Hört talas om Sachsiska Schweiz? Inte. Jag tänkte väl det. Området är knappast välkänt, vare sig under detta namn eller Elbsandsteingebirge, som är den geologiska beteckningen. Böhmiska Schweiz kallas fortsättningen på tjeckiska sidan. Om detta kuperade landskap vill jag berätta. Det ligger mitt i Centraleuropa, några mil söder om Dresden, är genomskuret av floden Elbe. Av oförklarliga skäl har området hamnat bortom allfarvägarna för oss skandinaver.

 

 

Jag har haft dålig koll, måste erkännas. Minns bilder jag sett av tornliknande klippor. Och någon gång har jag läst om märkliga sandstensberg i skogarna ned mot Tjeckien. Men det var allt som plingade i min skalle då jag fann Sachsiska Schweiz Nationalpark på vägkartan över Europa. Orden stod ut med eldskrift, dit måste vi åka.

Vi hade några oplanerade dagar efter sommarens vandring i Dolomiterna. Vi hade vår bil och vi hade tid. Kartan vecklades ut och av en slump dök Sachsiska Schweiz upp. Sjuttio mil från norra Italien. Genast drog vi iväg.

 

Först en parentes. Att resa som luffare är underbart. Utan förutbestämda mål låter man instinkterna ta kommando. En sådan tripp blir något annat än modern sightseeing. Vi är så jädrans förberedda nuförtiden. Vi ger oss iväg på resor som planeras in i minsta detalj. Och vi raggar information som utplånar varenda överraskning. Information, information, information. All denna information står en till slut upp i halsen. Varför ge sig ut på resor när man kan sitta framför skärmen och glutta på Google Earth och googla allt som är värt att veta? Vi gjorde inte det. Vi tog inte reda på något alls om Sachsiska Schweiz. Priset på roaming när man använder sin smartphone fick oss att avstå. Tack Telia.

Brist på information är sonika en tillgång om man vill bli överraskad. Våra förväntningar var nästan lika med noll när vi svängde av från Autobahn och rullade ned mot floden Elbe. Solen stekte i dalen där täta lövskogar växlade med öppna fält, samtidigt som vi sögs ned i en vacker floddal med dramatiska klippor som krönte höjderna. Topografin stegrades ovanför den stillsamma floden. I gamla kurorten Bad Schandau kunde vi orientera oss. Nationalparkshuset där vi stannade, hade nyttiga uppgifter om campingplatser, vandringsleder, naturförhållanden och kulturhistoria. Med andra ord, vi var tillbaka i informationsflödet. Men det fanns praktiska skäl nu. Ett par nätter skulle vi stanna, det gällde att ta vara på tiden.

 

Vackra strukturer.

Bad Schandau är ett tyskt hälsocentrum sen början av 1800-talet, en liten ort som ligger där Elbe grävt ut en smal och djup kanjonliknande dal genom märkliga sandstensformationer som lagrades under perioden krita och sedan blivit hårt åtgångna av erosionen. I begynnelsen var gränslandet mellan Tyskland och Tjeckien en väldig sandstenslimpa. Under årmiljonerna sprack den upp och när man nu ser resultatet verkar en jätte ha hackat i limpan med förskärare. Smala skivor, runda bullar, små kakor, bisarra pekfingrar, torn efter torn, stenbroar, vertikala stup, kamlinjer, dalstråk, klyftor, sprickor som korsar varandra i räta vinklar, det ingen hejd på variationen. Många block ser ut som avrundade postmoderna kuber, färgen är överlag grå. Faunan och floran har stor spännvidd. Nere i klyftorna råder rått och fuktigt källarklimat, på höjderna är vädret varmt och torrt som på en balkong. Högsta punkten ligger 723 meter över havet, på tjeckiska sidan. Eftersom Elbe rinner på nivån 110-120 möh är reliefen ansenlig. Summa summarum finns över 1100 klippelare i området, av vilka många blivit klippklättrarnas mecka. Boofers kallas de lokalt, personer som övernattar i det fria under klippornas tak.

 

Sedan 1990 skyddas naturen som en tysk nationalpark, 93 kvadratkilometer. Gräns vid gräns ligger den tjeckiska nationalparken České Švýcarsko som är något mindre och bildades år 2000. Att detta storartade och transnationella område legat bortom radarn för så många fjärran naturvänner, bortsett från klättrarna, är en gåta.

Namnet Sachsiska Schweiz myntades av två schweiziska konstnärer på besök 1766. De tyckte att landskapet påminde om deras hemtrakt i Jurabergen. Namnet publicerades och blev bekant för en stor publik på kontinenten. Hit lockades romantiska erans kulturkändisar och turismen utvecklades. Klättrarna var tidigt ute. I dalen Kirnitzsch byggde man en spårväg som öppnades 1898, än i dag en liten attraktion att skumpa fram i.

 

Kommunikationerna har anor.

För en hälsofreak är området rena paradiset. Redan 1730 upptäckte man järnrika svavelkällor i Bad Schandau. Kurorten etablerades sedermera med bad och sanatorier. Och olika slags terapier prövas numera.

Även konstnärerna flockades i traktens måleriska landskap. Casper David Friedrich var en av de mest namnkunniga, och till dessa skönandars ära har Der Malerweg etablerats, en elva mil lång vandringsled som passerar genom Sachsiska Schweiz, förbi de häftigaste utsiktspunkterna.

 

Vi följde Malerweg och vandrade en hel dag uppe på formationerna. Till krönet av Schrammstein tvingades vi klättra på stegar, stigen var spännande. Det var hypersmalt däruppe, men vilken utsikt, vilket ”Sagan om ringen”-landskap! Skogen såg ut att vara så pass orörd som den kan vara i Centraleuropa. I svåråtkomliga fickor och hörn har den klarat sig från avverkning genom historien. Numera får halva skogsarealen i nationalparken växa fritt.

Utsikten vid Affensteine kändes ännu vildare, verkade rent av vildmarksmässig. Vi klättrade upp på ”Carola felsen” och blickade ut över vidsträckta skogsmattor. En svårbestämd falk skriade och flög bort över träden. Svindlande branta stup kastade sig ned mot ravinerna. Trolskt var en bra beskrivning av landskapet.

 

Efter nästan ett par mil uppe på sandstensmassivet gick vi ned till Elbe och beställde hembryggd färsköl i byn Schmilka, näpet placerad intill floden. Färskölen smakade ljuvligt och en würst fyllde magen. Inte långt uppströms passerade vi sedan gränsen till Tjeckien. Kurorten Hrensko är om möjligt ännu mer pittoresk. Här rinner biflödet Kamenice ut i huvudfloden. Vi vandrade längs dess strömmande vatten i en smal och djup ravindal i den tjeckiska nationalparken. Miljön påminde om Söderåsen och dess raviner. Eftermiddagssolen glimmade genom lövverken. Ett flöde av turister spatserade på stigen och vi insåg förstås att Elbsandsteingebirge är en magnet. Det var bara vi som hade missat den informationen. Området lockar mig starkt tillbaka.