Principen är enkel. För att lyckas med naturfotografi måste man vara ute mycket i markerna. Sittande kråka får inget, och som naturfotograf är man i ödets händer. Man rår inte över alla de faktorer som styr resultatet, men oddsen kan höjas. Dock är det sällan en glamorös syssla att fotografera natur, som en del andra former av fotografisk verksamhet. Exempelvis måste man bekämpa sin naturliga lättja. Att masa sig upp tidigt på mornarna tar emot, och att ge sig ut fast vädret är motbjudande strider mot ens naturliga instinkt. Men om man övervinner sig själv väntar ibland en god utdelning.

Mitt fotografiska år styrs av en del fasta traditioner som är bra att se fram mot. Vanor är ett sätt att betvinga oföretagsamheten. På hösten, den skönaste årstiden att lufta kameran i, ägnar jag mig åt ett par återkommande paddelturer. Jag tillhör två gäng, kompisar som i pojkaktig anda träffas en helg på höstkanten för att paddla och leva friluftsliv. Under dessa tillfällen kan det hända spännande saker i naturen. I mitt ena sällskap gör vi turer med kanadensare på sjöar och längs vattendrag. Årets tur omnämnde jag kortfattat i bloggen ”om moln”.  Med mitt andra kompisgäng sticker jag ut med kajaken till någon av ostkustens skärgårdar, alltid sista helgen i oktober. Årets utfärd var en fullträff.

Bra start på dagen

Det var i lördags morse vi samlades i Källvik i Sörmland, fyra gubboys. En strålande dag väntade, med laber vind och gosigt solsken. Siktet togs mot ön Lacka och vid Trädgårdsskär såg vi något flyta på vattnet likt en liten tångruska. Precis inpå fann vi att det var en padda som simmade långt ute mellan några skär, hur den nu kunde göra det i typ sjugradigt vatten. Paddan är ju ett kallblodigt djur och varifrån den fick energin är en gåta. Situationen måste förstås fotograferas, men det var inte lätt eftersom paddan rörde sig kvickt. Och kajaken kändes plötsligt trög som en supertanker. Dessutom måste jag passa upp med balansen när kameran höjdes. Den här årstiden vill man inte gärna bli en grodman som motivet. Alltnog fick jag några bilder som var hyfsat skarpa (OBS, jag använde mitt TS objektiv 45 mm med manuell fokusering, kameran låg lättåtkomlig innanför en vattentät lucka på fördäcket av min kajak, en Prijon Kodiak).

Ovanstående bilden bär äkthetens prägel. Vi kastade inte i paddan i något litet hällkar för att plåta!

Här är den på närmare håll, men det var inte lätt att skärpa sig med kameran i handen.

Efter denna lilla nugget till naturupplevelse paddlade vi ö-raden ned till Skärgattsskär där vi hittade en bra plats att slå läger på. Vädret mulnade sakta vilket gjorde skymningsljuset mjukt och fotogeniskt. På ön strosade jag med kameran innan mörkret föll. Våra utskärgårdar med sina hällar och kobbar är ett stiliserat klipplandskap i mina ögon, och ett världsunikt dito. Här finns en rik miljö att fotografera och hösten ger de bästa förutsättningarna för renodlad naturfotografi. Inga båtar ligger i vägen på fjärdarna, och hela landskapet är ödsligt och mycket vackert om rätt ljus faller på. Dagen avslutades med en gourmet-middag tillagad över öppen eld.

Skyar drar in framåt eftermiddagen.

Slipade klipphällar och naturlig vegetation som växer likt en japansk trädgård, visst är våra utskärgårdar en sällsynt vacker naturtyp.

Gourmet-middag på gång.

Under natten föll regn, och gryningen kom med dimma och frisk pålandsvind. Vårt tänkta mål Garkast, det yttersta skäret, lockade inte lika mycket längre, så vi vände inåt igen, kajkade efter kompasskurs över en fjärd där en gråsäl stack upp huvet, och ägnade oss sedan åt ”strandpromenader” i Hartsöskärgårn – att paddla är som att vandra på vatten. Under eftermiddagen sprack himlen upp lite grand och en målerisk dager föll som en grand final över Sävesund där havsörnen svepte över kajakerna, och jag skänkte en tacksamhetens tanke över traditionens makt. Utan den hade jag kanske varit hemma och rotat i trädgården. Det är bara en sak som bekymrar mig, året mellan varje höstlig kajaktur blir bara kortare och kortare…..

