Den lättköpta digitala fotografin löser upp alla gränser. Man kan måla med kameran. Läs här hur lätt man kan härma Monet med digital teknik, men hur man ska se på resultatet är en annan femma. I bloggen finns också en mejlkonversation jag haft med en konstnär.

 

Idag föll blötsnön i skogen utanför mitt hus. Eftersom jag gillar blytunga och snöiga novemberdagar som estetiskt upplevelse (men bara ur den aspekten) traskade jag ut med kameran för att plåta ett träsk som jag går förbi varje dag med hunden. Först gjorde jag det som jag oftast brukar göra, valde ut ett motiv, bländade ned och exponerade. Det blev ett typiskt fotografi av det slag som jag uppskattar, en iakttagelse i naturen genomförd med klassisk teknik, det vill säga med full skärpa. När jag håller föredrag om naturfotografi brukar jag tala om betydelsen att skilja på iakttagelser och självklarheter. En bild som är en iakttagelse säger något om fotografens observationsförmåga. Man har sett något speciellt, ett motiv man vill avbilda av personliga skäl. Motsatsen är självklara motiv typ solnedgångar, vackra vyer, färgstarka blommor etc. Dessa självklara motiv är uppenbara för alla och därför rätteligen opersonliga som motiv betraktade. Både iakttagelser och självklarheter kan göras skickligt eller klantigt, och de kan vara vackra eller fula (även vackra motiv kan bli fula om de misshandlas), det är inte det som skiljer dem åt, det är motivets utstrålning som gör skillnaden. För egen del fotograferar jag med glädje båda typerna av motiv. Även jag uppskattar blommor och solnedgångar. Å andra sidan kan man försöka gestalta ett självklart motiv med ett personligt manér. Det är en utmaning som lätt leder till att man börjar trixa med tekniken.

 

Träsket blev en personlig iakttagelse gestaltad med klassisk teknik men knappast en bestsellerbild.

 

Efter en stund i det grådaskiga vädret ville jag lattja lite med manéren och fick ingivelsen att bli impressionistisk, bryta med mina konventioner. Jag riktade kameran mot ett motiv som skulle kunna passa, satte objektivet i oskärpa, fotograferade med HDR-teknik, dvs tre exponeringar med olika slutartid som kameran la ihop till en bild. Sen gick jag den korta biten hem tog upp bildfilen i datorns Photoshop, lade på ett filter som kallas vattenringar och vips hade jag en bild som skulle kunna vara signerad av någon känd gammal impressionist. Om jag printar ut den på canvas, sätter den i ram och hänger på vägg kommer folk tro att det är en målning. Man måste gå nära för att se dess sanna karaktär. Vad är detta?

 

Jag skulle gissa att många tycker bättre om den här bilden än föregående.

 

Jag kan också tycka att resultat blir ärtigt, men om jag vill göra måleriska bilder i mängd, skulle jag övergå till pensel och pannå. Har aldrig intresserat mig för fotografiska stilarter som härmar måleriet. C G Rosenberg, den hyllade landskapsfotografen på 1930-talet protesterade mot den måleriska trenden på den tiden: ”Ett fotografi ska vara ett fotografi därmed basta”, lär han ha sagt.

 

Med den digitala tekniken suddas gränserna ut och om man gillar postmodernistiskt tänk så spelar det ingen roll hur en bild kommer till. Ett snabbt tillkommet fotografi som ser impressionistiskt ut kan med den utgångspunkten vara lika godkänd som en saktfärdigt målad oljetavla som ger samma intryck. Har tillkomstsättet någon betydelse? Ja, som jag ser det. Jag ägnar mig åt fotografi för att jag tycker om fotografiska bilder. 

 

I veckan som gått har jag haft ett intressant mejlutbyte med en konstnär jag känner. Han både målar och fotografer på hög nivå. Vi har diskuterat vad som är konst och meningsutbytet kan passa bra i det här sammanhanget.

