Starpunkten vid Djupvik låg långt inne i Kolmårdens skogar. Etapperna vi tänkte gå hade numren 30 och 31 i den långa ledens indelning. Vid startplatsen fanns ett ålderstiget litet odlingslandskap. Blicken fastnade på ett böljande fält där några kossor betade. En grupp faluröda hus låg samlade på en kulle med liten skyddande dunge, och ridån av storskog syntes längre bort. Idyllen var som en bild av Gammelsverige, lika rotfast i tiden, som i bygden. Den utstrålade ett långsamt tempo, oändligt avlägsen dagens stress.

 

 

 

Vi gick in skogen utan vare sig pulsmätare eller gps. Ingen trailrunning var tänkt. Naturen kändes saktfärdig, det vackra vädret uppmanade till saktfärdighet och vi hade verkligen ingen brådska. Sträckan till vindskyddet som skulle bli nattens inkvartering, var inte lång. Vi strosade genom skogen befriade från civilisationens bördor och mådde oförskämt bra. Riktigt förträffligt faktiskt.

 

Den smala stigen ålade trevligt genom skogen, var kantad av kantareller som vittnade om den låga frekvensen med vandrare på just denna sträcka. Bitvis gick vi upp och ned, någon enstaka gång över ett litet hygge men mestadels genom högrest, ganska mogen storskog som av oförklarliga skäl inte kalhuggits. Kolmården visade sig bestå av en enormt stor barrträdsmatta med oväntat få ingrepp, det blev vi ännu mer medvetna uppe på Sörmlands högsta berg, men först nästa dag. Innan dess hade vi kommit fram till nattens härbärge, vindskyddet vid den mystiska Vikitteln, en nästan rektangulär liten skogssjö som utstrålade vildmark. Den var trolsk upptäckte jag med kamerans hjälp. Drickbart vatten från ett källflöde gjorde väl sitt till.

 

När man vandrar på en välkänd och välvårdad stig som Sörmlandsleden, inte långt från befolkade trakter, är ensamhet ingen garanterad kvalitet. Snart dök ett par barnfamiljer upp. De ville steka pannkakor vid vindskyddet. Under ett par timmar punkterades stämningen av en del stoj och stim, sen försvann våra tillfälliga grannar. Naturligtvis hade de samma rätt att vara där som vi, och på ett allmänt plan var det utmärkt att andra värdesätter den vilda naturen. Det kunde vi tycka, men nog vill man helst vara för sig själv när man letar efter vildmark, eller rättare sagt vill uppleva illusionen av vildmark. Nästa gång på tur längs denna led kommer tältet med…

 

De fyras gäng samlade i vindskyddet.

 

 

Nästa dag inleddes med en guldglimmande septembergryning som ekade av tranrop. På vattnet dansade älvorna. Nu väntade en längre etapp, från Vikitteln till Stavsjö. Kort efter vindskyddet låg en ganska djupt nedskuren bergsfåra som var nedfrätt i urkalksten. De som sköter leden har kallat den minikanjon. Vi tyckte åsynen var en uppiggande sevärdhet och gick vidare på hällmarkerna till Skogsbyås,123 möh, landskapets högsta punkt. Däruppe väntade ett resligt utsiktstorn på en bestigning. Vyerna tog oss alla med överraskning. Bara obruten barrskog så långt ögat nådde. Vi kunde betrakta en storskog utan storskogsbrukets signatur. Inte ett hygge kunde ses i den del av Kolmården som vi överblickade. Inför sådana sällsynta scenerier börjar man undra över synskärpan, men alla såg samma sak, och utbrast gemensamt i halleluja.

 

 

Etappen hör till mest krävande på Sörmlansleden, kunde vi läsa på en skylt. Så sant, mycket upp och ned i sprickdalslandskapet. Vackra skogspartier med hällmarkstallar avlöstes av tätare granbestånd i dälderna, men kantarellerna hade börjat sina ut. Att markerna varit viltrika berättade ortsnamnen. Vi passerade Uvberget och kom ned till Björnsjön, som glittrade i skarp höstsol. Sedan återstod flera kilometer att gå genom sluten skog där ljudkulissen från E4 växte i styrka. Vid Stavsjö var det hela över. En tvättäkta hajk med matlagning över öppen eld var till ända.

