Vem längtar till hösten eller vill att den ska komma snabbt? Troligen få. Ändå kan man tycka mer om hösten än någon annan årstid, åtminstone ibland. Mest gillar jag att man kommer nära naturen, kanske också sig själv. Hösten inbjuder till filosofiska stämningar som är väldigt annorlunda än de ystra förväntningarna under våren. Att dagarna blir kortare känns visserligen trist, men man vänjer sig och de svarta nätterna blir till slut en skön balsam. Då kapitulerar jag och godtar hösten som en ödesbestämd del av livet på dessa nordliga latituder. Vi är skapta för fyra säsonger, och årstidsväxlingarna ger näring åt livslusten.

 

Dimman belägrar Långsviksträsk på Ingarö.

 

Hösten är inte lika bräcklig som de andra säsongerna. Chansen är liten att den misslyckas. Vad jag menar är att milda vintrar, kalla vårar och regniga somrar alltid floppar ur, medan hösten sällan blir ett debacle därför att den aldrig laddas med förväntan eller drömmar. Man tar den som den kommer och konstaterar att ännu ett solvarv är på väg att läggas till handlingarna. Okej, november kan vara en pärs. Då bör man fly fältet, sticka söderut.

 

För naturfotografer är höstens klimax en veritabel högtid. Fuktig luft intar multnade skog. Man får lust att ge sig ut med kameran. Skogen kan vara sensationellt omvandlad i oktober, som en luffare klädd i frack. Färgerna kryper ut i vegetationens minsta del, och nästan varje gång man ser det blir man tagen. Vädret hjälper stämningen på traven. Om dimman lägger sig späds nyanserna ut, som oljefärg med terpentin. Det gör höstskogarna till den mest brokiga naturupplevelse man kan få. Och luften har en aromatisk andedräkt. På det hela taget är höstens skogar mustiga, medan vårens känns krispiga. Det är skillnad på det ena och andra. Årstiderna skiljer sig åt som ballader från rock, som en uvertyr från ett rekviem. Under oktober spelar skogen sin själamässa.

 

Denna frostnupna lund vid Storängsudde fotograferade jag för flera år sedan. 

 

Som framgår ovan gillar jag att försöka klä höststämningar i gammalmodigt språk. Naturskildrare av den äldre stammen, exempelvis Henry David Thoreau, kunde konsten att verbalisera årstiderna på ett fett sätt. Med rätt inställning känns hans skriverier otvungna och medryckande än idag. Vi borde till mans odla en lika asfin vördnad för naturen som han stod för. Gamla tiders naturfotografer som Eliot Porter fångade på ett motsvarande sätt höststämningar i sina silverbaserade fotografier. Hans till synes enkla och oklatschiga naturmotiv är slitstarka. Thoreau och Porter representerar ett tidlöst och vardagligt förhållande till naturen.

 

”Vilken underbar nyansering och harmoni det finns i naturen. Ljuset som reflekteras från nakna kvistar under denna årstid bildar inte bara ett flor – sedan de blivit kala mot senare delen av oktober – utan liknar också frosten när denna pansrar in kvistarna under en lång tid. Den bleka växtligheten i markerna är som frost, och frost som snö, och det ena förbereder för det andra.”

H. D. Thoreau  den 13 november 1858.

 

 

En dag i höstas var jag ute och vallade kameran. Tog mig till Storängsudde, ett älsklingsställe inte långt hemifrån. Det var inget märkligt med utflykten, och promenaden varade inte länge. Nattfrosten hade garnerat löven med lite rimfrost. Jag strosade runt i eklunden och bland hasselbuskarna medan en matt oktobersol tog sig upp och sakta suddade ut garnityren. I fjärran brummade motorvägen med alla sina bilar. Jag letade efter motiv, skannade med ögat och berördes av stark närvarokänsla. Naturen är aldrig långt bort om man vill se den.

