Trots att nätet förser oss med oändliga möjligheter till publicering, verkar de flesta som mer ambitiöst vill visa sina bilder och texter för en stor publik, tycka att boken står över all annan form av publicering. Vad är det med en bok som inte andra medier har? Två saker tror jag är särskilt viktiga: boken är en pryl, en handfast sak som den som är intresserad tvingas betala för (oftast i alla fall). Att producera en bok kostar en hel del, och eftersom det inte finns några gratisluncher måste någon stå för fiolerna och någon måste sälja boken och någon måste köpa den. Med böcker handlas det, pengar byts mot varor vilket i högsta grad är en mänsklig handling. Detta förutsätter också att någon innan boken trycks, tror att den har tillräckligt många köpare för att det ska löna sig att gå till tryck. För avsändaren (författaren och förlaget) blir bokmarknaden ett skarpt facit. Den som betalar för en pryl vill verkligen ha prylen (åtminstone i förstone). Antalet besökare på en hemsida, säger något annat till dem som publicerar sig där.

 

På nätet är det mesta gratis, informationen flyter omkring som timmerstockar i en flottningsälv, och allt man gör där (dvs HÄR), rinner snabbt bort till något lugnare ställe. Gluttarna kan bli många eftersom det inte kostar något, men nätet är en flod som aldrig stannar upp. De forsande nyheterna tränger oavbrutet bort det gamla. Som sagt, man badar aldrig i samma flod två gånger. Även om vi förstås kan drunkna i dagens enorma bokflöde, är varje bok en handgriplig existens med kropp och själ. Böckerna lever länge och en bok kan man ta i gång på gång om man blivit förälskad i den. Dessutom kan man spara den synligt i bokhyllan, vilket är en möbel som många fortfarande pryder sina rum med. Hur det är med intresset för bokhyllor om man mest hämtar in sin information på skärmen vet inte jag, men även berömda bloggare verkar vilja få ut sina bästa alster i bokform. Någonting är det med prylen bok, som inte nätet kan leva upp till. Ryktet om bokens död är med andra ord överdrivet.

 

Förutsättningarna att producera böcker har dock förändrats med nätet. Mycken information som tidigare med självklarhet blev inklämd mellan två pärmar, hittar man numera bara på datorskärmen. Den trenden kommer att förstärkas, och vilken slags information som i framtiden ges ut i form av böcker står skrivet i stjärnorna. Redan idag tvingar nätet och den digitala tekniken fram nya bedömningar hos bokförlagen. Jag har några funderingar i ämnet.

 

Den så kallade e-boken (som inte är någon bok!) börjar göra framsteg. Åtskilliga texter och bilder som ges ut i digital form fungerar lika bra eller bättre för läsaren än en tryckt pappersvariant. Vissa genrer kommer troligen att beröras mer av denna revolution än andra, till exempel de fackböcker som man helst vill ha för det faktiska innehållets skull, inte formens. En rese- eller fågelguide kan göra sig funktionellt alldeles utmärkt på en padda eller smartphone som man har med sig på sina färder, med ljud, obegränsat med bilder, mängder av länkar och tillgång till hela nätet. Romaner och andra berättelser som förr alltid gavs ut i bokform kanske också mest ges ut digitalt i framtiden, vad vet man. Däremot berörs nog inte påkostade fotoböcker på samma sätt. Stillbilder gör sig helt enkelt bättre i trycksaker än på skärmen. Och en coffeatable är ännu mera en pryl än vanliga böcker. Efterfrågan på presentböcker kommer aldrig att upphöra, tror jag. Folk slutar inte att fylla år, alltid finns det någon att hylla med något handgripligt. Att ge bort upplysningar om en bra länk är ingen imponerande gåva. Och bokhyllorna behöver fortfarande fyllas med något vackert.

 

Vem drömmer inte om att skapa coffeatables med det egna bildmaterialet. Idag kan den saken göras enkelt via flera kommersiella hemsidor. På dessa kan man själv designa en bok med ett program som finns att tillgå där. Sedan trycks boken i ett eller några flera exemplar med en bläckstråleskrivare. Jag har gjort några sådana unika böcker och de ser faktiskt ut som riktiga coffeatables, med tjusigt tjockt papper, oväntat bra tryck och hårda pärmar. Man blir imponerad, men varje exemplar kostar mycket pengar för att vara en bok, från 500 kr och mer, och då talar vi bara om produktionskostnaden. Någon större upplaga kan det inte bli frågan om (ännu så länge).

