­

För att komma vidare måste man ta ut svängarna, överge sina förutsägbara ideal, förnya sig. Det uppmaningen fick jag av en konstnär, och den har länge ekat i min skalle. Kreativ förmåga kan bli som intorkad frukt, bäst före datum passeras. Man fastnar i uppkörda spår. En dag gjorde jag slag i saken och började experimentera med gamla motiv. Tycker faktiskt att bilderna blev läckra, quick-fix, men ändå. Jag skruvade i Photoshop, använde reglagen för blanda färger, blanda kanaler och färgmättnad. På tio minuter hade jag förvandlat en originalbild till något nytt, inte ett fotografi som vi är vana att se det, men en bild på fotografisk grund. Förnyelse?

Vad krävs för att något ska betraktas som förnyelse? Att man kommer på en idé som tidigare varit okänd? Att man uppfinner en metod som ingen prövat förr? Att man konstruerar ett hjälpmedel som öppnar osedda horisonter? Att man förädlar något gammalt så det blir som nytt?

I alla tider har förnyelse betraktats som det främsta kännetecknet på framåtskridande. Hela teknikutvecklingen bygger på det. Den vetenskapliga forskningen går ut på att ta fram ny kunskap. Media inte bara älskar förnyelse, det är själva livsnerven. Och mycket i idrottsvärlden präglas av uppryckningar. Men konsten då?

Vad som vid närmare eftertanke är slående är att man inom konstens hank och stör återanvänder det gamla mer ogenerat än i något annat samhällsområde. Längesedan bortgångna mästare är fortfarande idoler på ett sätt som inte gäller inom andra fält. Shakespeare, Rembrandt, Beethoven och Dostojevskij är bara några namn bland mängder av klassiska mästare som uppfattas som lika aktuella idag som de var under sin livstid. Deras verk hittar ständigt nya beundrare och ”konsumeras” som om de vore nya. Konsten ägnar sig åt tidlösa ämnen, men inom teknik, vetenskap och idrott blir livsverken av äldre tiders betydelsefulla personer mest historisk kuriosa som lätt faller i glömska när åren går. Deras insatser ”konsumeras” inte idag. Utvecklingen leder allt längre bort från deras gärningar (därmed inte sagt att de varit betydelselösa).

Mot den här bakgrunden är det intressant att konsten under 1900-talet genomgått enormt radikala omställningar. Modernism och postmodernismen har vänt upp och ned på allt det gamla och förnyelse har blivit ett honnörsord. Men inom konsten är det omöjligt att mäta värdet av förnyelse. En ny teknisk innovation blir framgångsrik när den leder till uppenbara förbättringar, det är motorn i framåtskridandet. Men hur vet man om musiken av idag är bättre än den från igår? Står en tavla av Andy Warhol på högre nivå än en målning av Turner? Löjliga jämförelser måhända, men poängen med mitt resonemang är att förnyelse inom konstens olika uttrycksformer är svårt ­att förhålla sig förnuftigt till. Värdet av materiell och vetenskaplig förnyelse är lättare att förstå och uppskatta (eller förkasta). Förstås kan man lyssna till sitt hjärta. Om ett nytt konstnärligt uttryck känns bra, ja då är det bra. Men vi är alla offer för smakdomare och trender. Hur stor del av vårt tyckande är egentlig självständigt? Man kan undra om ett fejkat självmord på Västerbron hör till samma bransch som en tavla av Munch.

Den här tankeleken intresserar mig när jag funderar över fotografin. Även inom vår genre skallar ropen på förnyelse, men de flesta av oss är bara epigoner. Vad är förnyelse inom fotografin? För höll man på med lith-bilder och solarisation i mörkrummet, men stilarna självdog. En slags förnyelse är dock glasklar, åtminstone inom dokumentärfotografin, motiven ändrar sig hela tiden, bilderna förnyas ur den synpunkten. Men om man avbildar motiven på ett traditionellt sätt, vad blir det då av förnyelsen? Eller för att ställa den fundamentala frågan: hur nödvändigt är det med förnyelse för att hålla konsten levande, och vad är det som ska förnyas: manéret, uttrycket, motiven eller allt? Det är nog bra för en själv om man vet var man står. I morgon sticker jag iväg på en långresa för att fotografera förutsägbara bilder.

