En sommar utan skärgårdspaddling är för mig som en vinter utan skridskoturer – andefattig. Kajakpaddling och långfärdsskridsko är släkt med varandra, ger en liknande närhet till kustnaturen, men på olika villkor. Förra veckan paddlade jag och Björn Esping genom ett av Sveriges mest intressanta skärgårdsområden söder om Västervik, mera känt som Misterhults skärgård.

 

 

På kajakturer vill man gärna ha somrigt väder, en längtan som knappast blir mindre med åren. Första dagen slösar solen med värme när vi slöpaddlar en kort sträcka till Marsö. Om vädret är givmilt ska man inte driva på. Snart blir det busväder, som surgubben sa. Och mycket riktigt, kvällens väderrapport hotar med ett djupt lågtryck på väg från norr. Nästa morgon börjar i alla fall med bleke. Vattnet ligger blankt och har samtidigt en bucklig yta på grund av gammalt vågskvalp. Luften känns tryckande varm. När vi tar oss vidare härskar lugnet före stormen. På Stora Vasskärets nordspets ser vi en långsluttande häll av stort format. Den lockar till strandhugg med dopp, allt medan blålila moln och solkatter leker tafatt. Vi hinner inte mer än kliva ur den svala böljan förrän hård vind slår till som en knytnäve från intet. Fjärdens glatta spegel förvandlas på ett ögonblick till ett brusande uppror av toppiga bränningar och piskande regn.

 

Dessbättre drar skuren snabbt förbi, men vinden består. Vi hastar ned i kajakerna för att paddla mot lä. Ljungskäret någon kilometer söderut har också en stor häll där vi landstiger och reser vårt chateau bakom ett tätt snår av enbuskar som ger bra skydd. Sedan trycker stormen på medan regnet dryper ned. Byar kring 20 meter per sekund viner över skärgården – men det finns andra vådor också. Regnvatten är en faktor att räkna med. Det rinner rikligt på hällen och in under tältgolvet som snart förvandlas till en flotte på sin pöl. Vi tvingas ut i rusket för att flytta boningen några meter till en torrare plats. Utåt havet hörs bränningarna bulta mot skären som en dånande storflygplats. Våldsamma uppkast av vatten förstärker dramatiken som vi ser därborta. Vi har bara att gilla läget och bida vår tid, läsa en god bok, lyssna på radio och ta oss en stänkare. Man kan ha mycket last(er) med kajaker.

 

 

Första lägret på Marsö. Alltid går det fort att breda ut sig när man landstigit och alltid förvånas man över alla prylar som gömmer sig i kajakens innandöme.

 

 

I kajaken är man fri som en fågel och känner sig som fina fisken. Visst sitter man något inklämd i sitt lilla skrov som guppar på vattnet likt flaskpost, men hela farkosten blir som en del av kroppshyddan och man väljer sin kurs efter eget håg, har inget stort schabrak som måste undvika varje uppgrundning. Och med ögonen följer man vågornas evigt föränderliga skepnad och känner dyningarnas drag under den tunna sittbrunnen som en sensuell beröring.

 

 

Efter hårda vind väller gammal sjö mot öarna. Vi åker hiss upp och ned med varje dyning som sveper förbi. Ibland försvinner man nästan i vågdalarna. Aldrig är paddling så njutbart.

 

 

När stormen bedarrat återvänder sommaren. Radion berättar samtidigt om ett fatalt skeppsbrott utanför Gotland, och vid en ö nära oss har ett gäng paddlare blivit ”räddade” av fiskaren på Örö. Till denna idylliska ö med sitt gamla fiskeläge paddlar vi en kort sträcka. Ör betyder grus och hela ön är en formidabel lund. De röda sjöbodarna vid stranden signalerar att skärgården är befolkad. Så har den varit under långliga tider. För det mesta är dock Misterhults skärgård sällsynt obebyggd och ostörd för att vara i vår tid. Den har sin egen karaktär, med få fritidshus och förhållandevis lite båttrafik. Avståndet till de yttersta öarna är aldig långt. Kring de inre fjärdarna liknar naturen en flikig vildmarkssjö i skogarnas djup. Längs stränderna blottas urberg av skiftande kulör. Branta bergssidor stupar ned i vattnet och turas om med de släta hällarna som här och där slickar vattnet. De större öarna närmast fastlandet är inte särskilt höga, men står upp som låglänta platåberg över vattenytan. På dem växer barrskogen tät, men längst ut i kustbandet finns en radda kobbar och kala skär som stoppar Östersjöns vågberg ungefär som ett barriärrev på sydliga nejder. Labyrinten av bevuxna öar och klippiga holmar är småskuren och synnerligen intressant för en paddlare som vill utforska smala passager och hemliga vrår.

