Den här bloggen tar upp några infallsvinklar på bildidealen inom naturfotografin.

 

Jag satte på ett gråfilter framför objektivet och fotograferade ungefär samma komposition under 13 sekunder. Motivet fick ett annat och mer måleriskt uttryck. Det blev dunklare och nästan drömlikt, men förvandlades samtidigt till en skruvad bild av hur det verkligen såg ut. Vilken av dessa två bilder som fångar situationen bäst kan diskuteras.

 

”Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den”. Konfucius visste redan för 2500 år sedan. Människors ideal är personliga, vi ser olika saker fast vi tittar på samma sak. Och eftersom vi betraktar verkligheten med olika ögon tycker vi inte lika om det vi ser. Konfucius gamla maxim tar fasta på skönhetens subjektiva egenskaper. Det utnötta ordstävet om smaken och baken säger samma sak, fast på ett mer banalt sätt.

 

Många tänkare har sagt att det främsta målet med konsten är skönhet. Flertalet människor vill uppleva någon sorts konstnärlig skönhet. Formen i ett konstverk ska helst vara vacker i någon mening, annars faller det platt. Hasselbladspristagaren Robert Adams skrev: ”Konsten förenklar. Den är aldrig jämställd med livet.” Inom bildkonsterna har skönhetsidealet varit dominerande genom historien, inte minst i fotografin. Det jag kan undra är om vi överestetiserar (krångligt men talande ord) bilderna i denna strävan mot perfekt skönhet.

 

 

Gråvädrets återhållsamma färgskala illustrerar hur fotografin har påverkat min estetik. Nämdöfjärden igen. Min dragning till vad som normalt kallas dåligt väder är en konsekvens av den, med åren, utvecklade personliga bildestetik som fotografin fostrat mig till. Hade jag inte varit en engagerad naturfotograf hade jag nog inte gått hit, till det här motivet just den här dagen.

 

 

Fotografins skönhetsideal uppmuntrar oss till att renodla bilderna. Vi märker det i alla genre, men resultatet är kanske tydligast inom naturfotografin. Skönheten tas för given, uppfattas som syftet bakom bilderna. En naturfotograf ska helst göra väldigt vackra bilder. Förstås kan det finnas andra uppsåt, dokumentation till exempel. Bilderna måste inte nödvändigtvis vara vackra i en visuell bemärkelse. God dokumentation är också tilldragande om den görs av en fotograf med djup kunskap om motiven. Skönhet är som Konfucius menade, ett flytande begrepp. Vad som är vackert i ett sammanhang behöver inte vara det i ett annat. Men kanske finns ändå en slags idealiserad skönhet som alla ser och kan enas kring, som nästan måste anses vara objektiv för att den är så allomfattande och lättsmält att den inte bjuder på något motstånd. Kanske existerar en estetisk allemansrätt som vi naturfotografer anpassar oss efter. Frågan är om denna generella estetik är en skönhetsfälla som likriktar oss? Här följer några bilder med kommentarer kring detta tema.

 

Solnedgång vid Haparanda Sandskär. Den uppenbara prakten när solen går ned kan bli en både vacker och intressant bild, men motivet är ett av de svåraste av alla. Klichén ligger så nära till hands. Att fotografera solnedgångar som snap-shots är ofta dömt att misslyckas. Jag letar med fördel efter förgrunder på mina kameravandringar. Man måste ha ögonen med sig.

 

Ett blåsvart och hotfullt moln som driver fram på himlen gör mig alltid fascinerad. Oväder är ett naturfenomen som har en stark valör när man blivit erfaren som naturfotograf. Men det är samma risk med dessa motiv som med solnedgångarna, att det går inflation i dem. Muddus nationalpark.

 

 

Man kan räkna upp en rad olika motiv som ingår i standardrepertoaren för varje naturfotograf värd sitt salt. Spindelnät med dagg hör till de mera älskade. När man drivs av fotografisk perfektion ska nätet vara symmetriskt och oskadat, och bakgrunden ska vara mörk. Det här nätet är inte helt perfekt, vilket de sällan är i naturen. Naturfotografer vill helst ha en sextontaggare framför kameran. Varför kan vi inte nöja oss med den halvrisiga normaliteten?