 

Här är hans först mejl:

Det ska skava lite, något, behövs inte mycket, ska vara lite obekvämt. Fotografi, och i synnerhet naturfotografi, kan lida av denna brist på skav med följd att bilden upplevs alltför oangelägen, banal. Typ vykort. Därav kanske svårigheten att bli accepterad som konst. Många konstfotografer och fotografer med konstnärliga ambitioner försöker tillföra detta skav med hjälp av medvetet bristande teknik.

Men jag tror att detta tillvägagångssätt är alltför grovt och enkelt. Effektsökeri.Ibland återstår inte mer än just intrycket av effekten. Skavet kan istället vara mycket subtilt och sofistikerat och ligga på alla nivåer. Även på en mental nivå. Ju fler bottnar desto mer bestående blir intrycket av bilden. En riktigt bra bild läses ju inte av en gång utan tål att återvända till om och om igen.

Vad tror du?

 

På detta svarade jag så här:

Jag är stark i min övertygelse att konst för mig och många många andra, lika mycket kan vara en bekräftelse som skav. Jag ser riktningarna som två olika grenar på konstens träd. De personer som har tagit åt sig privilegiet att definiera vad som ska räknas till dagens konst prioriterar skavet. Jag kan också tycka om att det skaver ibland, men inte nödvändigtvis jämnt. För mig är bekräftelse av skönhetsideal en lika viktig uppgift för konsten, men tyvärr har den grenen sågats av från konstträdet. 

 

I vår tid, när vi drunknar i vackra bilder, är det paradoxalt nog svårare och en större utmaning än förr att göra någonting vackert som berör. Det är faktiskt mycket enklare att skapa skav som väcker reaktioner (mycket tack vare medialogiken). Jag håller med om att de flesta skapelser som försöker vara bekräftande vackra tyvärr blir triviala, men ett verk som träffar rätt som bekräftelse av skönhet är oerhört mycket mer berörande för mig än ett skav, även om det senare är påhittigt och kanske nydanande. Man måste också beakta att nydaning är en flyktig kvalitet. När epigonerna följer efter blir det mesta banalt.

 

Jag fick följande svar:

Låt mig förtydliga. Skav är, för mig, frånvaron av "teflon" och alltså inte detsamma som effektsökeri. Kalla det "ytterligare dimensioner", "känsla", "erfarenhet" istället. Alltså något positivt. Det som berör på djupet har detta. Ett landskapsbild är inte per automatik banal. Det är den ytterligare dimensionen, erfarenheten, som implementeras i bilden, (skavet), som lyfter den. Då uppstår beröringen. Det måleri som brukar kallas hötorgskonst har låg status därför att det är framställt mekaniskt och utan ambition att vara personligt. Så kan fotografi också vara. Se bara på de myriader av likgiltiga naturbilder som flaxar omkring på nätet. Hur skulle man annars kunna förklara varför en oengagerad fotograf har så svårt att skapa bilder som verkligen berör?

Apropå bekräftande skönhet: jag tror också att den betraktare som av ett verk själv får göra erfarenheten att något är vackert är lyckligare än den som får det skrivet på näsan.

 

En teckning, av låt oss säga en människa, kan se valhänt ut om konstnären inte lyckats uttrycka de grundläggande fysiska lagar som vi känner. Modellen ser ut att vara på väg att falla, vara viktlös utan riktig markkontakt, ha märkliga proportioner etc. Det där är gammal konstskoleskåpmat. Ett fotografi av samma modell får av kameran automatiskt de neutrala proportionerna men måste av fotografen få hjälp att uttrycka mer subjektivt upplevda egenskaper såsom t.ex. ljus, massa och rörelse. Då räcker det inte med triviala effekter. Men med det jag kallar för "skav" på plats uppstår något som är lika mycket konst som någonsin måleriet. Tekniken får aldrig ställa sig i vägen. Då uppfattas enbart de mekaniska effekterna och verket dör. Konst, i alla former, är närvaron av ett temperament. Sedan att det sitter småpåvar och bestämmer vad som är inne just för tillfället måste vi som konstnärer sätta oss över.