 

 

Lägret på Lilla Rövareskär blir vårt bästa nattlogi.

 

 

Kontemplation i skymningen, eller kanske snarare meditation. Med risk för att låta hänryckt som en nyförälskad, tycker jag fortfarande att stunder som dessa är en av meningarna med livet.

 

 

Det är också i skymningen och gryningen man får störst lust att fotografera. Min meditation går genom kamerasökaren. Som jag skrivit om i andra bloggar, är skärgårdens klipplandskap en outtömlig motivkrets. Lilla Rövareskär.

 

 

Den breda hällen på Stora Vasskäret innan ovädret brakar loss.

 

 

Skymning på Risön.

 

 

Det upphackade klipplandskapet söder om Risön är mönstergill för utskärgården. I dessa farvatten är kajaken det mest användbara flytetyget.

 

 

En kropp av urkalksten (marmor) har trängt in i amfibolitens svarta massa. Amfiboliter är vanliga i Smålands skärgårdar. Förvisso är berggrundsgeologi ett komplicerat ämne, men det är trevligt om man har lite hum om hällarnas beståndsdelar. Man behöver inte veta särskilt mycket för att skärgården ska få nytt liv. Hällskådning är också intressant.

 

 

Här har granitgångar penetrerat amfiboliten. En häll kan vara lika mycket dekoration som geologi.

 

 

Ett annat kapitel i skärgårdens berättelse handlar om vegetationen. Alla dessa pyntade skär och lavklädda hällar är en brokig fägnad, här med klibbglim, gårdsskräppa, gräslök och praktlav.

 

 

 Björnmossan har funnit ro i en skreva.

 

 

Hällkaren med sina växter är ett alldeles eget signum för våra utskärgårdar. Var ser man något liknande i världen?

 

 

Andra veckan i juli råder högsommar och johannesörten blommar som bäst. Synd att det tar så långt tid att krydda ett brännvin med dess arom, kanske man tänker. Men blommorna är berusande att se på. Här suger kalkarna det sista dagsljuset medan skogen redan lagts i dunkel.

 

 

Skärgårdstallarna är ett formbart trädslag. Stammarna tuktas av vinden och ändå växer många upp med fritt spelrum för grenverken som breder ut sig nära marken.

 

 

På Marsö (från ordet mar som betyder vattensamling) står skogen delvis genomskinlig med gräs och mossa nedanför alla furor. De stiliga buketterna av ormbunkar verkar vara utplacerade efter någon slags plan. Ibland undrar jag varför man ska göra en trädgård när naturen kan vara så här välstrukturerad. Är det ett mervärde att människor organiserar växtligheten? Nåja, det ena förtar inte det andra.

 

 

Ibland blir skogen rejält vildvuxen. Skärgårdsöarna äger många små fickor med vad som närmast måste betecknas som urskog. Något ekonomiskt intresse att avverka dessa förvridna trädkrymplingar har väl aldrig funnits.

 

På Örö möter vi Owe och Elisabet Wiström, genuina skärgårdsbor som driver ett pensionat på ön. Owe berättar att han igår med fiskebåten hämtat ett antal gäster som paddlat iväg på dagstur och fångats i stormen. Vi vet vad det handlade om. ”Kan vi få en fika”, undrar vi. ”Prata med min hustru”, säger han kärleksfullt, "hon kommer däruppe". Javisst, mat kan vi också få. Owe är barnfödd på ön, och Elisabet är bördig från Stockholm. Tillsammans har de spenderat femtio år i havsbandet med fisket, och numera även pensionatet, som näringar. Kajkakpaddlare och skridskoåkare är vanliga gäster på denna genomtrevliga plats, där vi oplanerat får dagens lunch serverad. (www.wistroms.se).

 

Över gungande fjärdvidder paddlar vi söderut till Risö där en solvarm skymning väntar oss mol allena. Dock i fjärran ser vi kärnkraftsverket i Oskarshamn som ett utropstecken bakom sund och skogar. Vi tittar hellre ut mot havet och labyrinten av kobbar framför förstukvisten. Härifrån vänder vi nästa dag kosan norrut och paddlar över soldränkta vågor längs de yttersta skären. Till slut hamnar vi vid Lilla Rövareholmen som blir vår bästa lägerplats. Fler båtar än tidigare har dykt upp under dagens lopp, förmodligen för att det stundar en helg med önskeväder. Slikt kan vi svälja. Misterhults skärgård är stor och mestadels ödslig, och en av de förnämsta sträckorna längs Sveriges långa kust.

