Sitter på kammaren i dunkelt decemberväder och funderar över nätet, konsekvenserna för fotografin i allmänhet, och oss fotografer i synnerhet. Ingen som fotograferat länge kan vara likgiltig, ingen som är nyförälskad i digitala erans bildskapande kan vara oberörd. Under det senaste decenniet har verkligheten stöpts om. Nästan alla har skaffat digitalkameror eller mobilkameror, alla är ”fotografer” och många vill lägga ut sina bilder på nätet. Verkligheten har förändrats. Det blåser en bildstorm över världen, nej förresten, det pågår ett färgsprakande vulkanutbrott som håller på att förändra vårt sätt att kommunicera med bilder.

 

Den här bilden fotograferades 1975 och är en skannad Kodachrome från Jåggåsjgaskatjåhkkå mot Rapaselet i Sarek. Jag lade ut den på Facebook med en kort kommentar om värdet av gamla dior. Den fick hyfsat många gillatummar.

 

Idag konsumerar vi bilder som mat. Bildhungern verkar aldrig ta slut, vi tittar på nätets bilder som vore de munsbitar. Vi smakar och sväljer snabbt, för att genast kasta oss över nästa tugga. Har ett nytt pavlovskt behov muterats genom digitaltekniken? I den galna tidningen MAD fantiserade man på 1960-talet om människokroppen och hur den skulle kunna förändras av tekniken. Personer som hela tiden hade en transistorradio tätt intill huvet ritades med ett jättestort öra. Jag försöker minnas om de också publicerade en nidbild av någon som höll kameran för ögat, men kommer inte ihåg. Kanske kunde redaktionen inte föreställa sig utvecklingen inom fotografin. 

 

Vi lever i ett teknikskifte med oanat genomslag. ”Teknik slår politik”, sa den energiske entreprenören Jan Stenbeck när reportern frågade varför inte han, med sin starka utvecklingstro, hellre blev politiker. Teknik slår politik, en klarsynt reflektion, eller hur. Tekniska förändringar har lagt grunden för de flesta omvälvningar i mänsklighetens historia. Datoriseringen, nätet och de digitala kamerorna är det största som hänt fotografin sedan genombrottet i mitten på 1800-talet.

 

Vårt behov av bilder och lusten att dela dem med andra bekräftas som aldrig förr genom detta teknikskifte. Ständigt med en digitalkamera till hands och ständig uppkopplade vandrar vi genom livet. Är vi fängslade av möjligheterna, eller har vi tillfångatagits av tekniken? Är vi digitalister som behöver nyktra till?

 

Alla som älskar fotografin berörs av detta tekniska vulkanutbrott. Bilderna väller fram som ett lavaflöde, men när glöden slocknar blir de till aska. Det mesta som flimrar förbi på nätet lever bara ett kort klick. Är de bra eller dåliga, har liten betydelse. Hur många tittare går tillbaka till en godbit som legat ute en månad, ett år eller ett årtionde? Bara att hitta nätplatsen där man såg bilden kan vara ett projekt.

 

Digitalfotografin och nätet har devalverat bildernas värde. Bildmarknaden har kraschat. Fotografer som förr försörjde sig på ett mödosamt ihopsamlat arkiv har ingen inkomst längre. Vilken användare vill betala ett skäligt pris för en välgjord bild, när det finns alternativ på nätet som är nästan lika bra och som dessutom är gratis eller överkomliga för en spottstyver?  Forna tiders Fotografer, professionella och drivna amatörer, fotograferade med föreställningen att åtminstone deras bästa resultat hade ett bestående värde, både ekonomiskt och dokumentärt. Vilken grandios illusion idag! Inom gammelmedia sparkar man ut anställda fotografer. Bilderna får man fram ändå.