 

Mitt nästa svar:

Jag tror vi har ungefär samma uppfattning. Jag kanske hängde upp mig på ordet skav, även om det är talande. Samtidigt tror jag mig vara något på spåret när jag ställer skav mot bekräftelse. Eftersom man kämpar mot väderkvarnarna med sin egen bildkonst vill man försöka förstå vad det är för normer som gäller. Man brukar ju säga att bra konst ska kännas i maggropen, men den reaktionen styrs mycket av normerna. Ta det här med sneda horisonter, i alla tider fram till slutet av 1980-talet var det viktigt att hålla horisonten rak i fotografier. När trenden med sneda linjer slog igenom, blev den gamla normen ett uttryck för förutsägbarhet och kanske bakåtsträvande. Jag började själv tycka att mina bilder med rak horisont kändes stela. Tidsandan smittar av sig, men helt klart kan man genomföra sina uttryck bra och mindre bra alldeles oavsett vilken genre och tid de tillhör. Visst finns det både expressiv och banal naturfotografi, precis som det finns banala och expressiva uttryck inom alla genrer. För att kunna analysera detta krävs förutom kunskaper också en stor portion dynamiskt tänk.

 

Svar:

Visst åker vi med samma tåg! Problemet tycker jag är att fotografer måste bevisa att de gör konst medan t.ex. målare per automatik anses syssla med konst. Som målare åker jag i första klass längst fram utan att behöva färdbevis och som naturfotograf får jag dväljas i godsfinkan sist i tåget. Inte konstigt att man blir tvehågsen!

 

Mitt nästa:

Är det vi diskuterar bara ett svenskt problem? Ibland känns det så. I andra länder som jag känner till, exempelvis USA och Australien, är landskapsfotografin högt aktad även i fina salonger. Om så är fallet med Sverige, vilket är min hypotes, återstår att förklara varför ett land som befolkas av naturälskare har hamnat i den situationen.

 

Svar:

Kanske för att majoriteten av de aktiva i konstvärlden är urbana människor med långt till naturnära känslor och naturälskarna inte är de som sätter agendan i svenskt konstliv. Sen ska vi inte glömma att Sveriges konstliv är extremt litet där olika uppfattningar har svårt att samexistera. Må utvecklingen gå åt samma håll som i de länder du nämner! 

Fotografins viktigaste uppgift är när allt kommer omkring DOKUMENTATION. Inget annat medium kan bevara gamla händelser och platser bättre än fotografier. Många med en kamera i handen glömmer lätt denna uppgift i jakten på de ärtiga bilderna som ska väcka beundran. Jag har dammat av mina fyrtio år gamla dior från Everesttrekken och sett nya värden som tiden skapat. 

 

Bilden av det vackra berget Ama Dablam fotograferades i november 1974 med en Leicaflex och Tele-Elemarit 180 mm på Kodachrome 25. Bilden håller faktiskt fortfarande hög klass både tekniskt och estetiskt. Har publicerats av Haglöfs som stor affisch och katalogomslag för inte så länge sen.

 

I tisdags (20 nov) hade jag i regi av Äventyrsresor en bildvisning om Mount Everest. Föredraget gav mig anledning att gå igenom gammalt material. Som tur var hade två av mina närmaste vänner Anders Eriksson och Arne Larsson, gått Everestrekken i början av november i år, och jag fick låna några av Anders bilder för att göra jämförelser. I min gamla gula Kodachromeask från första turen 1972 hittade jag ett överexponerat dia taget med den kontrastrika filmen Kodachrome X. Inskannad och korrigerad i Photoshop kunde den bli som ny och jämföras med ett alldeles nytaget foto från samma position. Vilken åfanism! Å fan vad det har hänt mycket på fyrtio år! Se här:

Den övre bilden visar byn Namche Bazar i mars 1972. Det är huvudorten för sherpas, en liten samling stenhus placerade i en gryta vänd mot söder på höjden 3600 meter över havet. Det här året passerade drygt tusen trekkare. Trekking som företeelse hade startat i Nepal 1968. Jag och min kompis Rolf Bardon var sannolikt några av de första svenskarna som gick upp till Everest.

