Isberg

Nio tiondelar ligger under vattenytan. Isbergen är förrädiska, en fara för sjöfarten, man minns Titanic, men de är också eggande vackra. Man får lust att fotografera. Längs kusten av Grönland produceras den största mängden på norra halvklotet.

 

 

 

Ett isberg av mindre dimension speglar sig i fjorden Ikateq.

 

 

Under paddlingen i somras fotograferade jag en hel del isberg. Många bilder gjordes från kajaken. Fördelen var att jag kunde välja vinklarna fritt (mer eller mindre) och försiktigt ta mig nära isberget. Nackdelen att kajaken är en instabil plattform. Att fotografera från kajak kräver balanserade rörelser, ett stativ är inte till nytta, snarare i vägen. Jag föredrar frihand och använde min vattensäkra kamera Nikon AW1.

 

 

 

 

Ett massivt isberg på Angmagssalik-fjorden. Hur nära törs man vara?

 

Hur nära man vågar vara isen är en bedömningsfråga. Det cirkulerar flera tumregler och jag vet inte vilken som är trovärdigast. Några exempel: paddla inte närmare än dubbla höjden på isberget. Paddla aldrig under ett valv av is. Landstig inte på ett isberg.  De två sistnämnda känns självklara.

 

 

 

 

Ett ensamt isberg i Angamssalikfjorden tycks återspegla profilen hos de dominerande Trillingarna, fem sex mil bort. Fotograferat med 400 mm brännvidd.

 

 

 

 

När vi slagit läger på ön Tinteqilaq upptäckte jag en övergiven isklump ute på fjorden. Det väckte min sympati.

 

 

Jag gjorde också en del bilder på isbergen från land. Med ett teleobjektiv kan man komma dem nära. Då kom min stora kamera (Canon EOS 5 Mark III) till användning, och stativet. På en del ställen låg strandad is av annat ursprung. All is längs grönländska kusten är inte isberg. Enligt definition består ett isberg av bortsprängd is från landfasta eller flytande glaciärer (shelfisar). Packis är något annat. Denna is kommer från ett tillfruset hav som brutit upp och isflaken förts med vind och strömmar. Packisen från Norra Ishavet driver ned längs östra Grönland och styckas upp i mindre delar av växlande storlek. Som mest blir de ett par meter tjocka. Ibland driver de upp på stranden och smälter ned.

 

 

 

 
 
 
 

Längst in i fjorden Sermiligaq låg resterna av packis.

 

 

Apropå detta ämne, i Wikipedia (var annars) läste jag om isbergstekniken. Den handlar om litteratur! Romanförfattare som väl känner till den miljö som inramar deras berättelse törs utelämna onödiga detaljer och överlämna åt läsaren att fylla i. För att lyckas måste man veta vad som kan utelämnas. Bara toppen på isberget ska skildras, alla vet vad som finns under ytan. De författare som är okunniga överlastar hellre med onödiga detaljer, och berättelsen dör. Något att tänka på, Hemingway var en mästare. Av detta skäl tänker jag inte säga något mer om isbergen, bilderna får tala. 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
En av isbergens födelsorter, Knud Rasmussens Gletcher.

Kommentarer
Postat av: Tammy

Vilka helt magiska inlägg, man sitter bara och gapar :)

tack kära kollega för allt fint du delar med dig av och dina spännande berättelser från denna vackra del av världen!

Svar: Tack Tammy, det starka med naturfotografin är att man kan dela med sig av upplevelserna därute. Din egen blogg är ett underbart exempel.
Claes Grundsten

2014-09-17 @ 15:09:16
URL: http://imageorama.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0