 

Nätets sociala medier har blivit det nya formatet för fotografin. Dessa är tillgängliga för oss alla. För framgång krävs klickvänliga bilder. Lek med tanken att ingen vet vem Ansel Adams var, och att ingen har sett hans bilder. Om dessa läggs ut på ett socialt medium under okänd signatur, hur många gillatummar skulle de få i jämförelse med andra? Idag kryllar det av alster på sociala medier som har Adams älskade Yosemite i fokus, den ena mer publikknipande än den andra. Det finns tricks för att vinna uppskattning, men erkänt stora fotografer i det förgångna gjorde inte nödvändigtvis klickvänliga bilder. På sociala medier jämförs allt genast med helheten, konkurrensen om uppmärksamhet är gigantisk och få bilder kan få ikonstatus eftersom det hela tiden kommer fram nya och ännu starkare bilder av redan fotograferade motiv. Det mesta i tillvaron har ju redan fotograferats (utom nyhetshändelser). Alltid finns det någon med en kamera till hands när något objekt materialiseras till ett strålande motiv i ovanlig dager. Då haglar ovationerna på nätet, men flödet dränker det mesta i sin forsande ström.

 

Alla som vill något med sin kamera måste förhålla sig till denna verklighet. De som är nytända har troligen lättast att se fördelarna, enorma möjligheter har öppnats, kreativiteten sprudlar. De mängder av bra och inspirerande bilder som görs idag fanns aldrig förr. Inte så mycket skräp heller, men älskar man bilder är tillgången numera gränslös. Vi som fotograferat länge har svårare att förhålla oss till detta teknikskifte. Vi växte upp med andra värderingar, kunskaper och en mycket mindre mängd bilder att titta på.

 

Svartvita bilder gör sig ofta sämre i sociala medier. Motivets karaktär har förstås sin betydelse. Bilden från Knivkammen mot Kaskasatjåkkå fick måttligt med tummen upp på Facebook.

 

Denna färgstarka bild av Mount Everest med toppen belyst i solnedgången blev däremot ganska uppskattad på Facebook. Mustiga färgbilder är vad många älskar att gilla.

 

Det finns fotografer som längtar tillbaka till den gamla tiden, men jag vill inte vara en av dem. För några år sedan gick jag med i Facebook och har portionerat ut en hel del sen dess. Efter hand lär man sig den allmängiltiga smaken. Gillatummarna sänder tydliga signaler tillbaka till fotografen. Facebook är en ömsesidig kommunikation, responsen kommer blixtsnabbt, men man ska nog inte uppfatta denna erkänsla som en tumstock som mäter bildernas kvalitet (vad detta nu är). Dataskärmen och mobilen gynnar vissa typer av motiv, andra gör sig bättre i tryck eller på utställningar, blir mer synbara om de får ta större plats än vad datorskärmen medger.

 

Likriktningen är stor på nätet. Vart bilderna hamnar i den digitala floden har också betydelse för hur många surfare som hinner uppmärksamma dem. Tidpunkten när de läggs ut är inte oviktigt. På de sociala medierna måste man vara streetsmart för att lyckas bra, få många beundrare och gillanden, om det är målet. Kanske pågår något av en byteshandel med tummar. Om jag gillar ditt ser jag helst att du gillar mitt. Somliga bildleverantörer bygger upp (eller får spontant) en slags klubb med hängivna supportrar som hyllar nästan allt som läggs ut, men direkt dåliga bilder gör sig inte gällande. Facebook är ett forum där man fritt kan visa för många vad man fotograferat – detta är stort. Det är också ett unikt medium för texter, meddelanden och hälsningar.

 

Instagram har ett mastigare bildflöde än Facebook, är mer inriktat på det. Mediet vänder sig främst till mobilanvändare, även om man också kan se bilderna på en dator. I viss mån är Instagram tänkt att användas för direktsändning. Man tar en bild med mobilen och i nästa ögonblick skickas den ut på Instagram till allmän beskådan. Numera är detta medium lika mycket en plattform för portfolios; mängder med arkivmaterial förs över till mobilen från datorerna och läggs sedan ut på Instagram. Här finns flera miljarder (!) bilder, och flera hundratals miljoner (!) människor är anslutna som bildleverantörer och tittare.

 

Min första bild på Instagram är från Skottland och visar berget Liathach (beskuren). Jag blev förvånad att den redan på kvällen då den lades ut fick drygt 30 gillatummar. Responsen kan vara blixtsnabb på Instagram.