På väg mot Sarek i Lappland.

Med jämna mellanrum frågar folk hur man klarar av digitalfotografin under en längre vinterfärd i Sarek. Hur gör jag med batterierna? – Har jämnt ett extra i fickan, svarar jag reptilsnabbt, måste vara väl förberedd när vildmarken kallar. Men visst är det en stor utmaning att ge sig ut på iskalla skidfärder när det är långt till närmaste stickkontakt. Vid starten har jag alltid tre fulladdade extrabatterier i packningen, utöver det som sitter i kameran. Alla är numrerade med tuschpenna så jag lätt kan hålla ordning på dem. Ett fräscht ligger ständigt i byxfickan för att vara varmt och klart för omedelbar användning. Naturligtvis tittar jag så lite jag kan på displayen eftersom den suger mycket kraft, i synnerhet när batteriet i kameran är kallt. Om jag vill snabbgranska dagens bildskörd i lägret (vilket alltid är frestande) värmer jag först kameran i sovsäcken. Nu talar jag alltså om skidfärder med övernattning i tält. Då har man ingen annan värmekälla än sin egen kropp. Så länge batteriet hålls varmt av kroppsvärmen fungerar kameran utmärkt även i mycket låga temperaturer, det är min erfarenhet. Kanske beror det också på att jag har professionella modeller som brukar ha bättre batterier än de enklare amatörkamerorna.

När man vintertältar är dessbättre kondens ett mindre problem eftersom temperaturen ”inomhus” mest ligger kring nollstrecket. Om man istället bor i en fjällstuga är fukten alltid ett gissel. En kall naken kamera som tas med inomhus får en chock som påminner om finsk ångbastu. Man måste stoppa ned kameran i en väska innan den tas in! Genom att vara extra varsam med elförbrukningen har jag aldrig varit med om något allvarligt problem med fotoutrustningen under mina vinterfärder, inte ens när jag varit ute ett tiotal dagar och ibland i temperaturer långt under minus 20 grader. Som fotograf försöker jag jobba normalt och använder gärna kameran i hårt väder om ljuset faller på. Varma och smidiga vantar och handskar är absolut nödvändiga attribut. Har alltid muddar under. Då och då måste man ta av sig vantarna och pillra med kameran.

Är inte vintertältning på fjället bara kul för fakirer? Det händer att jag får den frågan också. Att vara självplågare är absolut inget krav, men lite köldtålighet skadar inte. Men sanningen är att tältlivet kan vara mycket njutbart på vintern, vilket många som inte provat på inte kan förstå. Förutsättningen för ett gott tältliv stavas utrustning. Dunjackan är ett villkor. Och med en supervarm dunsovsäck, en isolerande luftmadrass och ett stormtåligt kupol- eller tunneltält, allt av god kvalitet, ja då har man med sig mobilt vandrarhem som alltid ligger rätt placerat i förhållande till motiven. Det vill säga man kan stanna nästan varsomhelst och snön ger oss frihet att färdas kors och tvärs på ett sätt som är omöjligt under sommaren, och vatten finns överallt om man smälter snö. Friheten är inte stor – den är ändlös….

Här följer några bilder från förra årets påskfärd genom Sarek.

Vad tänker den vackra damen? Läs om hennes Mona Lisa-leende i bloggen.

För många år sedan reste jag till Sulawesi i Indonesien, den stora ön som ser ut som en bläckfisk på världskartan. Centrala delen är bergig och där ligger landet Tana Toraja med en befolkning som har utvecklat sin egen variant av kristendom. Urgamla traditioner och holländska missionärer har fått torajafolket att smälta samman sin gamla religion med en västerländsk gudssyn. Man underhåller en mysteriös blandning av kristen tro, gåtfulla ritualer och modern sekularisering. Döden står i centrum.

