Mesa Arch i Canyonlands nationalpark, Utah. Motivet har fotograferats av miljontals fotografer. I gryningen uppstår samma kompostionen om och om igen. Amerikanska guideböcker berättar när man ska vara där för att få Bilden. Läs om den repetitiva fotografin i denna blogg.

 

 

 

Av en händelse är en fotograferande vän hemma hos mig när dagstidningen kungör att Robert Adams får årets Hasselbladspris (2009). Intressant, säger jag. Har flera böcker av honom i bokhyllan. Han är en av de mest respekterade landskapsfotograferna i USA. Dessutom är han en fotofilosof som skrivit flera tänkvärda essäböcker, till exempel Beuty in photography och Why people people photograph.

 

Konstig bild, säger min vän som är yrkesfotograf om bilden som publiceras i tidningen. Den ser banal ut (ett landskapsfoto av en älvbrink med vegetation som ser murrigt ut i tidningstryck). Jag går och hämtar en bok av Robert Adams: Perfect times, Perfect places. Den tunna volymen innehåller ett antal svartvita fotografier från Pawnee National Grasslands i nordöstra Colorado. Nästan ingen text.

 

Vad är detta, säger vännen, ännu mer förvånad. Tomma svartvita ytor med öppen prärie och dessutom sned horisont här och där, hur intressant är detta? Och kolla här, hans hund och tant. Han har gjort en avklippt torso av frugan nere i vänstra hörnet. Vad trivialt, boken ser ju ut som ett familjealbum med bilder av någon som inte kan hålla i en kamera.

 

Jag känner en plötslig lust att försvara boken. Kanske är poängen, säger jag, att han vill bryta mot konventionen, att han avsiktligt valt en svårfotograferad natur som den platta slätten. Bilder av de mest storslagna landskapen i västra USA har vi ju sett till leda. Kanske vill han göra kompositioner som ställer det invanda på ända. Han vill få oss att tänka till. Jag tycker faktiskt det finns ett statement här.

 

Symptomatiskt, fortsätter min vän, att fotografins Nobelpris går till en person vars bilder vanliga människor inte ser något märkvärdigt i. Jag tycker det är elitistiskt. Och flummigt, thats it.

 

Jag berättar inte den här episoden för att klanka på Robert Adams. Kan förstå att hans bilder väcker genklang inom konstvärlden, tycker själv om flera som jag sett. Och förvisso kan han fotografera, hans teknik är erkänt bra (kolla http://www.matthewmarks.com/new-york/artists/robert-adams/). Det jag vill fundera kring är vad som krävs för att bilder ska göra intryck numera. Har världen blivit så tvångsmatad av färgsprakande nationalgeographicfotografi att man måste göra något fult och tvärtemot det förväntade, för att kunna få uppmärksamhet och skapa ett statement? Svartvitt har åter blivit på modet. 

 

De flesta som har fotograferat natur en längre tid känner säkert som jag, att man hamnar i ett hjulspår. Man utvecklar en stil och fastnar i den. Kanske är det bra att skomakarn blir vid sin läst, men en skomakare är ingen konstnär, i bästa fall en god hantverkare. Naturfotografin har blivit oerhört repetitiv. Det är samma slags bilder vi ser om och om igen, men med olika avtryckare bakom kameran. De mest extrema fallen av repetitiv landskapsfotografi kommer från just västra USA där de mest otroligt bildsköna landskap ligger lättåtkomligt för alla med en kamera och en bil. Jänkarna ger ut guideböcker som berättar i detalj vart man ska ta sig med sin fotoutrustning, på vilken punkt man ska stå, hur man ska komponera, vilken vinkel kameran bör ha, och vilken tidpunkt på dygnet som ger bästa resultat. Alla som följer råden får i stort sett samma bilder. Den tekniska kvaliteten och efterbehandlingen kan variera, men ändå. Idag är digitalfotografin på väg att utjämna även den skillnaden.

 

Vad ska man då göra som skapande själ? Kanske vara käringen mot vinden. Pendeln inom bildkonsten rör sig mellan ytterlägen. På 1930-talet var det inne med måleriska landskapsbilder i svartvitt. Piktoralismen frodades, fotograferna skulle tolka motiven, inte bara registrera dem dokumentärt. Simsalabim föddes gruppen f 64 med namn som Ansel Adams och Edward Weston. Den gruppen gick emot piktoralismen och menade att perfekt skärpa och noggrann komposition gav ett starkare estetiskt uttryck åt motiven än softade bilder. Sen kom piktoralismen tillbaka i slutet av förra århundradet, men med färgbilder istället för svartvitt. Sen återuppstod storformatsfotografin igen, men med negativ färgfilm och återhållsamma färger. Mustiga dior blev ute inom konstfotografin.

