Det finns inget ljuvare!

 

 

”En gigantisk havshorisont omsluter Bodskäret i Skarv, det märkligaste av ödeskärgårdarnas tusentals skär”. I sin klassiska bok Vägen till Skarv (1978) skildrar Sten Rinaldo finkänsligt den yttersta ögruppen i Stockholms skärgård, ett mikroland format av små klippiga spillror i Östersjön. Till fastlandet är det långt, sju mil fågelvägen västerut innan man når den stora staden. En labyrint av tusentals öar, mängder av trånga sund och stora fjärdar gör sträckan avsevärt längre med båt. Öster om Skarv är havshorisonten obruten.

 

Rinaldo skrev lockande om denna plats, men det räcker med en titt på kartan för att väcka längtan. Under alla år som jag paddlat havskajak har ögruppen varit mina drömmars mål. Väder och vind har emellertid alltid varit ett hinder när jag suttit i den smäckra farkosten och siktat dit, ända tills denna förlovade sommar 2014. I veckan som gått öppnades vägen till Skarv och jag paddlade rakt ut mot havet för att förverkliga drömmen. Läs här om denna drömtur i tropiskt väder, min sista övning inför Grönlandspaddlingen nu i augusti. Läs också om lycka och otur på färden, bland annat kamerastrul, en verklig sistaminuten-erfarenhet inför det stora äventyret som stundar.

 

Mot ytterskärgården.

 

Valet av kamera har jag berört i tidigare bloggar. Den nära förestående Grönlandsfärden kräver låg vikt och jag har hattat fram och tillbaka om den stora Canon EOS 5 eller lilla Fuji X-E1 ska med. Eftersom vi har problem med övervikt på flyget har jag till slut fastnat för Fuji och stoppar därför ned denna kamera i kajaken mot Skarv. Vi börjar vid Sollenkroka, Per Lind och jag. Per importerar genom sitt bolag Avanza den typ av kajak som ska med till Grönland, de snillrikt hoppfällbara från Feathercraft i Kanada. Sonika har vi var sin Feathercraft på denna paddling mot ytterskärgården. Vi startar kring 18-tiden måndagen 21 juli. I den ljumma kvällen är siktet inställt mot Möja. Vid norra änden av Möja Söderfjärd finns en holme som blir första lägerplatsen. När tältet kommit upp sveper en stor kryssningsfärja nära inpå.

 

 Olika slags båtar!

 

Tisdagen börjar i tät dimma. Den tropiska natten har gett hög luftfuktighet, men slöjorna skingras snabbt och ute på den milsbreda Nassafjärden är det fri sikt och gassande hett. Avlägsna och låga landkonturer tecknar horisonten i alla riktningar. Mitt ute på vattenvidden ligger Vitharen som blir en bensträckare. Denna isolerade, femti meter långa och vackert slipade kobbe är pyntad med hällkar, brokiga lavar och små rabatter med blommande högsommarfägring. Ögonfröjden på hällarna kompenserar en trist upptäckt vi gjort – att havsfjärden blommar av alger. Vi paddlar över en utspädd grönsakssoppa. Rakt ned i vattendjupet syns små algtrådar sväva som myggsvärmar, ställvis hopsamlade till fläcktyfus på ytan. Nära en strand kan det vara en tät spenatsoppa vi vispar med paddeln. Nassafjärdan ser bitvis sjuk ut och det märkliga är att dessa normalt så klara utskärgårdsvatten är värre drabbade än mellanskärgårns vattenstråk. Övergödningen av Östersjön är ett ytterst sorgligt kapitel.

 

 

Vi måste stoppa övergödningen av Östersjön!

 

 

Vitharan med sin fägring. Att hällkaret blommar av alger är ett mer accetabelt inslag än fjärdarnas soppa.

 

 

Båtfolket låter sig dock inte hindras av algerna, vi ser vita segel och motorbåtar här och där ute på fjärden, och inne i ögruppen Stora Nassa samlas de i skyddade naturhamnar. Vi bestiger ön Stora Bonden och spanar över en tilltrasslad arkipelag. Inom några kilometers omkrets har Stora Nassa lika många öar som dagarna på året, tätt packade som en mängd bergkullar utslängda på den platta vattenytan. Genom soldiset skönjer vi fyren på Svenska Högarna i öster, en avlägsen hägring på horisontlinjen.

 

 

Som en gapande bardval klyver kajaken vattenspegeln.

 

 

Med förnyade krafter fortsätter vi färden norrut, mot ögruppen Ut-Fredel. Den allt lägre solvinkeln får skären att rodna vackert och vi tänker inte längre på soppan under kajakerna. Stora ytor är trots allt glasklara, och på det höga Manskäret hittar vi en ljuvlig lägerplats i ensamhet.

 

 Södra Manskärskobben glöder i skymningen.

 

 

Ut-Fredel.

 

Ljuset avtar och exponeringen blir två minuter lång.

 

Praktlaven ritar naturens graffiti på Manskäret.