 

 

Den här boken har jag gjort i ett unik exemplar på photobox.se. Nackdelen är att man inte kan få till uppslagsbilder.

 

 

Vill man ge ut en fotobok som når många läsare krävs en hyfsat stor upplaga och att böckerna kan lagras och distribueras praktiskt, och marknadsföras effektivt. Enklast är att ett förlag tar hand om allt detta, men att intressera förlagen för ett bokprojekt är inte lätt. Det har det aldrig varit, och särskilt inte idag. Alternativt kan man förlägga och trycka boken i egen regi för att få ut den på marknaden, men då får man också stå för den ekonomiska risken och hantera försäljningen på något sätt. 

 

Om fotoboken ska bli framgångsrik behövs förutom en tilltalande design, bra bilder och ett intressant tema gärna också en känd upphovsman. Det sistnämnda innebär ett moment 22. Om man inte är tillräckligt känd kanske ingen vill satsa på utgivningen, men för att bli så känd som en del förläggare kräver måste man redan ha gett ut böcker (nu menar jag känd som fotograf, är man kändis i största allmänt är manegen krattad även om man är halvhjärtad med kameran). Jag tror inte man ska överdriva kändisskapets betydelse, men visst har det en viss tyngd. Om temat är intressant, texten bra och bilderna utmärkta, kan man likväl få chansen som okänd person. Marknadskrafterna har dock ett starkt grepp om bokförläggarna. Fina bilder i generell mening är nuförtiden sällan en tillräcklig grund för att få ett förlag att vilja göra en fotobok, det är bara grundstenen. Temat, karaktären på bildmaterialet och textens kvalitet är lika viktigt för att boken ska förläggas och hitta en större läsekrets.

 

Det jag har lärt mig om fotoböcker är att man behöver se på ens egna bilder med andra ögon än när man tittar på dem enbart som fotograf. En läxa har varit att alla bilder i en fotobok inte behöver vara publikknipande crescendon, det kan rentav vara en nackdel om de är det. En bokbläddrare behöver andpauser också. Fotoböcker komponerar man helst som en symfoni, med högljudda och lågmälda avsnitt i en väl avvägd omväxling. Bilderna ska stötta varandra (och texten) i en berättelse som drivs framåt. Emellanåt passar det utmärkt med en renodlat deskriptiv bild utan anmärkningsvärda fotoestetiska kvaliteter (men som ändå är välgjord). På andra ställen behöver man sätta in toppbilderna som återkommande tempohöjare. Det händer ofta att vissa pangbilder måste utgå. ”Kill your darlings”. 

 

 

Jag vill berätta hur jag tänker med exempel från min nya fotobok ”Whiskyns landskap” som getts ut av Bokförlaget Max Ström. Den är ovanlig för sitt ämne. Min tanke är att den ska inspirera till naturupplevelser samtidigt som jag talar mig varm för ett kultiverat förhållande till whiskyn, och jag vill locka till ett fördjupat intresse för denna kulturhistoriskt intressanta och smakrika dryck. Man kan också kalla boken ”Vandringar med färdknäpp”, för det är exakt vad jag ägnat mig åt. Under vandringsfärder i 17 länder som tillverkar whisky har jag provsmakat de lokala sorterna och undersökt deras terroir. Whiskyn bär karaktär av de lokala traditionerna, råvarorna och av det landskap där den tillverkas, och mina resmål har valts med whisky som den röda tråden.

