Lite filosofi om resefotografi – exempel från Sydafrika

Vad bilden nedan visar förklaras i texten längre fram!

 

Min färska resa till Sydafrika belyser hur jag tänker som resefotograf. Äventyret ska finansieras genom några reportage. Till dem krävs bilder av kända platser och miljöer. Erfarenheten säger mig att man helst ska välja teman i mittfåran för att sälja in ett reportage. Eftersom Sydafrika är enormt stort koncentrerar jag utflykterna till provinsen Western Cap där Kapstaden är centralort. Mitt egentliga syfte med resan är dock att vandra i en udda trakt som intresserar mig personligen, men som bara blir bisats i resereportaget eftersom den är okänd. Bilderna därifrån ska jag använda i egna projekt, till exempel denna blogg.

 

Ställd inför ett obekant landskap brukar jag omedelbart fråga mig: vad gör naturen speciell? Frågan har en teoretisk klang men leder mig till det jag vill visa. Instinktivt känner vi på oss att varje miljö har sin egen nimbus som färgar upplevelsen. Men vad det är förstår man inte alltid? Kanske är det landformerna, topografin, marken, vegetationen, färgerna eller ljuset. Ibland samspelar egenskaperna på ett intrikat sätt. Hur ofta händer det inte att folk kommer hem från en resa och visar sina bilder för vänner som inte fattar hur märkligt allt var. Bilderna har inte lyckats fånga upplevelsen. När man vill förmedla intrycken av ett landskap behöver man faktiskt bena ut dess särdrag. Inte nödvändigtvis på ett vetenskapligt sätt, man klarar sig bra med upptränad fingertoppskänsla.

 

Området som väcker min nyfikenhet heter Cederberg och ligger 20 mil norr om Kapstaden. Där finns ett vidsträckt vildmarksreservat med sällsynt vegetation och säregna bergsformationer. Sydafrikanerna rankar trakten som ett av landets främsta vandringsområden med mäktiga bergskedjor över 2000 meter höga. Cederberg ingår i ett omfattande världsarv som kallas Kapfloran vilket består av ett kluster med 8 utspridda reservat. Motivet till utmärkelsen är vegetationen som har en enastående diversitet och tät förekomst av unika arter – ett av världens mest artrika växtriken. Där har jag tänkt vandra och försöka gestalta landskapet. Vädret måste vara på min sida.

 

 

Vi kör bil dit och nalkas det kraftigt kuperade området på eftermiddagen. I det varma ljuset stannar jag för att fotografera med zoomen inställd på längsta brännvidden. Det ger en tele-effekt som förstärker bergens resning. Vägen in mot bergen skapar en naturlig djupverkan, och bilen låter ana landskapets dimensioner. Jag känner mig bums tagen av den vilda och oväntat storslagna terrängen och kikar oavbrutet efter motiv som gör rättvisa åt det man upplever.

 

I den lilla bosättningen Algeria huserar parkförvaltningen där vi köper tillstånd att vandra några dagar. Färdrutten stakas ut och en ranger tipsar oss om möjligheten att sova under bar himmel på sommaren. Vintertid snöar det!  Sagt och gjort, vi lämnar tältet i bilen vilket minskar packningens vikt.

 

Nästa dag börjar med en kraftig stigning från dalbottnen. I backen passar jag på att göra ett panorama som på sitt tydliga sätt åskådliggör karaktären. Jag gillar panoramaformatet för den sakens skull. På nätet letade jag efter bilder av Cederberg och konstaterade att de som fanns inte gav någon riktigt bra uppfattning om hur terrängen såg ut. Panoramabilden är förstås inte lárt pour lárt, däremot ett talande landskapsfotografi som beskriver den underbara topografin. Husen i Alegeria ligger djupt nedbäddade bland bergen.

 

Halvvägs upp till krönet kommer vi till en djup klyfta med vattenfall. Cederberg består av sandsten och ett sandstenslandskap är nästan alltid spännande att utforska med kameran. Det kan vara surrealistiskt på sitt alldeles egna sätt. Den homogena bergarten spräcks lätt av vittringen och kanterna poleras av erosionen, klyftor holkas ut, grottor bildas, blocken blir figurativa och klipporna färgas i alla schatteringar mellan rött och gult. Från platån dit vi är på väg upp störtar en bäck ned och kring den har en oasliknande grönska slagit rot. Platsen är mer dramatisk än kameran klarar av att gestalta. Ibland får man acceptera teknikens begränsningar.