 

Några bodar vid fiskeläget på Örö.

 

 

 Owe och Elisabet Wiström driver pensionatet på Örö, Misterhults pärla.

 

 

 

Avslutningsvis en stämningsbild från norra Marsö som befolkades redan på 1400-talet. På öns södra del finns en levande by med bofasta.

Borta bra, men hemma bäst. Ordstävet känns aldrig mer rätt än på sommaren. Miljöer där man lever flertalet av sina dagar fäster starkt. Och Sverige kan vara mer än ljuvligt om vädret tillåter. Som fotograf är det ändå lätt att bli hemmablind. Man reser gärna ut i världen för att hämta nya motiv och inspiration; jag vet för jag tillhör det släktet. Likväl hittar jag de miljöer och motiv som betyder mest för mig, emotionellt, intellektuellt och kreativt, på nära håll. De viktigaste platserna i min fotografi är när allt kommer omkring, Lapplandsfjällen där jag summa summarum tillbringat flera år på vandrande fot, och Stockholms skärgård, där barn jag lekt och numera bor. Så gott det är att vara rotfast på några platser. De bjuder på en outtömlig källa till naturupplevelser

 

En tänkare har sagt att ”den som är överallt är ingenstans”, och det ligger en hel del i det. När jag minns avlägsna områden som jag beundrat och gripits av – det kan vara Grand Canyon, Himalaya, Nya Zeeland, Australiens Outback, you name it – inser jag att det jag sett och fotograferat bara är oerhört flyktiga glimtar, bara lösryckta ögonblick som visserligen har sin betydelse rent personligt, men aldrig kan ge någon djupare förståelse. På hemmaplan har man däremot en oändligt stor fördel – kontinuitet.  Och fortlöpande sammanhang är vår tids mest underskattade livskvalitet, både i privatlivet och i samhället.

 

För att verkligen förstå naturen och kulturen på ett ställe måste det till en lång tidsföljd av observationer och upplevelser. Men kontinuitet gränsar också till begreppet leda, och resor behöver inte av nödvändighet vara ytliga. Som nykomling på en plats ser man med friska ögon. Jag har den uppfattningen att man åtminstone kan försöka kombinera kontinuitet med föränderlighet och utforska världen från ett basläger. Kanske kan man vara överallt och någonstans, samtidigt. Vara både bonde och nomad. Det är en tes värd att pröva. Med dessa tankar i bakhuvudet vill jag visa några purfärska bilder från min hemtrakt i Stockholms skärgård.

 

 

Förra veckans fullmåne var extremt stor därför att månen låg så nära jorden den kan komma i sin bana. Tisdagen den 25 juni bjöd på bra väder för månfotografering. I skymningen stack jag iväg med båten och landade på ett skär i Nämdöfjärden för att invänta gubben. Klockan halv elva dök han upp bakom Uvön. Jag riggade stativet med zoomen 70-200/2,8 plus teleconverter 2X, det vill säga 400 mm brännvidd. Med teleobjektivets hjälp får man fram fullmånen till en storlek i bilden som ligger nära det som ögat upplever. På grund av jordrotationen rör sig dock skivan oanat snabbt över himlen och en exponeringstid över 8 sek gör den utdragen och onaturligt oval. I det här fallet kan jag använda 1/10 sek på ISO 100 (Canon EOS 5 Mark III). Sommarens långdragna skymningshimmel har fördelen att ge ett bra återsken på landskapet och man kan därför få en exponering som tecknar ut både månens yta och förgrundens natur. Under det mörka halvåret kan detta vara svårt. Tyvärr måste man dock nuförtiden intyga på heder och samvete att en bild som denna inte är fejkad. Så lätt det ändå är att klippa ut en måne från en bild och placera i en annan. Förr var det extremt svårt att åstadkomma detta utan att det syntes.

 

 

 

 

Jag vet få naturmiljöer som kan förena det karga med det ljuva på ett så elegant sätt som kobbar och skär. Innan månen dök upp plåtade jag skäret med dess högsommarblomstring. Som geograf av födsel och ohejdad vana gör jag gärna bilder av marken med horisonten synlig. Därmed blir den rumsliga placeringen klargjord. Bilderna blir väldigt dokumentära, här med praktlaven i förgrunden och längre bort blommande tjärblomster i rosa (Canon EOS 5 Mark III, TS 45 mm, ISO 100 bländare 18, ganska kraftigt tiltad).