 

Under de senaste fyra åren har jag rest vida omkring för att samla in bokens material. Under en resa är man i händerna på omständigheter man inte rår över och måste därför ha en portion god tur. Dessutom behöver man planera strategiskt och logistiskt genomtänkt när man genomför sina fotoresor. I förväg måste man göra klart för sig vilken typ av bilder som behövs och hur de ska åstadkommas. Om man som jag, även skriver texterna, kan det uppstå en konflikt mellan vad som ska prioriteras, anteckningshäftet eller kameran. Som jag ser det är valet lätt – kameran. När man är hemma och börjar skriva kan man oftast leta reda på den information som inte blivit antecknad, men har man missat att fotografera ett motiv som känns angeläget att ha med, är loppet kört. Jag är sonika mest en fotograf på resorna, dessutom fungerar bilderna som dagboksnotiser och ett stöd för minnet. Men det stora jobbet i slutändan gäller faktiskt texten, oavsett man skriver själv eller har en medförfattare. Den måste hänga ihop med bildberättelsen. Meningarna måste filas och fejas.

 

Det är under redigeringen man börjar se på bilderna med nya ögon. Man måste bland annat ta hänsyn till layouten. I mitt fall ska åtskilliga tusen råfiler koka ned till 270 bokbilder, det är klart att man måste sovra. En exemplarisk liggande bild kanske måste ersättas av ett inte fullt lika bra alternativ som är stående. Färgerna i en prioriterad bild kanske inte passar där bilden ska in, kanske är det stämningen som haltar.

 

I ett kapitel i min bok som handlar om de skotska öarna valdes preliminärt som näst sista bild ett rätt ärtigt fotografi av solglitter i havet utanför ön Hoy. Efter ett tag, när jag ihop med formgivaren begrundade utfallet, kom vi fram till att det behövdes någon mer informativ bild, så jag plockade fram ett stämningsmotiv med får, men även den lämnade något övrigt att önska och jag insåg då att det behövdes en bild utan landskapskaraktär och till slut blev det en närstudie på ”highland cattle”.  Bilden är väl ingen prisvinnare, men ändå godkänd och den passar bra i sammanhanget.

 

Även detta alternativ togs bort.

 

 

I ett annat kapitel om Appalacherna hade jag först valt ut en riktig favoritbild med en skogsbäck, men tyckte efter ett tag att det behövdes en vy på den platsen. Detta eftersom det efterföljande uppslaget också visade en skogsbäck och absolut måste vara kvar. Således plockade jag fram en annan bild som innehöll just en bergsvy med förgrund.

Till kapitlet om Indien valde jag först ut en ganska stämningsfull bild med molnbankar över Nilgiribergen, men den kändes efter ett tag för dyster och ersattes av en solig gryningsbild.

 

Det sydafrikanska kapitlet gav en del utrymmesproblem. Jag ville gärna visa den spektakulära formationen Wolfsberg Arch och valde preliminärt en uppslagsbild, men utrymmet för kapitlet medgav till slut bara en stående bild och uppslagsbilden funkade inte bra för en beskärning. Jag dök därför ned bland råfilerna och hittade en variant ur en annan vinkel med en person som angav skalan. Det löste knuten.

 

Jag skulle kunna nämna många fler exempel på hur redigeringen påverkade bildvalet och beskärningarna, men stannar här. ”Whiskyns landskap” är en fotobok som har ett tematiskt innehåll och det är väldigt styrande. Man kan också göra fotoböcker där temat på sätt och vis är fotografen själv. Då har man friare tyglar att välja bland sina bilder.

 

Hursomhelst, fotoböcker kommer att fortsätta produceras inom överskådlig tid, detta är min tro. Nätet är inget dödsbringande hot, däremot tror jag att utbudet riskerar bli mindre framöver. Förlagen har blivit försiktigare eftersom tillverkningskostnaden hela tiden ökar och konkurrensen om köparna hårdnar. Men den sista fotoboken som görs ligger långt bortom horisonten. Även beprövade ämnen som exempelvis Afrikas djurliv, fåglarnas vackra värld, Himalayas himmelska höjder eller för den delen svenska fjällens vidsträckta vidder, väntar på nya fotografer som gör fotoböcker.

Man har sina önskedrömmar och mina handlar ofta om Sarek. Efter alla turer genom området, de flesta med högst blandad väderlek och ofta med mycket regn, längtar jag nästan jämnt till att få knalla mellan de grandiosa fjällen under dagar när solen visar sitt gladaste leende. Kanske är detta en alltför käck önskedröm för att förstås av alla. Antalet vandare som genom åren tagit sig in i Sarek är knappast en folkvandring och många som varit där har säkert haft så mycket regn att de inte velat återvända. Men har man en gång blivit fäst vid Sarek så är man bergtagen för resten av livet. Och drömmen håller hoppet vid liv. Naturligtvis har jag haft tur också, som 1969 då vi fick knallblå himmel under två veckor i sträck. På den färden var Göran Palmgren med. När han och jag den här sommaren åter planerar för en Sarektur tillsammans med vår gemensamma vän Anders Eriksson, vågar vi förstås inte ta ut samma väder i förskott. Men otroligt nog blir det en repris 44 år senare – nästan i alla fall.

