bua åt oss, skrika sölkorvar. Bryt, ni är skämmigt långsamma. Det skulle vid det här laget trigga mig mer än glada tillrop. Jag ska banne mig visa dem. Regnet tilltar på Söder Mälarstrand, jag springer som i en dusch, går uppför Västerbron och springer sen ned till Norr Mälarstrand. Nu vet jag att målet är inom räckhåll. Kroppen är bara något jag släpar på. Kan inte kliva ur den även om jag skulle vilja. Och om jag går värker den mer än när jag springer, så jag fortsätter i min töltande Poirot-stil, längs Odengatan och Karlavägen och in på Stadium. På läktarna vrålar folk, men inte för min skull utan för andra kämpar som de känner. Över mållinjen efter 5 timmar och 35 minuter. En kulla hänger den eftertraktade medaljen runt min hals. Jag gjorde det, och konstigt nog utan att vara anmärkningsvärt trött, bara plågad. Magen har funkat fint, cirkulationssystemet är inte utmattat, jag har sprungit så långsamt att andningen varit normal hela tiden. Det är bara benen och ljumskarna som berättar vad som hänt. Det känns som om trubbiga knivar härjar i musklerna. Nu återstår bara den värsta resan, att linkande försöka ta mig med kollektiva färdmedel hem. Är mycket nöjd men knappast munter, om man nu kan förena båda dessa stämningslägen.

 

Låt mig få avsluta denna rapport med en reflektion. Marathon kan man se som en metafor för mycket här i livet. Murakami tycker att författande är som en mara. För mig handlar det en hel del om psykoterapi. De allra flesta människor kommer aldrig springa så här långt, men man måste ändå säga att alla dessa marathonlopp som poppar upp världen runt har blivit en stor folkrörelse. Jag tror det beror på att en mara är sexigt i ordets nya betydelse. Visserligen får man leta efter något mer oerotiskt än alla dessa halvnakna och skumpande kroppar av båda könen som stinker svett och liniment, men prestationen, pådraget från media och springtiderna som man kan jämföra med varandra, gör långlöpning till en grej i tiden. Det är sexigt att kunna skrodera för andra att man minsann sprungit en mara, men i mitt fall är det troligen slut med den saken. Jag har gjort mitt. Fast man ska aldrig säga aldrig. Vem vill inte vara sexig även när man blir gammal?

 

 

Äntligen, my precious medal.