I morse fotograferade jag dovhjortar utanför Mariefred. Den fina stämningen och hela situationen fick mig att reflektera lite över kamerajakt kontra jakt med vapen. När man smyger omkring i bushen med sin kamera och stora teleobjektivet känner man sig onekligen som en jägare. Om ett villebråd visar sig väller upphetsning upp. Nu är det chans. Hur står djuret? Hur är bakgrunden? Och ljuset? Kan jag ta mig till bästa kamerapositionen utan att skrämma det? Kanske flyttar det på sig? Man måste tänka tredimensionellt – spatialt - som fotograf.

Ganska omedelbart fick jag korn på en bock med prydliga horn och eftersom de är ganska oskygga i den här eklunden prövade jag att gå oskylt rakt mot dovhjorten för att få den att flytta sig till en bättre plats. Så stod den plötsligt där jag ville och poserade med all sin grannlåt och jag kunde skjuta med mitt 500 mm. Swiiit, där satt det, och bocken stod kvar lika snygg som innan.

Och då tänkte jag, tänk om jag hade skjutit med ett gevär istället. Då skulle jag ha hört en hög knall, sett hur bocken studsade till, hur den började skaka i hela kroppen, hur den flämtande gick ned på frambenen, och föll på sidan medan livet rann ut och hjärtat slutade slå. Sen skulle jag gå fram till trofén, titta på bytet som hade tungan utsläppt, en tom blick och ett blodflöde från skotthålet. Och kanske skulle jag ta tag i det ståtliga hornet, lyfta upp huvudet och säga till mig själv, vilken fullträff.

Nej, det är fullständigt omöjligt för mig att döda ett vackert djur. Min halvbuddistiska inställning till livet förbjuder det. Jag är inte konsekvent, för fiskar har jag ihjäl med hjärtans lust under fiske. Men varmblodiga vackra däggdjur, det är fullständigt omöjligt.

Jag har länge försökt förstå jaktens glädje, men min inlevelseförmåga räcker inte till. Jag känner ett antal jägare som jag delar många värderingar och naturintresset med, men när det kommer till jakt skiljs vi åt. Förvisso är jag ingen motståndare till jakt, det är en ursprunglig människogärning och behövs även i vår tid för att kontrollera viltstammarna. Men ren nöjesjakt som inte motiveras av matförsörjning, utan bara handlar om egotripp och trofésamlande, det är den jakten jag inte kan förstå. Jag föraktar den inte, jag bara inte förstår hur vissa personer kan tycka om att ta livet av vackra djur. Vad är det för ett uråldrigt djuriskt beteende man släpper loss inom sig? Är vi inte i 21a århundradet civiliserade nog att avstå från detta, och istället låta yrkesjägare ta hand om den nödvändiga avlivningen som krävs för att kontrollera viltstammarna?  Den naturupplevelse som jägare med sina gevär påstår sig få, den får man i lika hög grad med en kamera i handen. I båda fallen skärps sinnena, och en endorfinstinn upphetsning fångar sinnet. Men jakten med kamera låter djuret leva vidare. Thats it.

Ja, det var så mina tankar for iväg denna ljuvliga morgon.

Vad gör fotografin med fotografer? Något händer i huvet när vi tar fram kameran. En annan sorts uppmärksamhet föds. Våra ögon blir fyrkantiga och verkligheten förvandlas till ett flöde av inramade kompositioner. Vi får ett nytt förhållande till vädret, åtminstone om man är landskapsfotograf. Kanske blir man en konstig typ i andras ögon.

Under en resa till Irland i förra veckan funderade jag över dessa saker. Jag var ute efter nya bilder till ett kommande projekt och valde hösten väl medveten om utsikterna. Som väntat bjöd den vackra ön på kymigt väder, regn och storm, och det var nästan precis vad jag önskade, men bara nästan.

Som fotograf har jag skaffat mig en egen definition på begreppet bra väderlek. Ihållande högtryck med slösande sol från klarblå himmel hör inte hit. Slikt förvandlar vyerna till stereotypa vykort, och bara en kort stund i gryningen och skymningen blir till intressanta möjligheter. Hellre vill jag ha mycket moln, med regn och sol om vartannat vilket gör landskapet mer levande och skapar spännande ljusflöden. Men molnen får gärna spricka upp till kvällen ibland. Hård blåst är effektfullt vid stränder där vågor slår in, men vinden gör fotograferandet svårt på grund av skakningarna. Långvarigt gråväder är inte heller optimalt, men är att föredra framför oavbrutet solsken. Mulen himmel framhäver landskapets färgmust, håller tillbaka hårda kontraster och ger ofta det bästa ljuset för att teckna ut bilder med mycket förgrund. Kort sagt, det råder nästan ett motsatsförhållande mellan estetisk landskapsfotografi och gosigt solsken.