 

Björkliden ligger perfekt för en workshop i fjällfotografering. Inom nära räckhåll finns några av fjällens mest fotogeniska platser.

Förra veckan i Björkliden blev en intensiv workshop på temat ”fjällfotografi”. ZOOMFOTORESOR stod som arrangör och jag var ledare. Tur är det minsta man kan säga att vi hade, och tur kan vara naturfotografins moder. Årets workshop gynnades av extremt bra väderlek, men mysväder är inte samma sak som bra fotoväder. Eller? Flertalet naturfotografer vill ha omväxling; lite regn, lite solsken, färgstarka gryningar och skymningar, dramatiska ljusdagrar. När vädret varierar på det sättet är det upplagt för bilder som ger många likes på nätet. Klarblå himmel mitt på dagen är en annan sak och en större estetisk utmaning för fotografen. Kanske har det blivit en osund dragning till extremljuset bland oss som fotograferar natur. Många talar om vykortsväder med förakt. Men solsken och blå himmel är en del av verkligheten, varför ska vi se ned på det. Naturligtvis kan man göra personligt färgade bilder även i starkt solljus.

 

 

Ibland får man lust att punktera skönheten. Linbanor, kraftledningar, vindmöllor och annan infrastruktur är  smolk i bägaren för oss naturfotografer.

 

Vi var en grupp på åtta personer, lagom stor för att det ska bli en givande workshop. Man lär känna deltagarna och vi är inte så många att vi går i vägen för varandra. Första dagen strövade vi längs kanjonen ned till Torneträsk och tillbaka upp längs andra sidan. Alla letade efter sina egna motiv. Små detaljer och intima landskap längs älven och bland klipporna blev föremål för studier i personlig iakttagelseförmåga. Allas våra resultat liknade varandra, men trots att vi var i samma område och samtidigt, blev det individuella variationer. Det personliga valet av motiv och komposition är fotografins väsen. Fortfarande, trots digitalfotografins förenklingar, är det ett hantverk att få till bilder som blir som man vill. Vid bildvisningen på kvällen diskuterade vi möjligheterna att med datorprogrammens hjälp skapa de bilder vi eftersträvar. Möjligheterna är gränslösa, men också krävande att lära sig.

 

På kvällen hände det. NORRSKEN. Vi fick en enorm bonus när de dök upp. Och inte vilka försynta ljusdraperier som helst, utan de mest färgsprakande man kan tänka sig. Redan kvällen innan hade vi sett en del försiktiga utbrott, men de gick inte att jämföra med de som väntade denna kväll. På hemsidan http://www.auroraforecast.com kunde vi följa solstormarnas attacker mot jorden. Sannolikheten för norrsken steg till 7 på en tiogradig skala. Vi ställde oss på ”Björkliden View Point” i skymningen vid niosnåret. Många andra stod redan där och det talades tyska och engelska i mörkret som föll. Plötsligt, som om någon vred på en strömbrytare, började himlen lysa upp.
– Vilken inställning ska man ha, hördes någon ropa. Testa svarade jag. Ställ in manuellt. Iso på 1600, bländare 4 och exponering 10 sekunder. Det ger ett bra resultat. Kameran på stativ och ett vidvinkligt objektiv krävs. Vid 15 sekunders exponering börjar stjärnorna bli till ljusa streck, och vid ännu längre exponeringstid börjar norrsken framträda som en målad onaturlig yta och draperierna försvinner. Man får chansa, rikta kamera och hoppas att norrskenet infaller precis på den del av himlen man valt ut.

 

Det är en uppskakande magi att skåda starka norrsken. Herrejösses, vad tänkte stenåldersmänniskor när de såg dessa järtecken. Man blir själv böjd att tro på signaler från en högre makt ute i det svarta universum. Solstormen var så massiv att en del röda färgstrålar glimtade till, vilket tydde på att solpartiklarna kommit långt ned i atmosfären och krockat med syremolekyler. Grönt norrsken är ett resultat av kollisionen med de dominerande kvävemolekylerna högre upp.

 

Med tur kan det bli som man drömmer om – norrsken över Torneträsk.