 

Utsikt från Låddebakte ned mot Rapaselet.

 

Färden börjar 23 juli. Vi äter rökt sik och glödkaka i Änonjalme och ska gå in i Sarek från norr, och senare ut genom Rapadalen i söder. Genast får vi höra att det länge varit ett uselt väder. Nu steker solen och SMHI lovar stort. På med packningen och iväg. Den här gången har jag valt lättviktsprincipen – sent ska gudarna vakna. Min ryggsäck väger ”bara” 21,5 kilo för en tiodagarsvandring i Sarek. Inte illa med tanke på att jag också är fotograf, förr blev det oftast över 35 kilo. Den nya lättviktskameran FUJI X-E1 med två zoomobjektiv betyder en hel del viktsbesparing, men också det faktum att vi har superlätt utrustning i de flesta avseenden. Dunjackan från Haglöfs väger knappast mer än en t-shirt, regnkläderna är lätta som nattlinnen, och Göran och jag har med oss ett rött Hillebergs Anjan för tre personer, ett spatiöst fjälltält (om man är två) som bara tynger ryggan med 1,7 kilo! Jag har också en luftmadrass av märket ThermaRest som är lättare än ett lakan och så liten i hoprullat skick, att den nästan går ned i byxfickan. Det nätta campingköket som vi delar alla tre, är ett gasdrivet amerikanskt MSR med inbyggt vindskydd. Det är smidigt och snabbt. Man hinner knappt hälla soppulvret i skopan innan vattnet kokar.

 

En stor viktbesparing gäller också mathållningen. Det handlar om knäckebröd och frystorkat för hela slanten. Sparsmakat och puritanskt tycker säkert många, men en fjälltur i Sarek kan näppeligen bli en kulinarisk resa. Det är inte därför man sticker dit. Jag tycker faktiskt att de frystorkade rätterna smakar riktigt bra numera, och dessutom finns en poäng med snålmaten, man går ned i vikt. Jag har aldrig hajat varför viktväktarna i media ordinerar den ena krystade bantningsmetoden efter den andra, när man istället kan gå på fjälltur. Två veckor med pulversoppor och hårda mackor, plus daglig motion, gör större verkan än alla omdiskuterade patentförslag. Nog om detta. Man vill ju inte vara förnumstig.

 

Fullmåne över fjället Gisuris.

 

Andra lägerplatsen med Sarektjåhkkå i bakgrunden.

 

 Samma läger men åt andra hållet, med monoliten Nijak som reslig fond.

 

Vi travar på från Änonjalme, först längs Padjelantaleden och efter en halv mil viker vi in mot Sarek. Det första lägret ger oss fullmånen och naturligtvis undrar vi om vädret ska bestå. En kristallklar morgon bådar gott. Med Sarekmassivet för ögonen fortsätter vi, jag i shorts (för första gången i Sarek lufsar jag i kortbrallor sex dagar på raken). Och inte nog med det, myggen är som bortblåsta. Istället för den populära dalen Ruothesvagge, väljer vi ett av Sareks minst bevandrade stråk, Gassalahko och Guhkesvagge. Under de följande dagarna kommer vi inte att se en enda vandrare, knappast några djur heller för den delen. Inget lämmelår i år, fågellivet är dött, vi upptäcker knappt en ren (de är i Padjelanta vid den här tiden). Men fjällen visar oss sin bästa sida och norra flanken av Sarekmassivet, där topparna möter den vidsträckta högslätten, är en monumental och iskall syn som värmer i hjärtat. Intrycken får mig att fundera på begreppet paradis. Ordet har ju persiska rötter i betydelsen park men har med tiden kommit att betyda lyckolandet i en bred mening. Vad vi numera betraktar som paradis skiftar stort och varierar förstås från människa till människa. Idag och i det här vädret vill i alla fall jag kalla Sarek för just detta – paradiset.

