Jag lägger mest fotografisk ambition på mina landskapsbilder, men viltfotografering är också ett motivområde som fascinerar mig mycket. Som jag är inne på i min blogg om dokumentärfotografins gränser, finns en del problematik kring autenciteten i dessa motiv. Bildmässigt bra fotografier av djur kräver både skicklighet och tur. Verksamheten har mycket gemensamt med jakt, men vad är acceptabla metoder för att få till bra viltbilder? Här är tre exempel på olika situationer som är intressanta att fundera kring.

1998, under ett besök i nationalparken Bandhavgar i Maydar Pradesh, Indien, ville jag fotografera tiger. En morgon åkte vi runt med jeep och spanade i terrängen. Bara några trampspår på marken hade visat sig när det kom ett meddelande via radiotelefonen om några tigrar som fanns på ett slaget byte i en annan del av området. Vi åkte dit och bytte jeepen mot elefanter. Några hundra meter från grusvägen, inne i ett tätt bambubuskage fanns en hona med två nästan fullvuxna ungar som under natten hade dödat en stor pytonorm, ett ovanligt byte för tiger. Framme vid djuren och den döda ormen blev min elefant påtagligt stressad men försökte inte fly. Tigrarna hade sprättat upp ormkroppen och plockat ut en muntjakhjort som ormen hade svalt. Den möra biffen hade tigrarna sedan ätit upp medan ormens kött lämnats orört – för att det smakade pyton kanske. Tack vare safariguidernas insats kunde jag nu fotografera unika bilder. Med teleobjektivet 300 mm tog jag detta porträtt från elefantens sittkorg. När den bilden är med i mina föreläsningar brukar jag fråga publiken om den är från en djurpark eller en naturlig miljö. Det är omöjligt att se. Meningarna är oftast delade.

Med ett vidvinkelobjektiv tog jag också bilden ovan på tigern bredvid den döda ormen. När den bilden visas direkt efter porträttet, blir jag trodd. Situationen var äkta, men samtidigt påverkade vi ofrånkomligen tigrarna genom vår närvaro. Det måste man acceptera vid safarifotografering. För mig var detta en av de starkaste viltupplevelser jag haft. Tigern är gudomligt vacker i sin naturliga miljö.

Bilden på björnarna är en situation som väcker en annan eftertanke. Den är fotograferad från ett av Lassi Rautianens gömslen i östra Finland, vid ryska gränsen 2008. Döda grisar låg utlagda en bit från gömslena och flera björnar och vargar och en järv kom fram i gryningen. Att få se dessa skygga djur i en tvättäkta nordisk miljö var storartat. Björnarna började gruffa och plötsligt uppstod ett rejält slagsmål. Skogen ekade av björnarnas vrål, det lät som jetflygplan. Allt var över på ett ögonblick, lite blodvite blev det och den svage till höger drog sig snabbt undan. Jag hade kameran beredd på ett stativ med objektivet 500 mm plus en teleförlängare 2X, dvs 1000 mm. I det svaga ljuset var det en svår sits att fotografera och bilden är inte hundraprocent skarp, men det kan man acceptera för en bild som denna. Ändå har jag mina dubier och har inte publicerat den förrän här i min blogg. Det man kan fråga sig är om situationer som denna förekommer naturligt, att björnar slåss om ett byte som någon av dem nedlagt. Kanske det, men det förutsätter förmodligen att det finns en stark björnpopulation på ett begränsat område så att djuren har en stor chans att stöta på varandra i skogen. Eller skapar åtlarna en stress för björnarna som är helt onaturlig?