Under resan blev det en del bilder tagna som är så motbjudande att jag aldrig har velat visa dem, vare sig för vänner eller i offentligheten. Ett par exempel kan i alla fall fungera i bloggen om jag samtidigt filosoferar lite kring ämnet ”frånstötande bilder”. Med en gång ska det sägas att torajafolket är ovanligt vänliga, fredliga och gästfria. En dag besökte jag en begravning. Det är en central händelse i deras samhällsliv. Omgivningen förväntar sig då att det bjuds upp till fest. Den sörjande familjen svarar för detta. Man exponerar samtidigt sin sociala status, ju högre ställning desto större fest. Ibland förvaras den döda kroppen i formalin under lång tid för att man ska kunna samla ihop pengar till den påkostade sorgeakten. Första dagen av tilldragelsen är glädjens stund, sedan följer stora gråtardagen när kistan bärs upp till sin klippgrav. För familjen är det en ynnest att främlingar deltar i festen. Vår närvaro ger extra prestige.

Den avlidne mannen hade haft det gott ställt, och drygt 300 gäster strömmade till. De mest prominenta anlände i korteger medförandes storväxta bufflar till den väntade offerriten. Änkan satt uppe i ett torn byggt av bambu enkom för begravningen. Däruppe stod kistan på lit de parade insvept i en röd duk. Flera öppna paviljonger omringade en liten gård framför tornet, och som i ett medeltida drama samlades alla gäster runt gården för att beskåda nära åtta bufflar skulle tas av daga. Skarprättaren var barbent och klädd i en svart midjelindad sarong. Han tog repet som utgick från nosen på en av oxarna, ledde varsamt fram det tunga djuret, band fast ena benet med ett rep till en pinne nedslagen i marken, smekte ömsint oxens hals, kände på den välslipade sabelklingan och sedan: TJONG. Ett djupt hugg, oxen stelnade till, sprang därefter runt flera varv med vinglande och halvt avskuret huvud medan folket skrek och skrattade av upphetsning. Sedan upprepades proceduren, gång på gång. Jag vill inte gå in mer på detaljerna. Bilderna nedan får tala för sig själva.

Omtöcknad av blodiga intryck undrade jag efteråt vad mina bilder hade för värde. Kameran hade fungerat som ett mentalt skydd mot blodbadet och den medömkan med djuren man spontant känner. Den var min räddningsplanka, men att visa bilderna hemma skulle inte göra någon glad. Hade händelsen inträffat på nära håll skulle jag ha gått i spinn. Ändå fanns ingen anledning att moralisera. Skulle jag från Europa stå där och ha synpunkter? Kanske var det så den vackra damen med det gåtfulla Mona-Lisa leendet tänkte, när jag bad att få fotografera henne. Hon var en av värdinnorna för festen, dotter till änkan.

Möjligen har de grymma offerbilderna ett dokumentärt värde, men i vilka sammanhang vill man visa frånstötande motiv? Samma fråga kan ställas om allsköns barbariska bilder som görs i dokumentärt syfte. För debatter och opinionsbildning kan de ha sin givna plats. Krig, terror och brott hör till vardagen i nyhetsmedia och måste naturligtvis göra det. Ohyggliga bildbevis är en självklar del av vår moderna verklighetsberättelse. Mera komplicerat blir det om outhärdliga bilder ramas in och hängs ut som konstverk. Hur man ser på den saken är upp till var och en, men roliga att titta på är de inte. Mina bilder av de offrade bufflarna återbördar jag utan saknad till arkivet efter denna blogg. Till vilken nytta de ligger där vet jag inte, men det är alltid svårt att slänga bilder som fotografiskt sett är okej. Andra sidor av Tana Toraja visar jag med större glädje.