 

Nijak ger sin spegelbild åt fotografen.

 

 

I kvällsljuset skimrar vattenreflexerna av mönster.

 

Vi passerar Nijak som är Sveriges mest massiva fjälltopp, en riktig monolit och okänd av allmänheten trots sin märkliga skepnad, en ”Half Dome” i Lappland. De mäktiga glaciärerna på Sarekmassivets norra flank släpper ifrån sig ett flertal smätvattenälvar, och även om värmen tär på isen skapar forsarna inga problem. Vi vadar flera gånger och etappen blir kort. Efter en halv mil den tredje dagen sätter vi upp ett nytt läger för att satsa på bestigning.

 

 Suottasjjågåsj vadas med lätthet.

 

 

Den största lyckan av alla på en fjälltur, att skopa upp bäckarnas vatten och släcka sin törst.

 

Bergsbestigning behöver inte nödvändigtvis innebära avancerad klättring. Flertalet svenska toppar bjuder på ett lätt motstånd, men blockmarken är förstås ingen söndagsterräng. Vi siktar mot Vardastjåhkkå under eftermiddagen. Jag vill upp dit för att fotografera för mig nya perspektiv mot Sveriges näst högsta fjäll Sarektjåhkkå. Nu är det så med blockterräng, att den varierar i det oändliga, från att vara helvetiskt trasslig till att ligga så stabilt och lättforcerat att man kan skutta på som en stenbock. Så är fallet på Vardastjåhkkå och vi når enkelt högre höjd, men när vi är nästa uppe, bara ett femtital meter under krönet, visar sig resoluta klippor. Klättring krävs för vidare forcering och eftersom vi inte har med något rep nöjer vi oss med att stanna på den uppnådda positionen. I mogen ålder tar man inga onödiga risker, så att säga. Annat hade det varit för 44 år sedan….

 

Sarektjåhkkå med dess tre krön, Nordtoppen 2056 möh tv, Stortoppen 2089 möh i mitten och Sydtoppen 2029 möh th. Vy från Vardastjåhkkå.

 

 

Nordväggen på Sarektjåhkkå torde vara Sveriges mäktigaste stup, cirka 400 meter högt. De kråmade bergarterna berättar om bergskedjans komplicerade födelseakt.

 

 

 

Smältvattenbäck på glaciären Vardasjiegna.

 

 

 

Det skira kvällsljuset över Lapplands drottning, fjället Ahkka.

 

 

 

Kvällsrodnad över ännu ett majestät, Suottasjtjåhkkå.

 

 

Oförskämt glada i hågen knatar vi sedan vidare genom Guhkesvagge, vadar glaciärjåkkarna med ett leende och svänger in i dalen mellan Sarek- och Ähparmassiven, en dal som inte har något namn på kartan och väl aldrig fått något av vare sig renskötare eller fjällvandrare – vilket retar oss. En stiligare dalgång än denna, som leder från öster fram till den turkosa sjön Bierikjavrre, får man leta efter. Dalen vill vi kalla Bierikvagge, det känns topografiskt rätt. Mitt i sänkan står en liten knalle som heter Bierikvarasj omgiven av djärva branter och tack vare dess närvaro uppstår ett genuint tredimensionellt landskap som är format av fjällklossar i olika storlek. Sammantaget staplas fjällen bakom varandra som ryggsköldarna på en dinosaurie och dataanimatörerna som gjorde scenerna i filmserien om ”Ringarnas herre” kunde inte ha lyckats bättre när de skulle gestalta de hemlighetsfulla landskapen i Midgård. Dock, till skillnad mot filmerna är denna dal en äkta vara, typ IRL (in real life).

 

 

”Bierikvagge” med fjällens vassaste topp Bierikbakte, ”branta galningsberget” i översättning.