Den tredje bilden ovan är en av mina bästa på älg. Den är fotograferad i augusti 2011, bara ett par hundra meter från huset jag bor i. Hade varit ute på kvällsvändan med hunden när älgen dök upp. Jag gick hem, hämtade kameran och återvände ensam i den fuktiga skymningen med dallrande dimbankar. Älgarna hemmavid är mycket oskygga och den här gick fram mot mig så pass beslutsamt att jag tvingades vifta med stativet för att hålla avståndet. Ingen sport kan man säga, om det nu är viktigt. Måste det vara svårt att komma åt djuren man fotograferar? Är denna bild äkta fast den är tagen bakom husknuten? Alltnog, objektivet 90 mm fångar en tjusig stämning med skogens kung som poserar perfekt i sin miljö. Jag uppskattar djurbilder med mycket naturkänsla. Skulle bara ha önskat att det var en riktig kung – en skoveltjur – som den fotograf jag är.

Beteckningen dokumentärfotografi har något stelt över sig, konstfotografi klingar mer spirituellt. I båda fallen finns ett utrymme för hyckleri. Med en god portion självförtroende och stor snackförmåga kommer man långt, men inte ända fram. Att lura betraktaren är ingen framgång. Fotografier talar sällan för sig själva. Som betraktare vill jag veta omständigheterna också. Detta är man bra på att dölja i många av dagens häftiga naturfilmer. Även inom stillbildsfotografin finns goda möjligheter att gömma sitt arbetssätt. Hur många arrangerade situationer som ska verka äkta har man inte sett i bilder? Det är inte lätt att veta. På den här punkten skiljer sig dokumentärfotografin från konstfotografin. Inom det dokumentära är kraven på motivets äkthet stora, inom det senare är det bara signaturen som behöver vara äkta. Konstfotografer kan arrangera och lattja lite som de vill, det är ju konst. På dokumentärfotografen ställs högre krav, åtminstone ur den synpunkten.

Man kan gömma sina syften också. Många konstfotografer är experter på att kamouflera sin förmåga att få nonsens att framstå som något djupsinnigt. En del dokumentärfotografer är specialister på att undanhålla sitt ego under täckmanteln att verken har stort samhällsintresse. Det kryllar av wannabees som vill skapa sig ett namn till varje pris.

Det förvånar mig att diskussionerna om äkthet inom dokumentärfotografin främst cirklar kring bildmanipulation, och väldigt lite kring annat som har med bildernas äkthet att göra. Jag har den franka uppfattningen att man visst kan tillåta sig en viss grad av bildmanipulation utan att nämnvärt förstöra äktheten. Inom makrofotografin är det beprövat att man plockar bort estetiskt störande bakgrunder, en kvist, ett löv eller vad det nu är. Om man gör det med sin hand före fotograferingen eller i datorn efteråt, är mer en praktisk fråga. En annan sak är det att avlägsna något väsentligt. Tänk på en redan tagen bild av en man som står framför ett bord. På bordet ligger en pistol som suddas bort med hjälp av Photoshop. Gör man det blir bildens innehåll och uttryck annorlunda, ett dokumentärt bedrägeri. Lägger man istället till ett inslag i motivet sin inte fanns från början är man också ute på hal is. Gränsen för vad som är acceptabel respektive oacceptabel bildmanipulation inom dokumentärfotografin är hårfin.

En annan mer subtil fråga om äkthet rör fotografens arbetsmetoder för att komma åt sina motiv. Inom djurfotografin förs en intensiv diskussion om bilder av skygga rovdjur som dras till en utlagd åtel, om dessa är äkta eller inte. Och djurparksbilder måste varudeklareras när de publiceras. Man kan också föra en snarlik diskussion inom mitt favoritområde - landskapsfotografi. När jag första gången såg Ansel Adams berömda och storartade bild ”Clearing Winter Storm, Yosemite”, fick jag känslan av en enorm vildmark. Väl på plats kunde jag konstatera att dalen är en urban miljö, visserligen var det långt efter Adams hade fotograferat, men även på hans tid fanns vägar och bebyggelse som han skickligt gömde med sin bildvinkel. Vid närmare betraktelse var Adams i mycket en ”roadside photographer” som fotograferade många av sina mest fantastiska bilder bredvid bilen. När jag för länge sedan började leverera bilder till en bildbyrå fick jag höra att kunderna inte bryr sig om du varit ute länge i vildmarken och slitit hårt för att få bilden. Bara den är bra, det räcker. Men si, det tycker jag inte längre. Har istället valt att ta fasta på Galens Rowells princip om ”participating photography”, dvs att man så långt möjligt ska vistas länge i och umgås fältmässigt med den natur man skildrar. Först då blir resultatet en alltigenom äkta framställning av de naturmotiv man fotograferar. Men på en kort genomresa eller med ett uppdrag i ryggen måste man tänka friare.