 

Till skillnad mot Thoreau och Porter lever jag ett modernt liv, med digital teknik och ont om tid. Höstarna associerar jag med rutiner (i positiv mening). Paddelturer och vandringar står på önskelistan. I år prövade jag på Bergslagsleden i Tiveden ett par dagar i mitten av oktober. Stämningen var definitivt trolsk även för en världslig själ, ödslig och rå, och som gjord för vättar och vittror. I de blanka tjärnarna speglades väsen. Framför allt var det sobert att få rå om skogen för sig själv. Inga andra vandrare sågs, och i nationalparken inte ens en älgjägare.

 

 

Vad är det man ser i den lilla tjärnen Kölnabuken? Avbilder av skogens hjärta?

 

Sista oktoberhelgen är alltid vikt för paddling med ett härligt gäng. I år startade vi i Tyrislöt och tog oss därifrån genom de gyttriga ögrupperna som bildar Sankta Anna skärgård. Vad vädret hade för planer återstod att se. I en samlad armada om åtta kajaker paddlade vi ut mot havshorisonten, förbi Missjö. Vi snirklande i en slalombana mellan kobbar och skär. Sommarens sista suck blev det. Varmt i luften med laber vind, och dagrar som gav sceneriet en impressionistisk ton. Träden hade börjat tappa löv, men ljuset tände bloss här och där. Knölsvanar med sina årskullar samlades på en del håll och ett par havsörnar seglade över en tallbeväxt ö.

 

Skymningen kommer snabbt. Klockan är bara fyra den 27 oktober 2013. Under natten har vi gått över till vintertid.

 

Vi kämpar med elementen, väder och hav. Efter en kärnsund dag bland vågorna behöver man en stänkare inför middagen.

 

 

 

Alltid nära naturen, med sälens perspektiv på landskapet, det är paddlarens lott. En flock änder lyfter bakom en kobbe.

 

 

Kameran (den här gången Fuji X-E1) har jag i vattentätt förvar under en lucka på fördäcket på min kajak Prion Kodiak. Foto: Björn Esping.

 

Vi övernattade på Långa Skäret (låter som en indianhövding gett namnet) och gjorde dagen efter en lov söder om bebodda Aspöja för att fortsätta västerut och landa på Vrångö. Ortnamnen säger bara något för den som känner till Östergötlands skärgård. Hur som helst är den här delen av svenska kusten enastående med sina tilltrasslade ögrupper som kittlar nyfikenheten, och en bred skärgårdsgeografi som har ovanligt lite bebyggelse. Det andra jag vill säga är att skärgården på hösten bara är en avlägsen släkting till sommarparadiset. Alltid.

 

Höstdagrar, det är vad man längtar efter. Långa Skäret.

 

 

Naturfotografin som konstart gisslas både utifrån och inifrån. Det finns konstkritiker som dömer ut genren som banal och okonstlad. Följande salva hittade jag i en dagstidning apropå en naturfotoutställning: ”I en sorts fossiliseringsprocess har naturfotografin blivit en enklav av tillbedjan, en oföränderlig upprepning, den naturalistiska avbildningens absoluta och förutsägbara domän.” Detta kryptiska sätt att uttrycka sig är symptomatiskt för många finrum. Vad smakdomaren troligen menade är att dokumentära naturbilder inte kan vara konst eftersom de är lättbegripliga.

 

 

Antelope Canyon i Arizona, en bild jag fotograferade 1997. Hur många naturfotografer har inte varit här genom åren? Hur många liknande bilder har vi inte sett? Vissa estetiska motiv nöts ut och blir opersonliga därför att de är väldigt attraktiva, lättillgängliga och ofta publicerade, som detta. Ändå kan en bild av detta slag kännas fräsch om den hamnar i ett nytt uppfriskande sammanhang.

 

 

Mera skruv tar enligt min mening den kritik som uttalas inifrån, ofta av skickliga naturfotografer som börjat hänga med huvudet. Med jämna mellanrum uppstår en debatt om tillståndet inom naturfotografin. Mallen känns igen från andra genrer. Någon eller några respekterade personer uttrycker sina synpunkter (ofta tillspetsade) och sedan uppstår ett stundtals hätskt meningsbyte. Varför går allt på upprepning? Var finns de personliga uttrycken? Vilka är förnyarna? Har verksamheten hamnat i stå?