 

På platån får vi kontakt med ett unikt trädslag, Clanwilliam-ceder, en art som bara finns i dessa berg och som också gett upphov till namnet Cederberg. Träden är känsliga för eld och avverkades hårt av afrikanderna på 1800-talet. De bestånd som finns kvar förekommer bara sparsamt och otillgängligt på hög höjd mellan 500 och 1200 meter över havet. Tillväxten går ytterst långsamt vilket ger täta årsringar som, ihop med kådan, mumifierar stammarna till silvriga och långlivade torrakor när trädet dött. Ett givet motiv som gestaltar områdets karaktär, här i skymningen.

 

Under försommaren har många av de färggranna örterna blommat över, men denna lila skönhet är en suckulent som fortfarande står i sin bästa flor. Den tillhör familjen Mesembryanthemaceae som är Kapregionens motsvarighet till Amerikas kaktusarter.

 

 

Skymningen lägger en guldskimrande ljusbädd över det karga bergslandskapet.

 

 

Efter en hel dags vandring är vi framme vid Crystal Pool och inrättar ett nattlogi intill det väldiga blocket som skyddar mot vinden som blåst upp. Vi kryper ned i sovsäckarna när mörkret faller klockan halv åtta. Här sover vi i det fria, omgivna av vilda djur. Cederberg är ett av Sydafrikas starkaste fästen för leoparderna, som är mycket skygga (som tur är). På vägen hit hörde vi babianer ropa så det ekade mellan bergen, och såg en klippspringerantelop hoppa kvickt på stora stenar.

 

 

Vid midnatt går jag upp för att fotografera. Fullmånen har förvandlat landskapet till en spöklik institution med skarpa skuggor och blålila sken, som ljuset från ett slitet lysrör. Synen är kusligt vacker. Blåsten rör om i vegetationen. Kameran riktas mot söder och tittar man noggrant på bilden tror jag att stjärnbilden Södra Korset kan skönjas. 97 sekunder, bländare 11 och 800 iso.

 

 

Vinden oroar, sömnen blir ryckig och klockan två börjar det regna. Himlen har täckts av moln och nattmörkret ligger becksvart, ingen önskesits när man lämnat tältet i bilen! Snabbt beslut. Vi kliver upp, packar ihop, tar på oss regnkläderna och börjar gå tillbaka de knappa två milen till bilen – i pannlampornas sken. Vinden mojnar, regnet duggar på men upphör efter ett tag och en bedårande upprymdhet fångar oss, den att få vandra under Afrikas natthimmel långt borta från all civilisation, med leoparder och babianer i grannskapet. När gryningsljuset försiktigt träder fram kommer vi till en ravin som leder ned i dalen. Vi har valt en annan väg. En solglimt lyser till därnere och just i det ögonblicket överrumplas jag av intrycket att det som visar sig är Cederbergens själ.

 

 

Nästa dag är vi på en annan plats som heter just Cederberg. Från denna isolerade bosättning kan man vandra till de två mest kända landmärkena i trakten. Först går vi upp till den högresta rauken Maltheus kors och låter oss förundras över att denna femton meter höga skapelse överlevt tidens tand. Klippformationerna runt omkring överträffar vår vildaste fantasi.

 

 

Här har bergatrollet tappat sin känga.

 

 

Och här står den kvarglömda whiskypluntan.

 

 

 

Trolsk skönhet.

 

 

 

På väg tillbaka blir det bra ljus. Terrängens skrovliga yta mejslas fram och jag har turen att hitta ett knytt som ramar in Sugarloaf Peak när ett strålknippe hastigt vandrar förbi. Fru Fortuna har också en del med i spelet.