Bilden av Blå Jungfrun som ingår i min bok om Sveriges nationalparker, är nästan en roadside. Kvällen innan var jag i Store Mosse nationalpark och fotograferade när radiovädret kl 22 berättade att åskmoln skulle lägga sig över Ostkusten under morgontimmarna. Jag hade hoppats att för bokens räkning skapa en suggestiv bild av den sägenomspunna ön mitt i Kalmarsund och nu infann sig ett gyllene tillfälle. Genom natten körde jag till Oskarshamn och fick min bild vid en båtklubb. Man måste vara flexibel med sina principer.

Ständigt denna fråga: är foto konst? Jag kom att tänka på en utställning med fotografier av en av nutidens mest hyllade fotokonstnärer. Bland många övertygande stortavlor hängde en mindre som visade ett bergsmotiv. Guiden pratade i vanlig ordning om konstnärens avsikter och filosofi. Sic tänkte jag, det här är ju bara en dålig komposition med murriga färger och vajrar från en linbana som ritar irriterande streck över bildytan. Skulle inte funka som vykort ens. Men i det här sammanhanget, i utställningen på det fina museet och med den ryktbare upphovsmannen som avsändare, var även detta uppenbart dåliga fotografi upphöjt till Konst i allmän mening. Jag försökte förstå.

En annan ytterlighet är den nyfrälsta hobbyfotografen som lärt sig hantverket. Som så ofta är fallet hos icke-fackmän som fotograferar bra är naturmotiven ett favoritområde. Efter en tid visar samme fotograf en utställning med sina utsökta studier av olika landskap i fin stämning. Allt är vackert så det förslår och utställningen kallas ”Naturen som konstnär”. Åskådarna hurrar, men är detta konst? Kan naturen vara en konstnär?

Mellan dessa två ytterligheter, fotografiet av den etablerade konstnären som demonstrerar ett betänkligt hantverk med konstnärligt anspråk, och bilderna av novisen som gör ett utmärkt arbete med artistiska pretentioner, svävar fotografin som konstart. Men hantverk och konst är två olika branscher. Det är det som kan vara så svårt att förstå.

En annan fråga: måste konst vara originell? Under hela konsthistorien fram till modernismen har det inte alls varit ett krav. Förr i tiden upprepade konstnärerna gärna och vad man kan förstå med glädje, beprövade recept i sina bilder. Sen kom 1900-talet då uppfinningsförmåga blev det mest högaktade idealet. Vad händer i framtiden?  Kommer modernismen att dö, och det gamla återuppstå?

Den här färska skymningsbilden från Huvudskär i Stockholms skärgård är knappast unik. Det görs få nydanande naturfotografier nuförtiden. Det flesta motiven är redan avbildade, och flertalet tricks redan utprovade. Vad som dock alltid är en möjlighet för ambitiösa fotografer som vill skapa konst, är att utveckla ett konstnärligt sammanhang för sina bilder. Frågan blir därför om det är kontexten och avsändarens status i kombination med rådande trender som till syvende och sist definierar vad som är Konst i allmän mening? Svaret måste nog bli ja. Om det kan man ha alla möjliga synpunkter. Att konstupplevelsen likafullt ligger i betraktarens öga är en annan femma.