 

Nog finns det ett överordnat problem i sammanhanget. Vare sig man är anhängare av den ena eller andra skolan blir man till slut ganska förutsägbar. Alla bildstilar är i någon mån repetitiva i det långa loppet. Man får helt enkelt bestämma sig för vad man gillar. Kanske är det sant som målaren och fotografen Chuck Close lär ha sagt: "Fotografi är det enklaste mediet att lära sig behärska och det svåraste mediet att använda för att uttrycka en personlig vision." Det om något är en stor artistisk utmaning.

 

 

Ansel Adams gjorde det, och David Muench. Många, många fler har fotograferat detta motiv på exakt samma sätt. Monument Valley, vilda västerns klassiska siluett är lika utnött i fotografin som i comboyfilmerna. Bilden med två sandstensklumparna i förgrunden och klipptornen i bakgrunden är knappast min idé, men det var i alla fall jag som knäppte.

De japanska landskapen är meditativa och berör mig. Landets två stora religioner tillber naturen. Shintoism och zenbuddism genomsyras av naturdyrkan, vilket också kännetecknar den japanska estetiken. Se på haikun, träsnitten och trädgårdarna, japanernas förmåga att gestalta naturen är beundransvärd.

 

Under en vandring i augusti i år genom nationalparken Daisetsuzan på den nordliga ön Hokkaido, uppfylls jag av denna zenfärdiga känsla som kännetecknar Japan. Jag vill långsamt assimilera intrycken och i stillhet försöka ge form åt det jag ser med kameran.

 

Berget Ishikari omfamnas av skymningsmolnen bortom sjön Hisago där vi slagit läger två dagar in i vildmarken.

 

Varför längtar man till orörd natur? Den frågan har följt mig genom livet. Vad finns i vildmarken som inte samhället kan tillfredställa?  Kanske en känsla av äkthet och ursprung, kanske en insikt om livets villkor som bara den orörda naturen kan förmedla, kanske en obesudlad skönhet som inte behöver förklaras. Svaret på frågan är diffust som en bergsprofil i töcken, känslorna instinktiva, ibland motstridiga. Man kan även skrämmas av vildmarken. Tänkare har i alla tider filosoferat om naturens väsen, vetenskapen har förklarat dess konstitution, idag vet vi mycket, men sanningen om naturens mentala betydelse för oss människor är undflyende. Japanerna har kommit långt i sin förståelse. Jag tror det.

 

Nationalparken Daisetsuzan är den största i Japan och täcker den centrala och bergiga delen av Hokkaido. Området är en stor vildmark och till ytan jämförbar med Padjelanta, men det finns vägar som tränger in här och var. I västra delen utbreder sig en långsträckt bergsrygg som inkluderar öns högsta topp Asahidake 2291 meter. I söder ståtar den aktiva vulkanen Tokachidake som hade ett utbrott så sent som 2004.

 

 

Från toppen på Tomuraushi har jag fotograferat bergsryggen mot stratovulkanen Tokachidake. Det förstnämnda berget ingår i sviten ”Japans ett hundra berömda berg”, en lista som mången japan försöker beta av med bestigningar under sitt liv.

 

Jag och färdkamraten ger oss iväg på stigarna över denna bergsrygg, men vandringen börjar i dimma. Från kurorten vid bergets fot med sitt onsen (het källa för bad), bestiger vi Asahidake utan att se annat än den steniga marken framför oss, och vi inandas dunsterna av svavel från ångande fumaroler vi inte ser. När vädret lättar får vi i alla fall en glimt ned i en stor instörtningskrater (kaldera) som heter Ohatidaira.

 

 

 

Ohatidaira omges av vulkaniska kullar som inte varit aktiva under historisk tid. Markens palett är brokig.

 

 

Vulkanen Kurodake tittar fram medan en vandrare går på stigen nere till vänster.

 

Dagen fortskrider i molnens och regnets tecken och till skymningen når vi en lägerplats (man får bara tälta på dessa ställen enligt reglerna) utan att se den resliga topografin runt omkring. Natten blir kolsvart och bjuder senare upp till regnstorm, slagregnen piskar mot vårt superlätta Hillbergstält av supertunn väv och vi undrar hur det här ska sluta. Byarna trycker på med stormstyrka, det rycker och sliter hårt i tältet, men till vår glädje står boningen pall och håller vätan stången. Imponerande.