 

Septembergryning, dimma, och marken täckt av täckvävarspindlarnas nät. Dessa småkryp är i farten på hösten, skogen blir insvept av deras slöjor, överallt, på marken, i grenverken, bland gräset. Skogen förtrollas av nätens pärlband med daggdroppar. Denna bild är en innehållsrikare historia än det renodlade spindelnätet ovan. I mina ögon förmedlar denna bild en djupare naturkänsla, den är mer en ekobild.

 

Det råder inget tvivel om att fotografin får oss att uppleva blommor intensivare. Blomsterbilderna är nog de mest älskade av alla naturfotografier. Vad är skönhetsfällan i detta fall? Kanske att man gör bilderna för lika, men det kan ju vara en tanke i sig. Mjuka poetiska bildstilar med mycket oskärpa kan bli långtråkiga i längden. ”För mycket och för lite skämmer allt”, som man brukar säga. Det är svårt att hitta en egen stil inom blomfotografin, men ett gott hantverk räcker långt. Bilden visar en kungsängslilja som det låga gryningsljuset penetrerat. Det ser nästan ut som ett värmeljus brinner mellan kronbladen.

 

Min bästa blåsippsbild! Nej så frankt kan jag inte uttrycka mig, det finns ingen bästa bild i någon genre, den idéen är bara ett påhitt av dem som arrangerar fototävlingar. Ovanstående bild är bra och vacker därför att den visar blåsippan som man vanligen ser den på våren. Ingen förförisk närhet här, den faller inte i skönhetsfällan. Bilden visar en osminkad situation i naturen. Varken barr eller stickor har plockats bort för att renodla motivet, ändå kan man se en sammanhållen komposition. Naturligtvis har jag inspirerats av Eliot Porter, den mest intressanta naturfotografen av alla, enligt min mening. Hans bilder byggde på skarpsynta observationer utan att förkonstla. Detta är fotografins särart i relation till andra bildkonster. Den oförvanskade observationen är som regel ett vackert motiv.

 

Ett fågelporträtt ska ofta renodlas för att gå hem. Bakgrunden ska vara neutral och lugn. Men detta skönhetsideal skiljer fågelfotografin från fågelmåleriet. Titta på en målning av Bruno Liljefors eller andra stora konstnärer. Ofta målar de gräs och vegetation ovanpå fågelns dräkt, ibland kanske det finns bråte som skymmer en del av fågelkroppen. Fotografier med grenar och gräs som sticker in på det avbildade djuret känns däremot misslyckade för fotografen. Man vill frilägga kroppen mot bakgrunden. Inom måleriet ingjuter lite vegetation som vidrör djuret liv åt bilden, inom fotografin uppfattas inslaget som estetiskt störande. Vad är det som driver fotografin till sitt mer snäva ideal? Är renodling en skönhetsfälla? Bilden av den tretåiga hackspetten är så pass stiliserad att den nästan känns uppstoppad.

 

Knipor i vårgryningens älvdans. Jag ser mer skönhet i djurbilder som skildrar djuren i deras livsmiljö, än i närgångna porträtt, men jämförelser mellan genrer är meningslösa. Var sak har sin plats. Landskapsbilder med ett djur som subjekt har en ekologisk bäring, och framför allt återger dessa bilder mer naturkänsla än det stiliserade artporträttet. Med naturkänsla menar jag att bilden gestaltar helheten, det holistiska intrycket.

 

 

Det här är en vild varg i östra Finland. Detta framgår inte av bilden som istället visar vargens kraftfulla skritt genom panorerad oskärpa. Bilder i oskärpa blir gärna dekorativa, och är därför uppskattade. I avmätta doser är de vackra och suggestiva att se. Blir de för vanliga fungerar de som en skönhetsfälla.

 

Ett av naturfotografins mest populära motivområden är rinnande vatten skildrat med lång slutartid, i detta fall 1/10 sek. Alla älskar vatten. Bilderna blir förföriska imitationer av varandra, men några är mer medryckande än andra. Originalitet är en naturfotografisk utmaning. Dessbättre, om man lyckas hitta en intressant form och vackert ljus tål även dessa vanliga och utslitna motiv att tittas länge på.

