Jag återkommer gärna till mina tankar om konstnärlig fotografi. Vad som i någon slags allmän bemärkelse räknas som konst hör till de stora livsgåtorna. Är konstnären ett varumärke? Är konstverken en produkt vilken som helst? Råder konstmarknaden under marknadslagarna? Många frågor att ställa, och alla definitioner av konst blir kontroversiella, men förklaringen av Arthur Danto är nog den mest allmängiltiga, att det är konstvärlden med dess institutioner som bestämmer vad som får räknas. Vilket betyder att det som visas egentligen kan se  ut hursomhelst eftersom placeringen inom en konstinstitution automatiskt gör verket till ett konstverk. Därmed är konsten också ett moment 22. Om du ställer ut dina verk i aktade konstinstutioner är det konst, men för att få ställa ut i aktade konstinstitutioner måste du vara en konstnär. ”Who can explain it? Who can tell you why? Fools gives you reason, wise men never try.” Detta hindrar inte att stilarterna inom konstvärlden skiftar över tiden.

 

Är denna bild ett konstverk? Ja, om den hängde hos MOMA i New York, nej om den bara ligger undangömd i mitt bildarkiv. Det lockar mig att rubricera detta abstrakta motiv: NATUREN SOM KONSTNÄR. Men naturen kan inte vara en konstnär, naturen gör inga ställningstaganden, naturen får aldrig visa sina skapelser i museer och gallerier, naturen är ingen person. Men om vi som fotograferar naturen får visa våra alster på rätt ställen blir det konst – vår konst. Detta förutsätter dock att vi nästlar oss in hos konstinstitutionerna, det är det som är den stora konsten.

 

Inom konstvärlden har man länge talat om nonfigurativt måleri, motiv som inte är igenkännbara. Man kan också använda termen abstrakt konst. Tanken är att former och färger påverkar betraktaren även när man inte ser vad motivet föreställer.

 

Det abstrakta måleriet är en konsekvens av fotografins intåg. På 1800-talet blev det en chock för skickliga målare och illustratörer när de fick se vad kameran kunde åstadkomma. Fram till dess hade målarna haft monopol på realistiska bilder av verkligheten. Fotografin tog över denna position och utvecklingen mot dagens fria konst började. Impressionism, expressionism, kubism, modernism, postmodernism och så vidare, alla dessa stilarter inom måleriet, har sin utgångspunkt i fotografin, det kan man säga generellt. Generalisering är för övrigt en synonym till abstraktion. Utan fotografin hade måleriet sannolikt sett annorlunda ut idag.

 

Idag råder närmast det omvända förhållandet. Det är fotograferna som sneglar mot måleriet. Fotografier som ser abstrakta eller måleriska ut uppfattas som konstnärliga, och får därför hänga i konstinstitutionernas salar. Det finns lite olika tekniker för att ge en målerisk och abstrakt touche åt fotografier. Oskärpa är nog det vanligaste. I denna blogg vill jag ta upp en annan teknik som snarare bygger på skärpa. Abstraktion kan nämligen skapas genom en snäv komposition eller bildbeskärning inom ramen för klassisk fotografisk teknik. Man kan dela in naturfotografier i tre abstraktionsnivåer: 1/abstraktionsbilder, 2/koncentrationsbilder och 3/överblicksbilder. Här några exempel som förklarar vad jag menar.

 

 

Detta motiv är naturens verk vilket man inte tror vid första påseendet. Bilden är en gåta, men den är inte fejkad eller framtrollad med fotografiska specialtekniker. Detta är exempel på en renodlad ABSTRAKTIONSBILD, ett snävt utsnitt som väcker undran.

 

Med denna bild börjar det klarna vad föregående två visar. Här är motivet mera konkret. Man ser att det rör sig om en bergssida uppbyggd av sandsten som inom vissa partier har mineralutfällningar. Abstraktionsbilderna ovan är snäva utsnitt av de färgstarka utfällningarna till vänster. Det här utsnittet kallar jag KONCENTRATIONSBILD, en tillräckligt konkret bild för att man ska förstå innehållet, men ändå snävt komponerad och utan platsrelation. Man vet inte var någonstans…

 

Denna bild från samma område som ovanstående bilder, berättar uppenbart om platsen. Vi befinner oss i Jordanien bland sandstensbergen nära den berömda stenstaden Petra. Det här är en ÖVERBLICKSBILD, den är mycket tydlig och utgör en fotografisk beskrivning av ett landskap.

 

Min tes är att abstraktions- och koncentrationsbilder oftare uppfattas som fotografisk konst, medan överblicksbilder hellre ses som fotografisk registrering. De förstnämnda bildtyperna säger undermedvetet att fotografen gjort en personlig iakttagelse som kommer sig av observationsförmågan. Överblicksbilderna är mer självklara motiv vilket nog bidrar till att de inte lika ofta uppfattas som konst.