Den nedre bilden har fotograferats från nästan samma plats i november 2012 av Anders. Den visar en helt ny ort. Namche Bazar har blivet en liten stad med bastanta hus som innehåller hotell, pizzerior, internetkaféer och shoppingbutiker. Om ni tittar noga så har det också vuxit upp skog ovanför bebyggelsen. Det är en betydelsefull förändring. Avskogningen i Himalaya är ett stort miljöproblem, och nationalparken Sagarmatha som täcker Everestområdet, initierades i början av 1970-talet av Edmund Hillary för att bland annat motverka avskogningen. Planteringarna börjar nu växa upp.

 

Förändringens vindar blåser ohejdbart över mänskligheten och jorden, och kameran är vårt bästa hjälpmedel att bevara minnena från svunna tider. Hur lätt glömmer man inte detta i jakten på de publikfriande och snygga Bilderna. Dokumentära fotografier behöver inte vara vackra, inte ens välgjorda även om det är en fördel. Vittnesbörden är dess viktigaste uppgift. För övrigt blir väldigt många motiv vackrare med åren som går. Skönhet uppstår gärna ur nostalgiska känslor. Men framförallt är den historiska dokumentationen viktig för att få oss förstå vad som händer och sker i tillvaron. En fotograf som systematiskt dokumenterar någonting vadsomhelst har stor chans att bli ihågkommen efter sin död. Men bra dokumentation kräver egenskaper som börjar förloras i vår tid: konsekvens, tålamod och planering. Belöningen väntar först på lång sikt, något som inte passar hetsjakten idag. Vi är alla offer för tidsandan.

 

Ytterligare två bilder av Namche Bazar. Den övre med berget Kwangde fotograferade jag i november 1999 på filmen Fujichrome Velvia. Den nedre tog Anders för tre veckor sedan. Ni ser själva hur förändringen smyger på.

 

Ett annat exempel. Klostret Tengboche ligger söder om Everest, ”en av de vackraste platserna i världen” skrev John Hunt i boken Erövringen av Mount Everest som handlade om förstabestigningen 1953. Klostret hade anlagts på 1920-talet men förstördes under ett jordskalv drygt tio år senare. Det återuppbyggdes och i övre bilden har jag fotograferade byggnaden 1974.

På grund av en elektrisk kortslutning brann dock Tengboche ned 1989 till stor sorg för sherpafolket och munkarna, men också för många trekkare som förälskat sig i området. Med fonder och bidrag av privatpersoner kunde klostret återuppbyggas och stod klart 1993. Den nedre bilden visar det nya klostret.

 

Resan till Nepal 1972 var mitt första långväga äventyr. Vi gjorde två vandringar. Först gick vi Jomsom-trekken förbi Annapurna, men där fick jag mig en riktig läxa. Hade slarvat med vattnet och giardia började härja i magen. Har aldrig varit så sjuk varken förr eller senare, gick ned 7 kilo på några dagar, och tvingades rännskita inför allmän publik i byarna. Sen dess har jag varit mycket vaksam mot vatten. Men jag återhämtade mig i Katmandhu och vi flög senare till Lukla för att vandra till Everest. Miljöerna var jungfruliga, sherpafolket välkomnade oss med sin traditionsbundna gästfrihet. Det fanns i stort sett inga tehus eller lodger för trekkare. Vi fick bo hos familjerna och delta i deras vardag.

 

 

Undertecknad på Kala Pattar cirka 5600 meter över havet, mars 1972. Den svarta triangeln av Everest syns till höger. Vi hade kvartat i Gorak Shep nedanför Kala Pattar. Där fanns en sjaskig och iskall stenhydda (idag platsen för många hotell). Inga andra människor fanns i närheten, vi var helt allena ovanför Periche. Idag vandrar årligen ungefär 30 000 människor i Everestområdet, många drabbas av höjdsjuka och bara knappt hälften av dem som vill kan fullfölja ända upp hit. Till vänster om mig ligger en hård kameraväska med utrustningen: Kameran Zeiss Contarex med normalobjektivet Planar 50 mm, en vidvinkel Distagon 25 mm och ett tele Sonnar 135 mm. All film ca 20 rullar (drygt 700 bilder) var Kodachrome X och II.