 

Kontrasteffekten i denna linjalraka demarkation är påtaglig. Plats för reflektion. Skönhet är inte nödvändigtvis liktydigt med dekorativa och färgmustiga motiv. Sparsmakade men tankfulla kompositioner är också vackra, fast på ett annat sätt. Detta är ett exempel på en bild som får sin skönhet i eftertankens sken, i formens enkelhet. Stenshuvud.

 

Stenar på strand är ett av dessa närgångna landskapsmotiv som repeteras om och om igen, här ett exempel från Blå Jungfrun. Kanske törs man säga att motivet är outslitligt, det finns alltid nya formationer av stenar och färger att upptäcka. Stenarna ligger som lösviktsgodis i naturen och väntar på oss.

 

 

 

 

Vem gillar tung blötsnö, om inte naturfotografen. Exemplet visar att bildeffekten kan påverka vår estetik. Genom fotografin förvandlas det vedervärdiga vädret till ett sinnligt och njutbart mönster. Nåja, bilden har gjorts femti meter bakom mitt hus en dyster decemberdag för några år sedan. Snön började falla intensivt och jag blev plötsligt jätteinspirerad.

 

Många undersökningar visar att den skog de flesta svenskar uppskattar mest är en välvårdad pelarsal med tallar och god genomsikt, alltså en natur som gör skogsbaronerna glada och som påminner om den afrikanska savannskog vi är komna från. Risiga och svårforcerade barrurskogar på nordlig latitud är ingen dröm för en Sune på familjeutflykt. Naturvården betraktar dock dessa gammelhabitat som heliga tack vare deras långa kontinuitet och rika biologiska mångfald. Risken är liten att en bild av ruttnande trädstammar kallas naturporr. Nationalparken Norra Kvill.

 

Topografi gör landskapsbilderna dynamiska, variationsrika. Topografi är lika med höjdskillnader, och bland bergen hittar man de mest inspirerande landskapsmotiven, som jag ser det. Förutom den omedelbara skönhet som själva landskapet frambringar, kan en bild av fjäll också förborga en subtil estetik som har med geografin att göra. Den här bilden må vara allmänt vacker eller ska vi säga spektakulär på grund av de branta topparna, men det faktum att bilden visar en svåråtkomlig och hemlighetsfull plats i det mest alpina fjällmassivet i Sverige, ger den också ett annat skönhetsvärde. Denna estetik kan bara uppskattas om man har kunskap, man måste känna till. De branta stupen och smala kammarna tillhör Ähparmassivet i Sarek. Hit kommer man inte ofta, och här har inte många människor passerat genom åren.

 

I bergslandskapen är vykorten en skönhetsfälla. Dock rymmer begreppet vykort en motsägelse som gör mig besvärad. De mest traditionella och trista avbildar vyerna i solsken rakt upp och ned, men med åren har vykorten blivit allt mer avancerade och många visar numera sina platser i en unik ljussättning som en resenär sällan har chansen att själv få se. Återigen kan jag se denna problematik med normaliteten, det vardagliga gör ingen naturfotograf glad, det unika är det attraktiva. I bergslandskapen är chansen stor att man ser snabbt förbiilande stämningar som verkligen är sällsynta och fotogeniska. Det är dessa bilder man helst vill göra, som denna från Laddtjovagge. Den här gången var vi på hemväg efter en Kebnekaisebestigning. De andra i gänget rusade på, men jag vände mig om och såg en himmel och ett ljus som var så dramatiskt att Markus Larsson inte kunde ha målat det bättre.

 

På exotiska platser är det specifika en ledstjärna när man fotograferar naturen. Man vill gestalta platsens atmosfär. Bilden behöver därför ett inslag som är platsrelaterat. Eller för att tala omvänt: man åker inte till Stilla Havet för att avbilda solnedgången. Det motivet hittar man vid haven på närmare håll! Skönhetsfällan för en resande naturfotograf är att man gör vackra bilder som kan vara tagna var som helst. Mer lyckat är det om man kombinerar en bildmässig skönhet med något inslag som kännetecknar platsen. Detta exempel funkar som både en vacker observation och ett geografiskt visitkort. Mount Kenya speglar sig i Halls Tarn under gryningen.