 

Abstraktionsbilderna, oavsett de görs med oskärpa eller snäva utsnitt, är ett uttryck för estetisk respons. För min del är koncentrationsbilderna mer intressanta eftersom de genom en högre halt av konkretion, också kan förmedla en stark naturkänsla. Man kan kalla dessa koncentrerade naturmotiv för naturstilleben, eller tala om intima landskap. För mig ger dessa små bitar av helheten en avteckning av både naturen och fotografens personliga iakttagelser. Översiktsbilderna har svårare att förmedla ett personligt tilltal, och ratas därför lätt som konst. Tidigare, innan bildstormen från all världens vackra platser förslappade vår inställning till landskapsvyer, hade även översiktliga naturmotiv en given konstnärlig utstrålning. Åtskilliga av fotohistoriens mest kända fotografer var specialister på landskap. Egentligen har det bara blivit mer krävande att ingjuta en personlig karaktär i översiktsbilder. Har man sett tusentals bilder av Lapporten och Grand Canyon, krävs något extra för att man ska höja ögonbrynen. Det får bli ämnet för en annan blogg.

 

 

Höststorm i fjällen och vinden ruskar om bladverken medan kameran har en lång slutartid. Rörelseoskärpa ger målerisk karaktär.

 

För några år sedan ville markägaren avverka en tallmosse nära min bostad. Jag blev bestört och började fotografera denna vackra natur intensivt. Här är en skymningsbild rakt upp och ned.

 

Vid samma tillfälle gjorde jag den dubbelexponerade bild med fokusförskjutning, två exponeringar på samma ruta men med olika skärpeinställning, allt för att få en softning.

 

När jag visar båda bilderna föredrar de flesta den softade varianten. Nog har vi fjärmat oss från de första fotografernas bildideal, de som bara ville göra skarpa bilder. Vi kan programmera vår hjärna att tycka vad som helst. När det blir för mycket av en sak, vill vi ha något annat. Jösses vad lätt det är att förklara våra smakpreferenser – egentligen.

 

Översiktsbild från Björnö vid Nämndöfjärden. Islossning.

 

Koncentrationsbild från samma tillfälle vid Nämndöfjärden.

 

Koncentrationsbild på gränsen till ren abstraktion från naturfotografernas favoritställe, Antelope Canyon i Arizona.

 

Abstraktionsbild från en mindre känd miljö, Gomantonggrottan på Borneo.

 

Koncentrationsbild av lavaflöde på Hawaii.

 

Koncentrationsbild av sanddyn Rub al-Khali, Oman.

 

Koncentrationsbild av hällkar, Landsort.

 

 

Koncentrationsbild av is, Siljan.

Långfärdsskridsko har blivit en stor folksport i Vintersverige. Vi har de bästa naturförhållandena i hela världen. Klimatet gynnar våra möjligheter att glida fram på isarna som en svävare. Senaste helgen var optimal. Här är några bilder från färderna plus en reflektion om fotografin.

 

 

 

Stora Jutskär i Ingaröfjärden. Fascinationen för långfärdsskridsko rymmer flera dimensioner. Att skrinna över vidsträckta och blankpolerade isar är en explosiv upplevelse av frihet. Benrörelsen och rytmen får kroppen att lätta och den friska vinterluften fyller blodomloppet med berusande syre. Minst lika befriande är att geografin öppnar sin ridå. Längs stränderna utforskar man landskapet lika ledigt som när man drar pekfingret över kartan. Avstånden krymper utan att man blir fartblind. Man blir en upptäcktsresande. Åker man i en grupp med andra blir samvaron också en stor behållning. Dessutom – man blir sällan besvärande svettig. Fartvinden svalkar och överkroppen följer bara lojt med i den skönt vaggande balansöverföringen.

 

Landskapet mellan Saltsjöbaden och Nämndöfjärden är Höga Kusten nedflyttad till Stockholms skärgård. Ingen annanstans i det enorma gyttret av öar utanför storstaden är bergen längs stränderna lika högresta. Nu var det som om naturen ville framhäva sin egen storhet. Förra veckans mildväder hade smält ned snötäcket och sedan kom kylan. Vad som hade varit en vit vidd på fjärdarna förvandlades till en glansig, stålblå och diamanthård is som sjöng vackert när vi tog ut våra skär. Tack vare de snöfria öarna blev mötet mellan den platta isvidden och fastmarken mer accentuerad än när vattnet böljar på sommaren, kanske också för att isen låg blickstilla med hela himlavalvet i sin spegel. Höjderna växte i höjd, landskapets dramaturgi stärktes. Mer än vanligt insåg jag vilket märkligt landskap den svenska urbergsskärgården är. Titta på bilden ovanför. När jag fotograferade Stora Jutskär som putade upp som en drake med en ragg av tallar tänkte jag: det här är verkligen ett säreget landskap, var hittar man dess like på jorden? Intrycket förstärktes helt säkert av ljuset. Ett högtryck gav kristallklar luft och den lågt stående vintersolen penetrerade atmosfären med knivskärpa, öarna skars ut av ljuset och modellerades av kontrasterna. Jag har faktiskt aldrig sett skärgården lika pregnant porträtterad av sol och väder.