 

Som naturfotograf kan man kanske tycka att denna debatt är ett sundhetstecken som leder naturfotografin framåt som konstart och öppna för nya förhållningssätt. Man kan alternativt uppfatta diskussionen som en tomgångskörning därför att allt har ältats förr och ramarna sedan länge blivit spikade. När vi tvistar om tillvarons mjuka värden (som konstnärliga verksamheter) är tonläget ofta högt. Fakta om människors bilduppfattning har en oskarp kontur, och många debattörer vill ta till stora släggan för att verbalt försöka nita sina motståndare. Få debatter är så uppkäftiga och eteriska som konstdebatter. Även dispyter om naturfotografin kan bli högröstade.

 

Kanske är fotodebatter särskilt halsstarriga eftersom bildernas innehåll och estetiska kvalitet lika mycket beror på motivet, som på fotografens sätt att tackla avbildningen. Susan Sontags välkända aforism har en stor pregnans: ”Ett vackert fotografi är ett fotografi av något som är vackert”.

 

Naturfotografin beskrivs ofta utifrån detta underläge i förhållande till måleriet, underförstått att ett fotografi inte fullt ut är upphovsmannens verk på samma sätt som en målning kan vara. Ambitiösa naturfotografer vill förstås att deras alster ska uppfattas som personliga, men Sontags citerade påstående blir påtagligt för varje fotograf som upptäcker att andra som är duktiga med kameran också kan åstadkomma liknande bilder som en själv, om de hittar fram till samma motiv. Duplicering (ibland ren plagiering) är mer en regel än ett undantag inom naturfotografin (och många andra fotogenrer), vilket nog är en av upprinnelserna till debatten. En konstnär vill vara originell, men kan man vara det inom naturfotografin?

 

Situationen för naturfotografin som konstart har kraftigt förändrats av den tekniska utvecklingen och allt fler fotografers resande till spännande motivområden. Idag kan vem som helst göra tekniskt perfekta bilder med sina kameror, snart även med mobiltelefonerna. Och många tränar upp sin förmåga att komponera bra bilder. Antalet duktiga fotografer växer, inget tu tal om det. Framöver kommer vi förmodligen att bli ännu mer dränkta än vi redan är, av naturbilder som håller måttet både tekniskt och estetiskt. Man kan säga att teknik slår kreativitet, eller rättare sagt att de kreativa kamerakonstruktörerna har lagt grunden för fotografernas resultat.

 

Resultatet? Det kommer nästan alltid att finnas personer bra kameror i handen, som befinner sig vid ett ställe där något remarkabelt inträffar; det kan vara ett ljus av sällan skådat slag som lägger sig över ett välkänt sceneri, eller en situation med bekanta djur som beter sig extremt ovanligt, eller ett flyktigt ögonblick av vågor eller moln som ritar en enastående skönskrift som snabbt dör ut, och så vidare. Med sin kamera tar någon unika bilder av situationen och dessa bilder spids sedan med ljusets hastighet över nätet. Naturfotografins originalitet kommer naturligtvis att utarmas av denna massverkan av människor med kameror. Beundransvärda bilder kommer finnas i överflöd. Teknik slår kreativitet. Men vår bildhunger verkar samtidigt öka.

 

 

Unika och kortlivade motiv är förstås inte lätta att upprepa. Detta är mitt mest originella fotografi av Sveriges tak, Kebnekaise fjälltopp fotograferad från högsta punkten med berget nedmonterat till en slagskugga över molnen och med en halo runt spetsen.

 

 

Utvecklingen började på allvar med det digitala genombrottet och sakta men säkert har det fotografiska hantverket automatiserats, det handlag som förr innebar att lyckade naturbilder främst var proffsens prerogativ. Tack vare den utveckligen har intresset för fotografi och naturbilder aldrig varit större än idag. Nästan alla människor är numera fotografer i ett eller annat avseende. Och vii älskar mer än någonsin att se på bilder.