 

 

Inne i stenhuset hos en sherpafamilj nedanför Namche Bazar. Vi förvånades över mörkret och den öppna eldplatsen i rummet. Taket var sotsvart av röken. Här har jag fotograferat en vardaglig situation där ungarna sitter vid elden och småpular, medan en av dem pluggar vid bänken. Edmund Hillary hade efter everestbestigningen startat skolor för sherpas. Distagon 25 mm plus en liten blixtkub.

 

I Pangboche bodde vi hos Dawa Tenzing (ur tiden 1988). Han var en legendarisk sherpaguide som deltog i den engelska Everestexpeditionen 1924 och alla de andra efteråt. I TV-filmen om honom ”Solitary Journey” berättar Dawa: där främlingar ser berg, ser vi oss själva. Bergen är benen och vi är blodet”. Jag är tacksam för att ha fotograferat denna bild av en legendar. Sonnar 135 mm på Kodachrome X, 1972.

 

Den första vandringen till Everest satt outplånliga spår. När vi kom till Tengboche och fick se panoramat med Ama Dablam och Everest som en kamelpuckel i fonden visste jag att jag måste återvända. Och även om förändringens vindar förstör möjligheten att återuppleva svunnen tid och gammal kultur, är naturen på sätt och vis oföränderlig. Bergen står där som de alltid gjort, kanske med mindre is på grund av klimatförändringar, men ändå (vilket säger oss att även bilder av till synes tidlösa berg har ett dokumentärt värde). Everest är som Grand Canyon, en plats där man får stå ut med turismens avigsidor, och man gör det för att naturen har en sådan obeveklig kraft.

 

Oslagbar vy från Tengboche mot Everst och Lhotse till vänster och Ama Dablam till höger. Observera att man måste lägga Kebnekaise på toppen av Ama Dablam för att nå upp till Everest.

 

Efter vandringen 1972 var jag naivt överväldigad av bildmaterialet. Jag tågade oblygt upp till redaktionen för tidningen FOTO som i augusti 1972 publicerade mitt första stora bildreportage under rubriken: Himalajas berg.

 

Den här bilden av berget Machha Puchare ingick i bildsviten som FOTO publicerade i nr 8 1972.

 

 

Vill avsluta med denna bild som jag upptäckt på senare år. Den är från november 1974 då jag återvände till Everest och vandrade hela vägen från Katmandhutrakten upp till bergets fot. Hade fått låna en leicaflex med gluggar av en vän och vid Periche knallade jag högt upp på Taboche för att kunna fotografera världens femte högsta berg Makalu, som framträder till vänster i bilden. Snöslottet i mitten är Baruntse. Leicaflex 180 mm Kodachrome 25.

På 1500-talet upptäckte portugiserna en stor ö utanför Kina. Det blev den enda landkänning under alla deras sjöresor som fick namnet Ihla Formosa – ”den vackra ön”. Idag heter den som bekant Taiwan och jag har nyss varit där och blivit lika tagen som de gamla sjöfararna. Här kan du läsa om en av världens mest storslagna hemligheter: nationalparken Taroko.

 Bränningen sugs tillbaka till Stilla Havet där klipporna i Cingshuei övergår i en playa på östra sidan av Taiwan.

 

Vissa platser slinker ur greppet, man blir stum av hänförelse, orden och bilderna räcker inte till. Taroko är en sådan plats, en av Taiwans sex stora nationalparker. Området täcker en svindlande bergstrakt som stupar rakt ned i Stilla Havet. Klipporna vid Cingshuei hör till de mäktigaste kustlandskapen i världen. Vägen som slingrar sig efter bränningarna matchar andra och mer kända kustvägar som Kaliforniens Big Sur, Australiens Great Ocean Road och Sydafrikas Garden Route.

Bubblande ocean nedanför klippkusten Cingshuei som ingår i nationalparken Taroko. Här rasar tyfonerna mot landet under augusti september.