 

Morgonen kommer med lättnad. Solen tränger fram, landskapet tar form. Nu väntar en sträcka som gärna frekventeras av traktens björnar. I all information om nationalparken varnar man för björnmöten. Just den här tiden på året ger största chansen (eller risken) att möta nallarna. Vi tar fram björnbjällran och sätter den på ryggsäcken för att inte överraska. Under vandringen låter vi som alpkossor på bete, men någon björn ser vi inte ens på håll. Ett flertal mer eller mindre färska spillningshögar avslöjar dock deras närvaro. En rödräv travar nästan på oss, en hare skuttar iväg och jordekorrarna är återkommande bekantskaper efter stigen.

 

 

Till kvällen kommer stämningsladdat väder vid sjön Hisago. Omsider dags för lite mer kreativt fotograferande. Och nästa dag har vi vigt åt en dagstur upp på toppen av det berömda berget Tomuraushi. En befriande känsla fångar mig, att kunna gå med liten ryggsäck som bara innehåller kamerautrustningen. Äntligen kan jag rikta all uppmärksamhet på landskapet, dess detaljer och särart.

 

 

Skymning vid sjön Hisago.

 

 

Snöfältet lyser grant i gryningen. Bilden var en teknisk utmaning. Jag ville komma den kalligrafiska formen nära från tältplatsen på motsatta stranden och tog fram mitt telezoom-objektiv 70-200 mm som ställdes in på 125 mm för att också fånga in stenen i förgrunden. Eftersom skärpedjupet är litet med långa brännvidder bländade jag ned maximalt till bländare 32 för att få ut det mesta möjliga skärpedjup. Tyvärr gör diffraktionen i linserna att detaljskärpan därvid försämras samtidigt som helhetskärpan ökar. Den effekten (som väl inte är alltför störande) får man leva med när man använder kameror för de mindre formaten. Objektiven för dem ger sin bästa skärpa mellan bländare 5,6 och 8. De gamla storformatsobjektiven var beräknade för bästa resultat vid bländare 22, en stor fördel. Kameran står på stativet och slutartiden är 1/10 sek, ISO 100.

 

 

En delikat liten göl omgiven av vegetation.

 

 

Uppe på Tomuraushi syns nedfallande projektiler från himlen.

 

 

Molnen väller in över berget Chubetsu men de når oss aldrig när vi sista dagen lämnar denna värld av vulkaner och björnar.

 

Dag fyra tar vi oss ned från bergsryggen via en stig som leder genom en stor variation av naturtyper. På en flankerande bergsrygg som vi följer syns svepande vyer över ett böljande fjällandskap som kunde vara Padjelanta. Längre ned kommer vi in i den snåriga vegetation som är typisk för trakten. Manshöga tallsnår uppblandade med lika högväxta bambubuskage gör den kämpiga stigen stundtals till en tunnel. Långa sträckor är lera och sten ett hinder och det tar på krafterna. Till slut kommer vi ut på öppna myrmarker som försetts med en spång. I myrens periferi spretar många granar som ser att komma från Lappland, och hemtamt krokiga björkar visar sig. Trots att Hokkaido ligger på samma breddgrad som norra Italien är landskapet stundtals mer släkt med norra Skandinavien.

 

 

En saxofonbjörk vrider sig vid stigen medan vulkanen Asahidake som vi besteg första dagen i dimma, nu visar sin mulliga kropp.

 

Sedan ändrar sig naturen igen när vi kommer fram till kanten av en kanjonliknande dal där vi ska ta oss nedför en stupbrant bergssida till dalbottnen. Genom den täta skogen ser vi plötsligt som en uppenbarelse vattenfallet Hagoromo, gracilt strilande likt ett penseldrag av vit tusch på andra dalsidan. Den djupa klyftan ger mig associationer till Yosemite, och när vi kommit ned till kurorten Tenninkyo inklämd mellan skyhöga branter vet vi vad som väntar, ett ljuvligt bad i den naturliga varmvattenkällan, onsen. I Japan finns tusentals onsen eftersom landet ligger på en oroliga kontinentalplatta med vulkanism och jordbävningar. Apropå det senare fick vi efteråt höra att Hokkaido utsattes för ett kraftigt skalv samma natt som vi låg och tryckte i tältet medan stormen rasade. Det var en stor nyhet i TV, men om marken rörde sig under våra sovsäckar vet vi inte. Kanske blev vi lullade in i sömnens värld av geologiska krafter, trots blåsten.

 

 

 

 

Med min nya Canon EOS 5 Mark III har jag fotograferat i Tokyo. Läs om erfarenheterna i denna blogg.

 

Utsikt mot Sumidafloden från Tokyo Tower.