 

 

När vi dagen därpå ska vandra upp till Wolfsberg Arch, den andra kända formationen i Cederberg, blir vägen till min stora belåtenhet extra äventyrlig. Två spektakulära klyftor skär rakt in i högplatåns kant. Den ena är rejält bred och används av de flesta. Den andra är en trehundra meter lång och hypersmal kanjon som bjuder på småklättring och grottkrypning, och är omöjlig för personer med stor mage. Måste vara ett fascinerande motiv, tänker jag. Här ser vi en smal passage.

 

 

Bergväggarna är bitvis absolut lodräta. Min färdkamrat anger skalan. Jag har lagt till en röd prick eftersom det kan vara svårt att upptäcka personen på skärmen.

 

 

 

Ingen passage för ölgubbar!

 

 

 

 

Wolfsbergs Arch är ett klippvalv som står fritt på platån. Cederberg har ett visst släktskap med sandstenslandskapet ”The Slip Rock Country” i Utah, men här är inte hällmarkerna lika nakna. Bloggens första bild är tagen under klippbågen rakt uppåt.

 

 

Denna bild av valvet från håll ger en bättre vision av utseendet. Skulle bara ha önskat mig att en person stod där mitt i gapet. Avståndet var för långt för en regisserad bild med färdkamraten på plats. När man är på väg att lämna en plats bjuder det emot att gå tillbaka. Det kan jag leva med.

 

 

Vill avluta denna rapsodi med bilden av Sydafrikas högsta belägna vingård The Cederbergs, stiligt insmugen i sin kärva omgivning. Vinerna härifrån tas in av en svensk grossist och kan beställas genom ”bolagets” privatimport. Den vita varianten från ovanliga druvan buketraube rekommenderas varmt.

 

Några samspelta afrikanska pingviner får bli min nyårsönskning till alla bloggläsare.

Nyckelord:



Taffelbergets fotografiska utmaning

 

En bra bild av Taffelberget måste man få till. Det förväntas, men hur? Jag har inte många tillfällen. Första dagens kväll är ett, när vi kommer tillbaka till Kapstaden efter vandringen till Godahoppsudden ett annat, och sedan innan vi ska lämna Sydafrika efter en tur inåt landet. Tre möjliga men snålt tilltagna chanser på två veckor vid en plats jag aldrig tidigare besökt. En utmaning, inte för att läget är otillgängligt, utan för att tiden är knapp, och vädret en opålitlig partner.

 

Var är bästa fotovinkeln? Måste undersökas hemma. Jag surfar på nätet, bläddrar i böcker, läser in kartor och kommer fram till att Kapstadens västra förort Bloubergsstrand ligger bäst till. Bokar en B&B där så att kvällen när vi anlänt kan nyttjas maximalt utan att leta efter inkvartering. Dock, årstiderna spökar även i Sydafrika. Hård blåst, gråväder och moln över Taffeln när vi kommer dit. Ingen normal försommar denna decembermånad. Första tillfället ger dramatiska havsscenerier, men ingen bild av bergets gestalt.

 

Efter första vandringen står hoppet till två nya kvällar i Bloubergstrand, två nya chanser. Den första regnar bort. Den andra ger hyfsad utdelning. Berget syns bra, vågorna bränner i skarpt kvällsljus och äntligen ser jag hela bergets skepnad. Taffelberget är en av dessa mäktiga landformer i världen som utstrålar total närvaro, som slukar ens ögon, som uppfyller hela landskapet och som ger Kapstaden dess pregnas, en av de vackraste av städer. Inte konstigt att berget är nominerat till ett av världens sju naturunderverk, omröstning pågår just nu på nätet.

 

Dock, solen lyser inte upp bergets nordsida på det sätt som jag hade hoppats. Den går ned för långt söderut så här års. De läckraste bilderna jag sett måste vara tagna på vintern, dvs i juli och augusti när det sena kvällsljuset kommer från en mer nordlig riktning, rakt in på bergets vägg. Det var inte lätt att veta innan resan.

 

Hm, kanske är morgonljuset bäst. Satsar på tidig purrning nästa dag. Upp kl fem precis i första aningsljuset. Åker med hyrbilen till en annan plats än tidigare och ser berget ta form i kristallklar luft. Kan arbeta i stillhet.  Den fyrkantiga formen verkar tillyxad av en arkitekt som velat sammansmälta naturen med staden. Himlen tar färg. Den hårda blåsten igår har drevat sanden till fina små revlar, som i en öken. De är orörda innan strandfolket trampat sönder dem. Revlarna får bli förgrunden, och dessutom har jag tur, inget stort fartyg ligger på redden. Nu får jag mina bilder, och redaktörerna kan bli glada.