 

En del debattörer hävdar att det måste finnas speciella karaktärsdrag som gör att en fotografs signatur kan synas i hens bilder. Så var det bevisligen förr. Då kunde man inmuta ett motivområde som sitt revir (en plats, en djurart, en bildstil) och sedan bli associerad med bilder av dessa slag. Men eftersom naturen inte är oändlig och tekniken numera är tillgänglig för alla, plus det myckna resandet, är denna originalitet på väg att försvinna. Jag tror att blindprovning av fotografier (då man ser på en okänd bild och sedan gissar fotografen) ger samma utfall som vinprovningar – träffsäkerheten är slumpartad.

 

Dock, fortfarande finns några naturfotografiska fält kvar att utforska som pionjär, men snart har ”the last frontier” gått upp i rök. Nick Brandts monumentala svartvitbilder av Afrikas storvilt  (som bland annat visades på Fotografiska i Stockholm) är ett lysande undantag. Så genialt det var att göra perfekt komponerade, svartvita och stort uppdragna bilder av ett så överväldigande dokumenterat motivområde som elefanter och lejon. Alla som vill åstadkomma något liknande (och det är sannolikt många som är kompetenta att göra det) blir bara epigoner.

 

För en del fotointresserade innebär begreppet "kreativ naturfotografi" att bilderna ska ha en stiliserad karaktär, ofta med korta skärpedjup (en effekt som ges av teleobjektiv, ljusstarka objektiv eller närbildsobjektiv), eller med sparsmakade färger i motivet (typ blå timmen) eller utgöra extrema detaljer av verkligheten (typ ögat av en elefant), eller av hårda kontraster med ljus och skugga (typ fågelns vingspann i siluett mot dramatiska moln), kanske av ett motiv i svartvitt. Ofta anses mer eller mindre abstrakt figuration var ett adelsmärke. Men även dessa manér blir schabloner när de upprepas ofta, ungefär som vanliga solnedgångar. Obönhörligt försvinner de sista möjligheterna till verkligt originell naturfotografi därför att världens tillgångar på motiv inte är obegränsad och det faktum att fotografiska manér är relativt enkla att härma. Kort sagt, världen håller på att bli genomfotograferad.

 

Så kallad kreativ naturfotografi består ofta av effekter, hårda kontraster till exempel, här ett exempel från Kaskasavagge i Kebnekaiseområdet.

 

Man kan hur otroligt det än låter, jämföra naturfotografin med bergsbestigning. Klättrarna har en närbesläktad debatt. Snart finns inga obestigna bergstoppar kvar att ta sig upp på. Allt är gjort. Och när dagens stjärnor inom sporten inser faktum, börjar de ägna sig åt adrenalinstinna utlevelser som base-jump (då man hoppar nedför bergväggarna med fallskärm), en mycket riskfylld bravad som är ointressant för andra än de få närmast sörjande. Man fjärmar sig från essensen i det ursprungliga, det som från början drog människor till bergen, allt i sin jakt på originalitet och uppmärksamhet. Detta kritiseras.

 

Vad som kommer att hända med naturfotografin som konstart återstår att se. Debatterna tyder på att det finns en liknande frustration som klättrarna känner inom sitt gebiet. Men det finns också en härlig paradox som gäller för fotografin som helhet. För även om vem som helst numera lätt kan få till ett och annat fulländat fotografi av dokumentär typ, är det betydligt färre som kan åstadkomma en löpande produktion av högkvalitativa bilder. Alla kvalificerade redaktioner vet att om man ska skicka iväg en fotograf på ett uppdrag måste man kunna vänta sig ett bra resultat. Man måste kunna lita på fotografen. Vem som helst kan inte skickas iväg. En stabil produktion av bilder med jämn och hög kvalitet är kanske det som återstår av skillnaden i duglighet mellan habila kameramän och lekmän, kanske inom de flesta fotografiska genrer.

 

Inom den konstnärliga sektorn finns faktiskt ytterligare en dimension som knappast kan utrotas av utvecklingen. Man kan nämligen skapa nya personliga kontexter för sina motiv och/eller manér, även av sådana motiv som vi tycks ha sett till leda (se på Nick Brandt igen).