Den här uppfattningen vinner knappast gehör hos den stora mängden solälskare (som nog tycker man är knäpp), men jag står för den. Vad som är intressant och som jag vill komma till, är att fotografin har fått mig att se på naturen med extra mottagliga sinnesceller vilket fördjupat min naturkänsla, ökat det dynamiska omfånget så att säga.

Men även om man är lyhörd för naturens skiftningar kan det bli för mycket av mulen himmel. En Atlantstorm drog fram över Connemara på västkusten dit jag först for. Min planerade vandring med tält fick ställas in. Det hade inte varit fel med en solig dag på Irland. Korta utflykter blev alternativet. Ändå är jag hyfsat nöjd med utdelningen. Grådasket var att föredra framför blå himmel, och de kortlivade solglimtarna gjorde sitt till. Dualismen mellan väder och fotografi besannades.

Var ensam i Tullgarn tidigt på morgonen. Lite blåsigt och skarpt ljus till att börja med, och svalt men en skön höststämning. Strövade över Näset och spanade mot strandängarna utanför lunden. Tomt med fågel, så jag gick in i trädens skugga och letade motiv. Tog fram mitt objektiv TS 90 mm. Medan jag fokuserade en matta av löv upptäckte jag bakom mig, på 5 meters håll, i foten av en stor ek en märklig liten figur. Den var blickstilla och trekantig med två vita streck som bildade vinkel med svart emellan. Först förstod jag inte vad det var innan bilden klarnade. En grävling hade placerat sitt huvud mitt i ett hål under eken. Där fanns ett gryt. Grävlingen hade undrat vad det var för dofter och ljud som trängde in i hemmet och tittade nyfiket ut med huvet lite på sned. Det var rart att se och ett givet motiv, men när jag efter en minut utan rörelse började vrida kameran stack den in. Otur tänkte jag först, sedan blev jag upprymd. Vad betyder en missad bild, när man får en fin naturupplevelse. Ingenting. Det går alltid nya tåg.

Inne i lunden hittade jag sedan en ekstubbe med hål som jag fotograferade.

Canon TS 90, f 16, ¼ sek iso 400.

Jag hade också med mig min nya telekonverter TC 2X Mark III. Ville testa den ihop med objektivet TS 90. Tillsammans ger det 180 mm och möjlighet att luta skärpeplanet. Funkar detta, undrade jag och gjorde en bild av ett hasselsnår framför en stor björk ett par meter bort. Med denna optikkombination fick jag en uttalad teleeffekt som i bilden placerade björken närmare hasseln, Normalt ger en så pass lång brännvidd korta skärpedjup. Att blända ned räcker inte för få hela bilden skarp. Nu kunde jag luta skärpeplanet i TS-objektivet och få grundskärpan att sträcka sig från den närmaste hasselstammen till björken. Sedan bländade jag ned ordenligt för att förstärka helhetsskärpan. Jag exponerade och bilden såg lovande ut på displayen. När jag ikväll granskat den i datorn är jag överraskad över resultatet. Telekonverten gör visserligen at TS-objektivets primära skärpa blir något mindre distinkt än normalt, men kvalitetsförsämringen blev mycket mindre än jag befarade och har i praktiken väldigt liten betydelse. Detta var en glad överraskning. Efter detta test (jag gjorde flera bilder) har jag ytterligare en brännvidd som ger möjlighet till lutande skärpeplan att arbeta med.

TS 90 mm + TC2X, f 18, 3,2 sek, iso 200

Här är en detalj i 100%.

Vid lunchtid tog jag mig till Tullgarns slott. I viken låg tusenstals gäss och småkacklade, mest grågås, en del kanadagås och enstaka vitkindad gås. När jag stod och tittade på flocken dök en havsörn upp i skyn vilket satte fart på gässen som började lyfta från vattnet, först några i taget likt eskadrar av flygplan. Efter en halv minut flög alla i luften som en gräshoppssvärm och jag kunde fotografera det underbara spektaklet med mitt långa teleobjektiv som var monterat och skjutklart på stativet. Ingen missad bild nu. Som fotograf måste man ha en gnutta flax med jämna mellanrum.

500 mm, f  4,0, 1/1250 sek, iso 100.