Plötsligt dog allt ut och folk lämnade skådeplatsen. Några av oss kom på efterkälken och tur var det. När vi närmade oss hotellet fullkomligen exploderade himlen i ett nytt grönt fyrverkeri. Eldfåglarna dansade åter på den mörka scenen, det blev en ljusshow som kunde göra diskoteken gröna av avund. Och sen dog det igen. Oberäkneligt är en bra sammanfattning av norrskensupplevelser.

Dagen som följde hade kunnat vara tillräcklig belöning. Temperaturen blev ännu varmare, luften ännu klarare och på programmet stod en vandring i Kärkevagge. Vi gick upp i denna storslagna dalgång, och rörde oss under Lapplands mest lättåtkomliga bergsstup av imponerande dimension. Det är sex kilometer att gå mellan Europaväg 10 och Trollsjön längst in i dalen. Efter ett par kilometer kommer man ut på nästan pastorala ängar som gör en stark kontrast mot de imponerande stupen och de väldiga blocken i dalens centrala parti. Trollsjön är målet, denna ljuvliga pärla med Europas klaraste vatten. Vi såg folk doppa sig, och oväntat gled en kajakpaddlare fram på den djupblåa vattenytan. Till kvällen blev det en ny genom gång av dagens bilder, men på norrskensfronten var det mörkt.

 

 

 

Resultatet var ingen dålig utdelning under fyra dagar i fjällen. Nästa år gör vi dacapo, men jag vågar inte garantera några norrsken. Följ hemsidan för ZOOMFOTORESOR (http://www.zoomfotoresor.se), om du är intresserad.

 

 

 

 

 

 

Hört talas om Sachsiska Schweiz? Inte. Jag tänkte väl det. Området är knappast välkänt, vare sig under detta namn eller Elbsandsteingebirge, som är den geologiska beteckningen. Böhmiska Schweiz kallas fortsättningen på tjeckiska sidan. Om detta kuperade landskap vill jag berätta. Det ligger mitt i Centraleuropa, några mil söder om Dresden, är genomskuret av floden Elbe. Av oförklarliga skäl har området hamnat bortom allfarvägarna för oss skandinaver.

 

 

Jag har haft dålig koll, måste erkännas. Minns bilder jag sett av tornliknande klippor. Och någon gång har jag läst om märkliga sandstensberg i skogarna ned mot Tjeckien. Men det var allt som plingade i min skalle då jag fann Sachsiska Schweiz Nationalpark på vägkartan över Europa. Orden stod ut med eldskrift, dit måste vi åka.

Vi hade några oplanerade dagar efter sommarens vandring i Dolomiterna. Vi hade vår bil och vi hade tid. Kartan vecklades ut och av en slump dök Sachsiska Schweiz upp. Sjuttio mil från norra Italien. Genast drog vi iväg.

 

Först en parentes. Att resa som luffare är underbart. Utan förutbestämda mål låter man instinkterna ta kommando. En sådan tripp blir något annat än modern sightseeing. Vi är så jädrans förberedda nuförtiden. Vi ger oss iväg på resor som planeras in i minsta detalj. Och vi raggar information som utplånar varenda överraskning. Information, information, information. All denna information står en till slut upp i halsen. Varför ge sig ut på resor när man kan sitta framför skärmen och glutta på Google Earth och googla allt som är värt att veta? Vi gjorde inte det. Vi tog inte reda på något alls om Sachsiska Schweiz. Priset på roaming när man använder sin smartphone fick oss att avstå. Tack Telia.

Brist på information är sonika en tillgång om man vill bli överraskad. Våra förväntningar var nästan lika med noll när vi svängde av från Autobahn och rullade ned mot floden Elbe. Solen stekte i dalen där täta lövskogar växlade med öppna fält, samtidigt som vi sögs ned i en vacker floddal med dramatiska klippor som krönte höjderna. Topografin stegrades ovanför den stillsamma floden. I gamla kurorten Bad Schandau kunde vi orientera oss. Nationalparkshuset där vi stannade, hade nyttiga uppgifter om campingplatser, vandringsleder, naturförhållanden och kulturhistoria. Med andra ord, vi var tillbaka i informationsflödet. Men det fanns praktiska skäl nu. Ett par nätter skulle vi stanna, det gällde att ta vara på tiden.

 

Vackra strukturer.