 

För att sammanfatta min uppfattning om naturfotografins som konstart: Produktionen av fantastiska naturbilder (tekniskt, estetiskt och innehållmässigt) kommer att fortsätta öka – det finns inga gränser. Antalet fotografer som levererar dessa fantastiska bilder kommer att växa exponentiellt – det finns inga gränser hur många det kan bli. Personer som vill etablera sig som en konstnär inom naturfotografin kan försöka uppfinna nya manér och göra sig gåtfull på något sätt (det var det konstkritikern jag citerade inledningsvis troligen menade). Men konst är en nyckfull bransch, och är man konsekvent och utstrålar äkthet, har ett appellerande budskap och en publicistisk ådra, kan man i fortsättningen bli en framgångsrik konstnär även med den tidlösa och dokumentära bildstilen, det är jag övertygad om. Konstnärskap handlar om mycket mer än enbart bilderna man gör. Möjligheten att variera kontexten är troligen oändlig (positivt), men de naturfotografer som vill vara kända ”varumärken” i framtiden, kommer säkert att hamna i en grym konkurrens, oavsett men joxar med nya stilarter eller arbetar med traditionella manér.

 

Norrskenet fladdrar över Påretmassivet i Sarek. Hasselbladskameran är laddad med filmen Ektachrome 64 och ett 40 mm vidvinkelobjektiv riktat mot polstjärnan. Under två timmars exponering målar Aurora Borealis himlen i fluorescerande grönt medan stjärnorna lämnar sina spår på grund av jordrotationen, samtidigt som solen sjunker ned bakom bergstopparna i bildens underkant. Att plagiera denna bild är väl närmast omöjligt.

 

 

 

 

 

Jag fotograferade sångsvan för första gången 1984 på myrarna kring Tavvavuoma norr om Kiruna. Bilden är från det tillfället och utrustningen en Nikon F2 (utan motor), Nikkor 300 mm/4,5 och teleförlängare 1,4 ggr och filmen Kodachrome 64. Fokuseringen var manuell och trots att skärpan inte är optimal har bilden använts i många publikationer. Den blev bl a omslag till ornitologernas bibel ”Fågellokaler i Sverige”.

 

 

HC Andersens saga om ”den fula ankungen” ger oss sensmoralen att ingenting nödvändigtvis är vad det ser ut att vara. Döm inte efter utseendet. Den fula ankungen genomgår en metamorfos och blir skönhetsdrottning. Bättre ”happy end” kan inte en modernt drillad manusförfattare hitta på, och Andersen var minsann inte ensam att använda svanen som symbol. Den berömda baletten ”Svansjön” med musik av Tjajkovski bygger på en gammal rysk legend om en förtrollad prinsessa som förvandlats till svan. Vita svanen representerar kärlek, den svarta är ondskan.

 

 

Nästan alla naturfotografer värda sitt salt har svanen på en hög piedestal. Och önskemotivet framför andra är sångsvanen. Japanen Teiji Saga vigde sitt liv åt att fotografera sångsvanar på ön Hoikkaido och gjorde 1990 ett internationellt praktverk med sina bilder. Fotografen Hannu Hautala kom vid samma tid ut med en liknande monografi från landskapen i norra Finland. I vårt grannland är sångsvanen en nationalfågel. Jag har länge gillat Hautala för den äkthet och närhet till naturen hans verk utstrålar. Jag blev störtförtjust i en bild med sångsvanen liggandes på bobalen medan vårens ystra yrsnö virvlade i luften. Ett så extraordinärt vackert djur på plats i sin naturliga miljö och dessutom i detta kärva väder är en syn som inte bara symboliserar skönhet i konstens mening, bilden blir också en inkarnation av ekologi och sammanhang. Den är extra njutbar att titta på tack vare miljöskildringen.

 

En av Sveriges naturfotopionjärer Arne Blomgren fotograferade också sångsvanar, det var i trakterna kring Harads i Norrbotten. Även hans bilder samlades i en bok om den utsökta vildmarksfågeln. På Blomgrens tid och fram till slutet av 1900-talet var sångsvanen något av en raritet i landet. Den häckade bara i begränsat antal på ödsliga och svårtillgängliga platser i Jämtland och Lappland. Bland äldre tiders artjägare var den därför högt skattad.