 

Söder om den klippiga kusten breder en smal slätt ut sig mellan oceanen och de tvärhöga bergen. En klyfta öppnar sig rakt in till hjärtat av de tretusen meter höga massiven. Denna bråddjupa och hypersmala rämna är inte bara den häftigaste kanjon jag sett utan också (och just därför) det svåraste landskap jag mött som fotograf. Vi åker på vägen som leder rakt igenom klyftan. Min första reaktion är blixtsnabb. Hur i hela fridens namn ska jag kunna göra denna monumentala verklighet rättvisa? Grand Canyon och Yosemite, norska och nyazeeländska fjordar, ja alla storskaliga klyftlandskap som jag har besökt kan man fånga på bilder som åtminstone låter ana de fulla dimensionerna. Men i Taroko är allt så trångt och djupt nedskuret att kameran inte räcker till ens en antydning. Med detta sagt tror jag mig ha funnit förklaringen till områdets anonymitet, i alla fall i västvärlden. Det är rakt på sak extremt svårt att få till bilder som beskriver detta makalösa intryck som man får nere i djupet, omgiven av bergväggar som räcker upp till himlen.

 

Floden Liwu rinner rakt igenom klyftan i Taroko. Här börjar det två mil långa yxhugget som skär igenom bergen. Med sina djungelinklädda bergväggar har landskapet en vertikal frodighet som söker sin like.

 

Jag kommer att tänka på filmen Avatar, på de hisnande bråddjupen som filmens flygödlor kastar sig utför. Avatars svävande bergslandskap har samma blandning av hårda, lodräta klippor och tät grönska som jag ser i Taroko. Jag vet att James Cameron som gjort filmen inspirerades av den kinesiska bergskedjan Huangshan, men han kunde lika gärna ha tittat på Taroko för att få sina idéer.

 

 Folket på en hängbro över floden Liwu antyder skalan. Grönskan kläder branterna som vertikalt sticker 2000 meter högre upp i den molnhöljda luften. Även om vädret varit klart skulle kameran inte kunnat gestalta topografin rättvist.

 

Highway 8 klättrar ned 2500 meter från bergen i det inre av ön, tar sig igenom klyftan och slingrar efter floden fram till Stilla Havet. Ras och skred är vanliga efter ett hårt regn i det subtropiska klimatet.

 

Bilvägen genom klyftan, Highway 8, öppnades 1960 och byggdes under svåra strapatser som krävde 450 människors liv. Japanerna som ockuperade ön från slutet av 1800-talet fram till slutet av andra världskriget, hackade ut en vandringsstig för sina trupptransporter genom klyftan. Den nya bilvägen gör naturen lätt åtkomlig och turismen är omfattande, trots vad jag ovan sagt om nationalparkens anonymitet. Framförallt kineser och japaner hittar hit i stort antal. Hotell och restauranger finns på vissa platser i klyftan. För de flesta i västvärlden är dock Taiwan en okänd pärla. Fortfarande!

 

Taroko-klyftan skär längst ned igenom ett lager av opolerad marmor. Högre upp i branterna staplas skiffrar och gnejser på varandra. I den hårda marmorn fräter vattnet ut potthål här och där.

 

Från huvudklyftan kan man göra flera korta vandringar in i sidoravinerna. Mest känd är leden Shakadang, där osedvanligt vackra motiv av stenar i rinnande blått vatten lär kunna ses. Tyvärr var leden stängd under mitt besök. En tyfon tidigare i år medförde ett stort skred som förstört vissa sträckor. Vi går istället till vattenfallet Baiyang längs ett annat biflöde, en trivsam promenad genom fler tunnlar. Nu fokuserar jag mer närhet än överblick. Vattenskurna klyftor av det här slaget har en rik formvärld.

 

Här har bergakungen satt ned foten i ett biflöde till floden Liwu.

 

Ett ganska nybyggt buddisttempel finns i den lilla orten Tianxiang mitt inne i klyftan. Befolkningen på Taiwan bekänner sig till de gamla kinesiska lärorna, främst buddism och taoism.

 

Staden Hualien är den största på öns ostkust och ligger läckert på slätten söder om Taroko. I bakgrunden syns de höga bergen och klipporna Cingshuei. Staden har en omfattande marmorindustri och samtidigt är detta en turistort med avspänd atmosfär. Hotellen här är basen för turismen i Taroko.

 

Nattmarknad i Hualien. Som många andra stora städer i Taiwan finns kvarter med nattöppna marknader som liknar en tältstad med bås och gränder, matställen och affärer.