 

På Instagram presenterade jag i beskuret skick denna bild, också från Skottland, Elgol på ön Skye. Jag trodde den skulle ge stort gensvar med sitt luddiga vågskvalp som brukar vara en uppskattad effekt, men icke. På Facebook däremot, gav den en bra utdelning. Landskapsbilder blir småttiga när de syns i mobilen, vilket kan vara en förklaring.

 

Bilderna på Instagram är kvadratiska. Utmärkt, säger gamla 6x6-fotografer som lärt sig älska det formatet. En begränsning, tycker jag. Alla motiv kan inte beskäras framgångsrikt till kvadrater. Panoramabilder gör sig inte alls på nätet. Instagram tillåter för övrigt en del bildredigering, det finns flera filter som gör att man kan skruva på färgerna. Funktionen är populär, alltför populär menar många. Instagram, liksom Facebook, gömmer smarta vägar till uppmärksamhet. Om man upptäcker och använder dem kan triviala bilder kan få tiotusentals gillatummar. Fotografer som vill navigera rätt skaffar sig många så kallade vänner (Facebook) och följare (Instagram).

 

 

En ögonöppnare. Bilden visar Rapaselet i Sarek i hänförande septemberljus. Jag har visat den på utställningar och haft med den i en bok. De flesta som ser bilden verkar tycka om den. På Instagram gav den först måttlig uppskattning, 41 gilla efter något dygn. En vecka senare upptäckte jag att den hade kopierats över till en annan sida, Pro_ig Showcasting Instagrams Finest Artist, och simsalabim drog den in drygt 1250 upptummar. Där trängs den med över 400 000 andra bilder!

 

Jag har nu varit med i Instagram en månad och förstår allt bättre vilken typ av bilder som passar där, hur vägarna går för att vinna uppmärksamhet. Andra sociala medier som Twitter, Flickr och Tumblr, har jag inte prövat än och frågan är om man ska vara med överallt. I lagom doser är de sociala medierna ett unikt forum att visa bilder i, men vistelsen därute blir lätt en drog som slukar tid och energi. Tummarna verkar som endorfin, man vill gärna ha fler k(l)ickar och lägger ut och lägger ut för att få sin återkoppling. Kanske är det när allt kommer omkring en kolossal fototävling som pågår. Vill man dessutom titta på andras utlägg, skicka tummar hit och dit och kommentera andras bilder, ja då kan verksamheten på Facebook och Instagram bli ett heltidsjobb.

 

Att detta lejon inte gjorde något större intryck på Instagram, kan nog lätt förklaras. Ska det vara bilder med lejon  måste det finnas en dramatik för att dra blickarna till sig. Jag ville testa eftersom jag själv tycker att detta är ett ganska lyckat porträtt.

 

Jag har också prövat mer personligt färgade stämningsbilder, som denna från en Smålandssjö. Inget för Instagram, kan jag konstatera.

 

På Fotomässan i Älvsjö hörde jag nyligen något som är remarkabelt i detta sammanhang. Unga fotografer som vill framåt nöjer sig inte längre med tummarna på nätet. De vill hellre få sina bilder publicerade i etablerade trycksaker, typ tidningar, magasin och böcker. Detta är en mycket mer begränsad värld som genom sin exklusivitet ger högre status och mer bekräftelse. Är gammelmedia på väg att ta revansch? Sociala medier saknar ett kvalitetsfilter som skiljer agnarna från vetet. Det är baksidan av nätets allemansrätt och gratiskultur. Gammelmedia kan inte överleva utan detta filter. Redaktörerna bedömer om bilderna ska publiceras.

 

För egen del fortsätter jag lägga ut bilder på sociala medier, men vill inte spendera för mycket tid i systemet. Att vara fotograf IRL (in real life) är roligare – ta bilder, hålla föredrag, göra utställningar och producera böcker och artiklar. Jag tänker så här: mina bilders ekonomiska värde och deras livslängd har urholkats genom utvecklingen. Varför då inte visa ett urval i sociala medier, bättre så än att de gömmer sig i en datormapp man sällan tittar på, eller samlar damm som dior och negativ i det analoga arkivet. Att visa sina bilder för andra är, när allt kommer omkring, vad fotografin till syvende och sist går ut på.