 

Vi korsade mellan holmar och skär på Ingaröfjärden, flanerade snarare än skrinnade. Långfärdskridskoåkning kan lätt övergå i distansräkning. Många brassar på för att hinna färdas så långt som möjligt. Som motion är långfärdsskridsko en förträfflig aktivitet, men att hasta på kan ta loven av naturupplevelsen. I det läge som hade uppstått kändes det mer naturligt att lugnt smeka stränderna och göra varje sekund till en fest för ögat. Av praktiska skäl höll vi oss bara på ett mindre område som verkligen är enastående. Runt omkring på isvidderna syntes grupper av skrinnare som gav liv åt den stillsamma vinterskärgården. Ingen vind att tala om. Och när solen stod som högst mitt på dagen blev det nästan gosigt, som en föraning till den vår som komma skall.

 

Kameran gick varm och när jag senare gick igenom bildmaterialet insåg jag att landskapet måste ha förhäxat mig, för så gott som alla bilderna var översiktsbilder tagna mitt på dagen under klarblå himmel. Jag kan så här efteråt göra en reflektion. Som fotograf är jag fokuserad på miljöberättelser, på landskapet. Jag gör gärna bilder som fångar miljöer och det som pågår i dessa. Lite obsolet är det nog, för i vår tid är närbilder legio. Jag drar mig till minnes en lärobok om smalfilm som jag skaffade samtidigt som jag fick min första kamera, en Paillard Bolex B8L för dubbelåtta smalfilm. I den slog författaren fast att ska göra en bra film är närbilderna viktigast. De fångar betraktarens intresse för berättelsen. Vem minns inte legendariske Robert Capas klassiska devis: ”Om bilderna är dåliga har du inte varit tillräckligt nära”. I dagens tevefilmer och tidningarnas bildberättelser pepprar man ofta med närbilder så man vet inte var händelserna utspelas i tid och rum. Naturligtvis är detta inte alltid en nödvändig information, och även jag fotograferar förstås närbilder när det faller sig naturligt, men i det här fallet kändes det uppenbarligen inte så. Vad skulle närgångna detaljer av skridskoåkare, skridskor, utrustning och naturen, ha kunnat säga om denna unika helg i Stockholms skärgård……

 

 

Stora Jutholmen ur en annan synvinkel.

 

 

Nedanför Ramöns mäktiga branter.

 

 

Grupp av skrinnare på Ingaröfjärden.

 

 

Ensam skrinnare vid Ramön.

 

 

Folknöje.

 

 

Lite närmare till slut.

Det sägs ofta att största problemet med den digitala tekniken är att bilderna blir alltför färgstarka. Och visst syns mängder av bilder som dryper av färg på ett oskönt sätt. Vad som händer med tryckta fotografier är förvisso en sak, i det sammanhanget kommer papper, repro och tryckpressen med i bilden. Fotografen styr inte slutresultatet. Men när man printar själv eller lägger ut sina bilder på nätet finns ingen annan ansvarig (förutom de som har dåliga skärmar). Den som i dessa sammanhang överdriver färgmättnaden alltför mycket så att bildens kvalitet går förlorad, kan inte skylla på andra.

 

Vi kan också vända på perspektivet och säga att den största fördelen med digital teknik är att man så lätt kan kontrollera färgmättnad och kontraster. Vi kan faktiskt avsiktligt välja att minska färgmättnaden, eller gå motsatta vägen. Om man gör det medvetet kan bildernas uttryck förstärkas. Inom dagens konstfotografi ser man ofta bilder som avsiktligt tunnats ut rejält, vilket får den effekten att de omedelbart avviker från den väldiga massan av bilder. Maneret gör att bilderna sticker ut och skiljer sig från störtfloden, verkligen ett trick i tidens anda. Med en konsekvent linje av färgsvaga bilder uppstår ett samlat uttryck som kan stötta motiven. På samma sätt kan man förstås tänka om färgförstärkning, men det kräver kanske ännu mer fingertoppskänsla. Bjärta bilder blir gärna mer geschäftigt insmickrande än tunna – till uttryckets nackdel. Hur mycket färgmättnad som läggs på har stor, för att inte säga avgörande betydelse för resultatet. Kanske lika bra jag förtydligar: bilder som man avsiktligt drar ned på eller överdriver färgmättnaden är inte i första hand dokumentära. Metoderna använder man för estetiska avsikter, inget annat. 

 

Ett motivområde som jag tycker passar bra för färgförstärkning är blommor. Jag tog fram några gamla bilder och förstärkte kontrast och mättnad. Här är resultatet.