 

Under senare delen av förra seklet ökade dock sångsvanen raskt i antal och den finns nu i hela landet med upp till 5000 individer. Den är inte längre en exklusiv representant för vildmarksområden. Tack vare detta har nog dess gloria kommit lite på sned. För artjägarna är den inte längre ett heligt kryss, men som fotomotiv är den alltjämnt lika tilltalande, eller? Man kan undra för även bland fågelfotografernas skaror finns en kryssarklubb som värdesätter bilderna utifrån svårighetsgraden att fotografera en art.

 

 

Sångsvanarna vid Skäralidsdammen i Söderåsens nationalpark är osportsligt lättåtkomliga med kameran. Här kan man komma dem nära och fotografera när de simmar på den brokiga vattenytan som speglar omgivande lövskog.

 

På våren kan svanarna återkomma innan isen gått upp, alltid lika villiga att låta sig porträtteras. Vilken tjusig hållning!

 

 

 

 

I Tyrestaområdet närmare bestämt i den del som ligger utanför nationalparken, finns ett dämme som kallas Övre Träsket. Där häckar sångsvanarna årligen. Den grunda dammen värms snabbt upp och kalla vårmornar stiger ångorna kring svanen.

 

 

En morgon för länge sedan var jag där och gömde mig i alsnåren inte så långt från bobalen. Det var då jag fotograferade denna balettbild av sångsvanarnas dans.

 

 

Flyttande sångsvanar samlas längs kusterna, här vid Nämdöfjärden.

 

 

En ensam sångsvan har hamnat med grågäss i en skärgårdsvik.

 

 

Mindre sångsvan ses ibland under sträcktider, här på Ölands östkust. Numera kallas arten tundrasvan, den är mindre än sin större kusin och näbben har mer svärta.

 

 

Knölsvanen har aldrig fått samma särställning som sångsvanen bland ornitologins och naturfotografins skönandar. Knölsvanen har alltid uppfattats som trivial, ett lugubert öde som drabbar mycket som är vackert i tillvaron. Ser man det fördomsfritt är den dock nästan lika bildskön som en sångsvan. Huvudet har kanske inte samma eleganta drag med sin svarta knöl och röda näbb, men hållningen och fjäderdräkten matchar dess frände. Knölsvanen har en något grövre och mer s-formad hals och kan när den simmar, bulla upp sina vingar så den ser ut som ett litet framglidande båtskrov. Sångsvanen utstrålar en stramare karisma och är oftast mycket skyggare. Med sin spolformade och gula näbb ser den mycket stilig ut. Halsen är rakare och kroppen ligger mer slimmat på vattenytan och den kan sjunga ljudliga arior även i flykten.

 

När knölsvanen flyger hörs endast det kraftiga bruset av vingarnas slag. På vattnet är den oftast tyst. Ändå har denna fågel gett upphov till myten om svanesång. Under antiken trodde man att knölsvanen stämde upp ett hjärtskärande kväde precis innan den dog. Tids nog lärde man sig att detta var fel, men uttrycket svanesång lever kvar i vår tid och symboliserar sista sucken för någonting vad som helst.

 

 

Knölsvanen ger ett kraftfullare intryck än sångsvanen. I Danmark är den nationalfågel.

 

 

 

En bild av sommarens svanesång, snart är vintern här. Nämdöfjärden.

 

 

 Knölsvanarnas kroppsspråk är värda en bok.

 

 

 

I Australien finns svarta svanar, ondskans symbol i baletten Svansjön. När jag såg den fågeln för första gången fick jag ett starkt intryck eftersom utseendet stred mot det invanda. Svanar ska vara vita! Nyhetens behag var överväldigande. Efter ett tag vande jag mig och fann att den svarta svanen inte är fullt lika läcker på bild som de vita, eller i varje fall mer svårfotograferad eftersom den är mörk. Men, tänkte jag, vilken symbolik det skulle vara om man kunde få en svart och en vit svan att simma bredvid varandra, eller posera tillsammans på något sätt. Slikt händer dock aldrig i den verkliga naturen, så separerade som deras utbredningsområden är. Man kan undra om de ryssar som skapade svansjölegenden visste att det fanns svarta svanar i det verkliga livet. I naturen betecknar dock svart varken gott eller ont.