 

Sista chansen tar jag lättare på, nu när uppdraget är räddat. Vid Kapstadens Waterfront är berget en integrerad del av bebyggelsen, som en monumental byggnad. Sovmorgon innan jag knatar runt i Waterfront, före det hårresande besöket på Robben Island och titten på Mandelas cell där han hölls inlåst på 6 kvadratmeter i 18 år (av 27 totalt). ”Utsikten mot Taffelberget var ett andningshål”, skrev han efter frigivningen. Jag försöker förstå hur han stod ut. Sydafrika är mycket. Om en del annat ska jag berätta i nästa blogg.
Första tillfället
Andra tillfället
Äntligen, nu gör jag en panorama också.
Superpanorama av Waterfront. sammansmält av tre bilder med zoomen 70-200 inställd på 85 mm.
Att bestiga berget var en mindre utmaning. Jag tog kabinbanan upp 1073 möh, men oj vad det blåste, och kallt var det. Bloubergstrand ligger vid bortre stranden till vänster om min höft.
Nyckelord:



Djur och miljö

Patriarkalisk javisst, men det är honorna som bestämmer.

 

En gelada traskar kaxigt på sina fyra lemmar. Kraftig som en rottweiler, med bred bringa, uppblåst lejonman och vaggande gång inger hannen respekt. Det strålar ut något av cowboy över rörelsen och geladababianen är inget att leka med om den blir arg. Hannarnas huggtänder är stora som lejonens, men dessa farliga sylar syns bara när djuret gapar stort. Lyckligtvis är arten främst en växtätare och vapnet används mest i kampen om honorna. Jag har fotograferat denna unika apa på det etiopiska höglandet, i nationalparken Siemens. Här är geladorna oskygga, lätta att komma ganska nära och rör sig i stora flockar. Med teleobjektivet gör jag flera porträtt. En hel familj poserar vid randen av högplatåns svindlande stup, och några börjar plocka loppor ur pälsen. Den dråpliga gymnastiken gör sig bra på bild.

 

Hannen ser tjusig ut, men jag vill också skildra djuren ihop med landskapet. Siemens ligger där den vidsträckta högplatån slutar med tusen meter höga bergväggar. Vegetationen är lika unik som aporna. Här växer endemiska arter av de trollska jättelobeliorna. Att fånga både aporna och vegetationen i samma bild är en utmaning. Bilder av djur i sin naturliga miljö fascinerar mig som tema. Dessa bilder har en starkare autentisk utstrålning än porträtten, de förmedlar en stark känsla att djuren är vilda.

 

Miljöbilderna är också ekologiskt intressanta och kan berätta något om samspelet i naturen. De är på samma gång både art- och landskapsbilder. Om de kryddas med ett dramatiskt ljus kan de bli bildmässigt mäktiga. För att lyckas med det måste man ha tur. En betydelsefull faktor i all djurfotografi är att man lär sig läsa djurens avsikter, i alla fall så gott det går, och sedan ställer sig i en bra position där man följer deras förflyttning. Det låter sig lättare sägas än göras, men om djuren tar sig till rätt plats blir de ett magiskt inslag i landskapet.

 

Den ideala familjen!
Vart tog den stygga lilla loppan vägen, ingen som vet, ingen som vet.
Fästingplockare efterlyses.
Marscherande cowboy på sina ägor.
Jag vill avsluta denna blogg om djur och miljö med bilden på renarna. Ett helt annat landskap och helt andra djur, med rentjuren perfekt positionerad. – Den där regnbågen har du lagt till efteråt, sa någon misstänksamt. Sådana stickfrågor får vi leva med i den digitala eran. Men jag svär på heder och samvete kompositionen var ett arrangemang av naturen själv. När allt faller på plats blir man lycklig som fotograf. Bielloriehppe, Sarek.
Nyckelord:



RSS 2.0