 

Street photography is not my cup of tea, men det finns några städer i världen som kan få obotliga naturmuppar att tända till. Tokyo är en sådan plats, världens folkrikaste stadsområde med nästan 36 miljoner människor, mer än tre gånger fler än i hela Sverige. Om man inte tidigare fattat att det finns förfärligt många människor på jorden, gör man det här. Det är en befriande känsla. Ska det vara stort, ska det vara med besked. Futtiga miljonstäder är inte mycket att yvas över.

 

Eftersom jag skaffat en ny kamera av känt japanskt märke (se bloggen ” Valet av kamera”) föll det sig naturligt att testa den i detta urbana megalopolis när jag ändå var i Japan i slutet av augusti. Redan första kvällen stegade jag ut på gatorna i stadsdelen Shibuya, den med de omtalade shoppingkvarteren. Vädret var tropiskt varmt och fuktigt, och mörkret föll redan klockan 18.30 eftersom landet inte har sommartid. Med nya verktyget i handen ville jag testa dess förmåga i ljussvaga förhållanden. Vad en kamera duger till får man bäst uppfattning om under realistiska prov. Tekniska mätningar av kamerans upplösning och objektivens skärpa må säga sitt, men det är ute i det verkliga livet man får svart på vitt. Här är några bilder från mina utflykter med Mark III i gatufotografins marker.

 

I Shibuya finns en berömd gatukorsning där floder av människor vimlar över körbanorna kors och tvärs när signalen slår om till grönt. Här har jag plåtat med mitt TS 17 mm vidvinkel, 1/100 sek på bländare 10 och ISO 2000. Klockan är strax över 18 och mörkret börjar falla. Jag rör mig i vimlet och skjuter bilder på måfå och med objektivets fokus ställd på oändlighet. Är noga med att få husfasaderna raka. Med det här förfarandet väljer man ut de mest intressanta bilderna efteråt, alltid kan det vara någon. Som det sagts: Digitalfotografin är som torskens föryngring. Honan lägger en miljon romkorn och i bästa fall blir det en ny torsk.

 

Nu är klockan 19.30 vid samma korsning. Jag har bytt till TS 45 mm och fotograferar på 1/50 sek med bländare 9. Ljuskänsligheten har skruvats upp till 2500 ISO. Fortfarande fotografering på frihand. 1/50 sek och bländare 8.

 

En gatumusikant vilar sig bland andra flanörer. Nu har jag skruvat upp ljuskänsligheten till 6400 ISO och använder objektivet TS 45 mm som jag tiltat (lutat) kraftigt för att förbättra skärpedjupet. Otroligt lite brus.

 

 

TS 45 mm, 12800 ISO, 1/30 sek och bländare 5,6. De båda tjejerna sitter på en dunkel plats och här börjar kameran närma sig gränserna för sin förmåga, men nog duger resultatet. Jag håller den mot en lyktstolpe för att undvika skakningsoskärpa.

 

Några tjejer sjunger hårdrock till kompet från ett ljudband och en högtalare. Här vilar inga ledsamheter. TS 45 mm, 12800 ISO, 1/40 sek och bländare 7,1. Fihandstagning vilket gett lite rörelseoskärpa om man ska vara petnoga.

 

TS 45 mm, 12800 ISO 1/25 sek och bländare 8. Motorhojen stod dunkelt placerad men jag hittade ett stöd för kameran och därför är bilden skarp trots relativt lång slutartid. En annan fantastisk sak med digitalfotografin är att man kan få mörka platser att se ljusare ut i bilden än vad de gör för ögat. Dessutom kan man blanda ljuskällor med olika färgtemperatur, anpassa vitbalansen och till slut få scenen att se naturlig ut.

 

Tokyo Tower är ett plagiat på Eiffeltornet men lite högre. Upp på den högsta observationsplatsen har man en fantastisk överblick över centrala Tokyo. Hur alla träd och parker klarar sig trots avgaser och trängsel är en gåta. I fonden syns nya Sky Tree, världens näst högsta byggnad. Bilden har fotograferats med TS 45 mm genom de glasrutor som ger enda möjligheten till bilder. Min erfarenhet är att man kan klara skärpan oväntat bra genom tjocka och kanske inte helt rena glasrutor. I alla fall tar man chansen om inget annat står till buds.

 

Jag åkte också  till Sky Tree, men där var köerna enorma om man ville upp i tornet så det blev inget av. Med sin höjd 634 meter över marken är detta världens näst högsta byggnad och den invigdes i maj i år. För att klara jordbävningar har tornet försetts med oljefyllda stötdämpare som ska ta upp energin. Under Fukushima-stöten pågick bygget och det sägs att översta partiet wobblade 10 till 15 meter under skalven. Skulle inte velat vara däruppe då. Fotografi med TS 17 mm och ett maximalt nedåtriktat skift för att framhäva det vertikala intrycket.