 

 

Nu blir det dags att koncentrera sig på fotografering. Jag tar fram Fujikameran plus stativet och driver runt. Efter ett tag väntar en tre rätters middag med lämpliga drycker i kvällens paradisiska temperatur. Jag sitter på hällen med tunn skjorta. Dunvästen ligger vattentätt förvarad i kajaken. Under efternatten lämnar jag tältet för att ta några tidiga gryningsbilder, men på skärets högsta punkt vill inte kameran gå igång. Jag donar och svär för mig själv, men den är stendöd. Chock! Får den inte att funka. Kanske har trådutlösaren påverkat den. När mörkret sänkte sig gjorde jag en två minuter lång exponering med hjälp av denna mekaniska anslutning, Fuji X-E1 kräver en gammaldags trådutlösare för långa exponeringar. En charmig lösning, men kanske åstadkom trådutlösaren ett tekniskt problem. Vilken tur att detta inte hände på Grönland! Nu måste stora Canon med på resan dit. Jag måste få med den på flyget trots tyngden! Min backup-kamera Nikon AW1 blir enda verktyget under resten av denna kajakfärd.

 

Ännu en gudomlig dag väntar. Äntligen Skarv. Med Feathercraften känner man sig trygg på vida vatten, en bättre långfärdskajak har jag aldrig paddlat, den slår alla vanliga kajaker av glasfiber och plast som jag prövat genom åren. Välbyggd är den dessutom, snabb, lättdriven och stabil. Lägg till det fördelen att den kan packas ihop och tas med på flyget till varsomhelst i världen, och ni har den absolut mest flexibla båt som existerar.

 

 

 Stugbyn på Ut-Fredel, en svensk skärgårdsdröm.

 

 

 Ett med havet.

 

 

Bortom Lygna skärgård paddlar vi det sista skuttet över fjärden till drömmarnas Skarv. Ingen vind, slösande sol och fri horisont. Ögruppen känns större än man tror, har många kobbar, och Bodskäret bildar en nästan tudelad ö av två djupt inskurna vikar som nästan möts på mitten. Förr fanns en by med fiskebodar härute, idag är ön ett kalt och obefolkat skär med en del stenristningar från äldre tider. På sätt och vis ser naturen ut som i vilken annan utskärgård som helst, men Skarv utstrålar den starka magi som trollas fram av kartan. Det finns många platser i världen som man vill besöka bara för att de ligger där de ligger, som är utropstecken på kartorna. Skarv är en sådan plats. Själva vissheten att ögruppen ligger så lång bort från fastlandet och så långt ut i Östersjön som man komma i Stockholms breda skärgård, gör att upplevelsen letar sig djupt in i själen där den fastnar som ett minne man aldrig kan glömma. Utsattheten, isoleringen, det svåruppnåbara läget ger karisman. Rinaldo skrev: ”En makalös plats är Skarv, ett ödslighetens centrum, där urtidsbilden står oförändrad.”

 

Selfie på Skarv, det kan det vara värt efter alla år.

 

 

Vi är inte ensamma, några fritidsbåtar har också letat sig hit. Vem kan avstå i detta underbara väder? Med begränsad tid till förfogande måste vi dock snart vända inåt för natten, med sorg i hjärtat. Hade gärna övernattat, men mitt schema är tight inför Grönlandsresan nästa vecka. I makalös kvällssol paddlar vi tillbaka västerut, förbi raddan av ögrupper och kobbar, och över allt lugnare vatten. Vi ska till Kallskär och flyter sista biten ensamma på en spegelblank yta medan brummet från avlägsna båtar bärs fram som om de passerade alldeles intill. På någon osynlig ö kilometervis bort hörs folk småprata i normalt röstläge, och stillheten känns extra förtrolig genom droppet från paddlarna och suset från kajakerna som skär genom spegeln. Några måsar skriar som bakgrundsmusik och skymningen svärtar vattenvidden som omger oss i alla riktningar. Äntligen tänker jag, äntligen efter alla år har jag varit på Skarv.

 

 Vacker farkost i rätt miljö.

 

 

 

"Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak", skrev Tomas Tranströmer i diktsviten Östersjöar.

 

PS. Söndag 27/7. Jag har nu hittat felet på Fuji X-E1. Det visade sig att facket för batteriet inte gav kontakt. Piggarna längst in behövde resas upp en aning för att möta kontaktytan på batteriet (hur nu det felet uppstått).

 

 

Stortall på Kastön. Jag fotograferade med och utan en person som skalstock. Beroende på sammanhanget passar den ena eller andra bäst. Förmodligen är de två generationer av grovticka som växer på stammen.