Jag har lagt ihop två bilder av samma sångsvan. Resultatet blir en intressant komposition ­– men falsk verklighetsbeskrivning. Eftersom jag berättar öppet om detta är bilden oklanderlig. Dessutom är originalfilerna mina, det är jag som fotograferat två bilder av svanen och sedan lagt ihop dem i datorn. Jag har varken stulit andras motiv på nätet, eller velat ge sken av att slutprodukten är äkta. Det var det som Terje Hellesö gjorde med de bilder som för en månad sedan avslöjats vara falska. Hade han istället från början berättat hur det låg till, att han hade fejkat sin vision, kanske vi hade tyckt att det ändå kunde vara rätt intressant med lodjursbilder i en estetik som ingen tidigare sett, att det fanns ett konstnärligt uppsåt och värde. Det famösa övertrampet ligger i lögnen och bildstölden. Vad drev honom in i denna obarmhärtiga återvändsgränd? Här finns plats för allmänna reflektioner.

Man kan fundera på den större frågan om moral inom fotografin. Det finns andra aspekter än digital manipulation och bildstölder. Man kan exempelvis undra över moralen bakom vinnarbilden i årets World Press Photo. Den är ett hemskt porträtt av en ung afghansk kvinna med avskuren näsa och ett svart hål rakt in i ansiktet. Kvinnan är uppenbarligen placerad i en studio och porträttet är gjort efter konstens alla regler. Det är en fotografiskt välgjord bild av ett fruktansvärt motiv ur verkligheten. Man blir illa berörd, men över vad? Är det tanken på fotografen? Jag ser framför mig en rovgirig kamerajägare som funnit sitt offer som samvetslöst offras på berömmelsens altare. Att göra fotoestetik av en sargad människa är exempel på försåtlig fotografi. Man kan förstås påstå att bilden uppmärksammar ett illdåd, men den kan lika gärna vara gjord enkom för att fotografen vill vinna ära. Man vet inte vad som är huvudsak och bisak, och kan bara ha misstankar. Det kallar jag försåtlig fotografi. Var moralen finns vet bara fotografen.

Den berömda prisvinnarbilden av en skjuten flicka i Haiti efter jordbävningen hör också hit, men närmast till kategorin avslöjad försåtlig fotografi. I Fotografisk Tidskrift nr 2 i år publiceras en annan bild fotograferad vid samma tillfälle. Den visar en grupp fotografer som står samlade som hyenor framför den döda flickan och glupskt plåtar ungefär samma bild av liket. Varje bild som tas blir rimligen lika gripande när de publiceras i olika medier i olika länder. Bilderna är onekligen en stark journalistiskt vittnesbörd och fyller sin funktion, men att utnämna en av dem till årets bild i Sverige gör det hela förmätet och placerar bilden i den konstnärliga sfären. Fotografen hyllas, fast de andra fotograferna som var på plats troligen hade samma bild i sina kameror. Vems är originalet? Detta är ännu ett exempel på försåtlig fotografi. Känner man inte till omständigheterna kring hur bilden skapats, tror man att den är unik.

Kampen om uppmärksamhet inom fotografin är enorm. Ivern att få sina bilder sedda, vinna tävlingar och bli omskriven är en stark drivkraft som lätt leder till att man hymlar om sina metoder och moral, särskilt inom vissa bildgenrer. Här finns en glidande skala från vad som kan kännas acceptabelt till ett mycket omoraliskt beteende. Jag tror man ska betrakta Hellesös tilltag i det perspektivet. Han ville förstås skaffa sig stor uppmärksamhet med sagolika bilder på lodjur i den bildstil han lagt sig vinn om i andra motiv. Men sådana bilder snyter man inte ur näven, det är mycket osannolikt att man överhuvudtaget kan göra dem med vilda lodjur. Genom skicklig bildmanipulation kan de däremot skapas, och vips var det gjort.

Den utveckling vi kan se inom dokumentärfotografin, inte minst djurfotografin, är moraliskt oroväckande, och jag tror det finns en hel del syndare ute i buskarna. Konkurrensen har drivit fram en hysterisk jakt på dramatiska, ovanliga och extrema bilder, och detta i kombination med de digitala kamerornas möjligheter och datorernas manipulativa kraft kan få många att tappa omdömet. Man gör vad som helst för Bilden. Om alla ambitiösa naturfotografer vill skapa sig egna prisvinnarskott av störningskänsliga och hotade djur, uppstår ett naturvårdsproblem. Vilket allmänintresse har förresten nya bilder från naturen på redan hyfsat väldokumenterade djur? En annan fråga är om datormontage som visar skygga djur i sin rätta miljö har något värde alls, inom dokumentärfotografin knappast, inom konstfotografin kanske. Men ett montage är i alla fall moraliskt oantastligt, om man använder egna grundbilder och berättar om saken.