Bad Schandau är ett tyskt hälsocentrum sen början av 1800-talet, en liten ort som ligger där Elbe grävt ut en smal och djup kanjonliknande dal genom märkliga sandstensformationer som lagrades under perioden krita och sedan blivit hårt åtgångna av erosionen. I begynnelsen var gränslandet mellan Tyskland och Tjeckien en väldig sandstenslimpa. Under årmiljonerna sprack den upp och när man nu ser resultatet verkar en jätte ha hackat i limpan med förskärare. Smala skivor, runda bullar, små kakor, bisarra pekfingrar, torn efter torn, stenbroar, vertikala stup, kamlinjer, dalstråk, klyftor, sprickor som korsar varandra i räta vinklar, det ingen hejd på variationen. Många block ser ut som avrundade postmoderna kuber, färgen är överlag grå. Faunan och floran har stor spännvidd. Nere i klyftorna råder rått och fuktigt källarklimat, på höjderna är vädret varmt och torrt som på en balkong. Högsta punkten ligger 723 meter över havet, på tjeckiska sidan. Eftersom Elbe rinner på nivån 110-120 möh är reliefen ansenlig. Summa summarum finns över 1100 klippelare i området, av vilka många blivit klippklättrarnas mecka. Boofers kallas de lokalt, personer som övernattar i det fria under klippornas tak.

 

Sedan 1990 skyddas naturen som en tysk nationalpark, 93 kvadratkilometer. Gräns vid gräns ligger den tjeckiska nationalparken České Švýcarsko som är något mindre och bildades år 2000. Att detta storartade och transnationella område legat bortom radarn för så många fjärran naturvänner, bortsett från klättrarna, är en gåta.

Namnet Sachsiska Schweiz myntades av två schweiziska konstnärer på besök 1766. De tyckte att landskapet påminde om deras hemtrakt i Jurabergen. Namnet publicerades och blev bekant för en stor publik på kontinenten. Hit lockades romantiska erans kulturkändisar och turismen utvecklades. Klättrarna var tidigt ute. I dalen Kirnitzsch byggde man en spårväg som öppnades 1898, än i dag en liten attraktion att skumpa fram i.

 

Kommunikationerna har anor.

För en hälsofreak är området rena paradiset. Redan 1730 upptäckte man järnrika svavelkällor i Bad Schandau. Kurorten etablerades sedermera med bad och sanatorier. Och olika slags terapier prövas numera.

Även konstnärerna flockades i traktens måleriska landskap. Casper David Friedrich var en av de mest namnkunniga, och till dessa skönandars ära har Der Malerweg etablerats, en elva mil lång vandringsled som passerar genom Sachsiska Schweiz, förbi de häftigaste utsiktspunkterna.

 

Vi följde Malerweg och vandrade en hel dag uppe på formationerna. Till krönet av Schrammstein tvingades vi klättra på stegar, stigen var spännande. Det var hypersmalt däruppe, men vilken utsikt, vilket ”Sagan om ringen”-landskap! Skogen såg ut att vara så pass orörd som den kan vara i Centraleuropa. I svåråtkomliga fickor och hörn har den klarat sig från avverkning genom historien. Numera får halva skogsarealen i nationalparken växa fritt.

Utsikten vid Affensteine kändes ännu vildare, verkade rent av vildmarksmässig. Vi klättrade upp på ”Carola felsen” och blickade ut över vidsträckta skogsmattor. En svårbestämd falk skriade och flög bort över träden. Svindlande branta stup kastade sig ned mot ravinerna. Trolskt var en bra beskrivning av landskapet.

 

Efter nästan ett par mil uppe på sandstensmassivet gick vi ned till Elbe och beställde hembryggd färsköl i byn Schmilka, näpet placerad intill floden. Färskölen smakade ljuvligt och en würst fyllde magen. Inte långt uppströms passerade vi sedan gränsen till Tjeckien. Kurorten Hrensko är om möjligt ännu mer pittoresk. Här rinner biflödet Kamenice ut i huvudfloden. Vi vandrade längs dess strömmande vatten i en smal och djup ravindal i den tjeckiska nationalparken. Miljön påminde om Söderåsen och dess raviner. Eftermiddagssolen glimmade genom lövverken. Ett flöde av turister spatserade på stigen och vi insåg förstås att Elbsandsteingebirge är en magnet. Det var bara vi som hade missat den informationen. Området lockar mig starkt tillbaka.