 

 

I helgen testade jag kamerautrustningen som ska med till Grönland i augusti. Eftersom den bara får väga 6 kg måste den slimmas. Jag har efter lite velande  kommit till beslutet att huvudkameran Canon EOS 5 Mark III ska med, samt objektiven TS 45 mm och zoomen 70-200 mm/2,8 plus telekonverter 2X och en mellanring, samt den vattentäta Nikon 1. Vill försäkra mig om bästa bildkvalitet, men vad klarar man kreativt med en sådan begränsad utrustning. Det var min undran så jag stack ut i skärgården med sonen Måns. Målet var närområdet, Biskopsö naturreservat. För att vinna tid tog vi ribbåten. Den är snabb och tar sig fram nästan lika bra som kajaken i grunda vatten. Ändå kan det bli hårda smällar för propellern, vilket hände när vi tuffade in mot Finnskär. Aj, aj aj, ett osynligt grund mellan två öar. Dessbättre blev skadan inte värre än att vi kunde söka upp en avskild vik där ingen av semester-aramadans båtar hade en chans. Kolossalt många var ute på vift denna helg. Södra Fladen vid Jungfruskär såg ut som en marina med sin mastskog. De bästa naturhamnarna vill man undvika på sommaren. Vi fortsatte mot andra trakter och siktade mot Finnskär. De yttre öarna drar som en magnet med sin säregna och mer ödsliga natur. I den friska vinden från nordost var det ganska få båtar som vågade sig ut dit.

 

Lägerplatsen på Finnskär.

 

 

 Hällvegetation på Finnskär. Fackelblomster.

 

 

Utskärgården är i mina ögon ett säreget klipplandskap. Jag har stor förkärlek till dessa motiv. Ibland tror jag att efternamnet spelar mig ett spratt.

 

 

 

 

Stämningsladdat i verkligheten, ganska sockrat på bild. Men vackert är det.

 

 

 

Några hade ankrat vid ön Byttan och besteg ön i skymningen. Tack för det!

 

 

 

 

En strandaster som jag fotograferade med normalobjektivet plus mellanring.

 

 

En grann kväll blev det och på morgonen gjorde vi den sedvanliga ö-promenaden. Då upptäckte Måns ett par häckande lundsångare, vilket var en intressant observation. Finnskär täcks mest av tät lövskog som kan passa denna ostliga tätting. På Kastön som blev vår andra lägerplats, dominerar däremot barrskog, och inte vilken som helst. Här växer flerhundraåriga tallar av grov dimension. Skärkarlarna inte gått så hårt fram med yxan och kvar finns vad som närmast kan betraktas som en naturskog (ön ska ingå i den planerade Nämdöskärgårdens nationalpark). De stora tallarna förgrenar sig ofta nära marken och utvecklar ett intrikat grenverk. Eftersom den byiga vinden gjorde det svårt att fotografera utan rörelseoskärpa, koncentrerade jag mig på stadiga motiv som träden och berghällarna, två favoritmotiv som jag aldrig ledsnar på. Att fotografera träd inne i en tät skog är dock svårt, särskilt om man vill göra intressanta kompositioner utan störande bush. Extra svårt kan det vara utan vidvinkelobjektiv. Nu hade jag bara med normalen (TS 45 mm) (jag har skippat vidvinkeln för Grönlandsturen, tycker inte den är nödvändig i det öppna landskapet som väntar där). Ändå kan man få till hyfsat vidvinkliga bilder genom att sy ihop flera exponeringar. Med TS objektiven går detta utmärkt lätt. Man skjuter objektivet först åt ena sidan, knäpper, och skjuter sedan objektivet till andra ytterläget och knäpper en gång till. Bildfilerna stichtas sedan i datorn. Därmed ökar vinkeln i den färdiga bilden med cirka hälften. Detta kan göras både vertikalt och horisontellt.

 

Tallarna tar sig huvudlösa former på Kastön.

 

 

 

Den här tallen liknar snarast ett lövträd.

 

 

 

 

Ett nystan av grenar.

 

 

 

 

Kvällsljus i Kastöns skog.

 

 

 

 

Dessa två bilder består av ihopsydda bildfiler. På så sätt kan normalobjektivet av TS-typ täcka in en större bildvinkel.

 

 

Jag håller nog tallen som min främsta ögonsten bland svenska trädslag. Särskilt de som växer i karga miljöer som utskärgården. Här omväxlar små bonsai med kralliga bjässar som ibland närmar sig ekens dignitet. De på Kastön går inte av för hackor. På sina ställen är hällmarksskogen parkliknade gles vilket också möjliggör bilder med ett kort teleobjektiv. På så sätt får man bra resning på trädet, och bilden förmedlar mer av den känsla man upplever på plats.

 

Havsörn och lärkfalk flög förbi på Kastön, och vädret blev bättre än prognosen varnade för. Men vinden höll i sig när vi dagen därpå stack till Biskopsö för att se närmare på den naturen. Där rör sig många dovhjortar som jag fotograferade med zoomobjektivet plus teleförlängaren. Kombinationen är utmärkt och hävdar sig bra jämfört med ett stort, tungt och långt teleobjektiv av fast brännvidd, typ 400 mm eller mer. Sammanfattningsvis är den utprovade Grönlandsutrustningen väl så funktionell för den typ av bilder som jag vill göra. Beslutet är fattat.

 

 

Från Biskopsö syns en ensam seglare.

 

 

 

Dovhjortsbock på Biskopsö.

 

 

 

Bockarna går tillsammans på sommaren.