 

Taiwan är lite större än Jämtland till ytan, 40 mil på längden och 16 mil på tvären. Kräftans vändkrets skär över mellersta delen av ön. Med 23 miljoner innevånare som huvudsakligen lever på kustslätten i väster, är landet synnerligen tätbefolkat. 70 procent räknas som taiwaneser med kinesiskt ursprung. En annan stor grupp är hakka som också kommer från Kina men har en annan etnicitet. Dessutom förekommer 14 stamfolk som utgör ursprungsbefolkningen. De intog ön för 2000 år sedan och har släktskap med både kinesiska och polynesiska folkgrupper. Länge levde de i naturen som samlare och jägare, men är numer assimilerade i det moderna samhället.

 

 En kvinna av stamfolket truku (atayal) i traditionell dräkt. Stammen är känd för sina väverier.

 

Jag besökte en by med trukufolket där den här mannen spelade på deras speciella mungiga.

 

Naturligtvis blev jag bjuden på te. Portugisernas namn på ön lever fortfarande kvar i teer av typen formosa oolong. Oolongtéerna är halvoxiderade (mitt emellan grönt och svart te) och en specialitet för Taiwan. 

 

Centralt i Taiwan reser sig en bergskedja och bildar öns ryggrad. Den högsta toppen heter Yushan 3952 möh (i översättning smaragdberget). Naturen i dessa trakter är otillgänglig och lite befolkad. Oväntat stora ytor består av väglös vildmark. I dalgångarna och på bergssidorna växer täta skogar med en rik ekologi. Ön har ett klimat som spänner från tropiskt i söder till tempererat uppe i bergen vilket förklarar Taiwans rika biologiska mångfald. Omkring 20 procent av kärlväxterna och 60 procent av faunan är endemisk. Vintertid lägger sig snö på de högsta topparna. Bergskedjan blev till när jordplattorna stötte ihop för 6,5 miljoner år sedan. Fortfarande reser sig bergen ungefär en halv centimeter om året och jordbävningar förkommer dagligen. En natt i Hualien vaknade jag av små rörelser i hotellet, 4,6 på Richterskalan fick jag veta efteråt. Dessbättre är katastrofala jordbävningar mindre vanliga. Den senaste inträffade 1999 med många dödsfall som följd.

 

Detta panorama visar Taiwans nästa högsta berg Syueshan (i översättning snöberget) 3886 möh och ligger i nationalparken Shei-Pa. Den långa ryggen kallas ”the holy ridge” och är en eftertraktad men krävande färdväg med inslag av klättring.

 

Taiwan är tack vare klimatet känt för molnhaven som ofta breder ut sig nedanför bergstopparna. Här är ett under upplösning nedanför en av landets mest hyllade toppar Dabajianshan 3492 möh (betyder store hövdingens utpekade berg).

 

I skogsreservatet Taipingshan kan man titta närmare på den vackra taiwanesiska skogen som bland annat innehåller kinesisk hemlock och ett par stora arter av ceder.

 

Dessa cedrar var eftertraktade av japanerna och har huggits ned i stor skala. Bara få bestånd finns kvar. Taiwan har numer infört stränga regler för skogsbruket och 8,5 procent av landets yta är naturskyddad.

 

Den gamla rälsen som anlades i Taipingshan för att föra ut de grova stockarna av ceder.

 

Fågelskådaren har mycket att se i Taiwan, främst i högländernas skogar där det finns många endemiska arter. Jag hade turen att stöta på landets nationalfågel, den gudomligt blåskimrande Mikadofasanen som bara finns på ön. Är rödlistad.

 

Även formosa-makaken är endemisk och ganska vanlig. En dag fick jag se en grupp sitta i träden och utföra sina ömhetsbetygelser.

 

 

 

Vill avsluta denna rapsodiska reseskildring med skyskrapan Taipei 101. Huset var med sina 500 meter världens högsta när det invigdes 2004. Att man vågar bygga så högt i ett jordbävningsdrabbat område fascinerar jordnära varelser. Hissen förflyttar besöker 400 meter upp till observationsvåningen på 20 sekunder, rena raketstarten.