 

 

Om man sluter rummet uppstår en annan, geografiskt vagare känsla i bilden. Samtidigt blir estetiken mer renodlad. Skärets mix av färgstarka blommor och gråspräckliga berghällar ser ut som en pyntad stenträdgård. I skuggans blåljus ökar färgmättnaden. Svaga vindpustar tvingar mig att öka ISO-talet till 400 för att få en så pass kort slutartid att blommorna blir skarpa (Canon EOS 5 Mark III TS 17 mm, 1/15 sek bländare 16, svagt tiltad)

 

 

 

Tar man bort himlen blir rummet slutet och bilden hamnar på nivån ”intima landskap”. Nära marken är skären med sina lavbrokiga hällar och nätta örter i sprickorna (gul fetknopp) inget annat än vackra pannåer. Jag tröttnar aldrig på att fotografera dessa små tavlor som ligger där och väntar på sin iakttagare. (Canon EOS 5 Mark III, TS 90 mm ISO 100, bländare 22, kraftigt tiltad).

 

En av tjusningarna och specialiteterna med Stockholms skärgård är den intressanta zoneringen i växtbälten. På inneskärgårdens öar växer skogar som liknar fastlandets. Mellanskärgården har ofta karg tallskog på hällmark och i det yttre havsbandet växer mest krumböjda björkträd som verkar hämtade från fjällen. De kala skären är legio, men de större öarna längst ut kan ha en synnerligen tät och vresig vegetation som är svår att forcera. Här har jag hittat ett motiv på Finnskär flera mil ut i havsbandet. (Canon EOS 5 Mark III, TS 17 mm svagt tiltad, ISO 100, bländare 22)

 

 

 

Jag har en liten ribbåt för mitt skärgårdsfotograferande. Fördelen är att man kan fara snabbt ut i havsbandet om vädrat påkallar plåtning (med min normala farkost, kajaken, tar det fyra timmar att paddla ut). Med ribbåten kommer man nästan fram lika bra på grunda vatten som med kajaken (det är poängen).  Här ligger den i den berömda lagunen på Tärnskär, så långt ut i havsbandet man kan komma i Stockholms södra skärgård.

 

 

Ribbåten använder jag bland annat för fågelmotiv. Man kan komma oväntat nära även när motorn puttrar. Ibland riggar jag stativet med mitt stora teleobjektiv 500/4,0 och ställer det på däcket. Bilden på silvertärnans ungar är dock en frihandstagning. (Canon EOS 5 Mark III 500 mm, bländare 6,3, 1/1600 sek, ISO 400)

 

 

Ute på Nämndöfjärden har en stor flock med grågäss samlats när jag far förbi. Samtidigt är ett stort kryssningsfartyg på väg från Dalaröhållet mot Stockholm genom inomskärsleden. Snabbt infall, varför inte försöka få gässen med fartyget i bakgrunden. Jag gör en lov med båten och puttrade sakta mot gässen, skygga fåglar som bekant. Kanske känner de sig tryggare i en stor flock för de lyfter inte medan jag glider närmare. Till slut blir det läge och här är resultatet. Den här typen av naturbilder har släktskap med ”street photography”, när man vill fånga ett ögonblick där olika företeelser pågår parallellt, men oberoende av varandra. Det kan bli visuellt spännande, något som Cartier-Bresson förädlade till mästerskap. Utan några jämförelser i övrigt är detta motiv i samma anda. Motrörelser skulle kunna vara en rubrik. Dock är det faktiskt mer än en kilometer fritt vatten mellan gässen och fartyget. Teleobjektivet ljuger genom sin komprimerande effekt. Denna typ av bildmanipulering har, såvitt jag vet, aldrig någon ifrågasatt. Rakt igenom äkta fotodokumentation är nog bara en illusion. (Canon EOS 5 Mark III, 500 mm bländare 5,6, 1/640 sek, ISO 100)

 

En tidigt morgon fotograferade jag vår vik med det långa zoomobjektivet (55-200 mm) till min Fujikamera. (Fuji X E1, 100 mm, bländare 11, 1/110 sek, stativ)

 

 

Vid den här vägen bor jag. Häromkring hittar jag med jämna mellanrum mina motiv. Vidgar jag cirklarna växer rikedomen. Kameran kan fördjupa relationen till markerna hemmavid. Med intresse för naturfotografering har man anledning att utforska trakten där man lever sitt liv. Denna tekniska och underbara pryl gör oss mer observanta. Man blir som en bonde som läser av naturens växlingar, och som en skönande som vill ta tillvara det vackra i tillvaron. Den här gången testade jag dessutom kvaliteten hos långa zoomobjektivet, och det håller onekligen måttet! (Fuji X E1, 55 mm, ISO 200, bländare 22, 1/7 sek, stativ)