 

Så når vi på femte dagen Sareks hjärta, Pelaslätten som fjällvandrarna av hävd kallar platsen (namnet står inte på kartan). En kortvarig regnskur piggar upp, och efter att i återvändande solsken ha stånkat oss uppåt branterna till den höglänta dalen Snavvavagge formerar sig en del moln på den djupnande skymningshimlen. Det artar sig till fotoläge och dags för en ny bestigning. Klockan nio i kvällningen släntrar vi uppför Låddebakte, en bastant fjällklump med stora rasbenägna block på sin brant. Att kalla uppstigningen kul är inte sant, men den som är vansinnigt förtjust i fina utsiktspunkter får ibland räkna med besvär, det hör till spelets regler, IRL. Och belöningen är värd insatsen. Blytunga skurmoln drar nedåt Rapadalen och regnbågen skimrar över fjällen runt Jilavagge medan en avlägsen blixt med påföljande åska gör sig hörd. Drömljus. Som fotograf önskar man sig oftast en annan väderlek än som vandrare. 

 

 

Ett kusligt åskvädersljus låter fjällen visa oss en annan sida av sitt väsen. De avhuggna topparna till höger och vänster om regnbågen är Svirjjatjåhkkå och Miehttse Skoarki bär med sina flata krön vittnesbörd om att Sarek, ja hela konkarongen av djärva massiv, en gång i tiden var en lika platt yta som Söderslätt i Skåne.

 

 

 

Rapadalen pekar ut från Sarek mot skogslandet i öster. Med Rapaselets glimmande deltaland 1200 meter nedanför bergsfästningarna i Skårki th och Bielloriehppe th, är denna svåråtkomliga plats inget annat än kronjuvelen i Sveriges natur.

 

 

 

Bielloriehppe är det mest komplexa och gåtfulla massivet av alla i Sarek. Långa takåsen th är högsta toppen Gådokgaskatjåhkkå 1978 möh.

 

 

Varför fotograferar man dessa stendöda fjällmassiv gång på gång? Inte är det för dokumentation längre, den saken är redan ordnad på ett allmänt plan och det gäller nog de flesta motiv i naturen. Vad nytt finns att visa på bild? Nya situationer förstås, egenartade detaljer, ovanliga ljus och dramatiska skeenden, men det mesta känns ändå som en slags upprepning. För mig har istället förhållandet till fotografin förändrats med åren. Som yrkesman vill jag förstås få till några säljbara läckerheter, men jag börjar numera sakta förstå att kameran har fått en annan betydelse och det märker jag mest ute i den stora naturen (till vardags har jag blivit allt slappare och förbannar mig själv varje gång vi har haft barnbarnen på besök och missat att fånga deras lekar). Ute i naturen, på en plats som Låddebakte, vill jag verkligen vara fotograf. Jag börjar tro att den lilla klickande apparaten på sitt stativ blivit en kräckla, en herdestav som sätter mig i förbindelse med – gud vet vad. Jag vet i alla fall att uppmärksamheten skärps och att kameran förmår mig se saker som annars skulle ha blivit osedda. Sen hör det till saken att starka naturupplevelser har en andlig botten, inte nödvändigtvis sakral (inte för mig i vart fall) men med en existentiell dimension som man aldrig får riktigt korn på. Jag tror att de flesta som har lite fantasi kan förstå att man blir överväldigad av synerna från en fjälltopp i djupaste Sarek. Man blir liksom berusad av energi som strålar under goretexplaggen och in i kroppen. Och på sina ben har man dessutom, meter för meter, lärt sig hur stort allt är.

 

Förförisk vila i backen ned från Snavvavagge mot Rapadalen.

 

Åter till verkligheten, och det är samma soliga verklighet när vi dagen därpå tar oss från Snavvavagge till Rapadalen och in i en helt annan miljö. Värmen motas av sköna fläktar. Backen ned blir en kort resa från karga stenhav och magra gräshedar till en sprudlande bördig grönska. Vegetationen i Rapadalen är lika mustig som en regnskog och framåt eftermiddagen börjar det mycket riktigt regna efter sex dagar med solsken. Det nya vädret kan dock av förklarliga skäl lätt förlåtas, när vi med allt fuktigare kläder tar oss genom den långa dalen. Vi vadar ett flertal djupa kanaler som leder vatten från de stupbranta fjällsidorna ut i den mäktiga Rapaälvens meanderslingor. Och vi kan konstatera att dalen bestämt är ett krävande färdstråk och inget för flanörer, om någon trodde det. Älvbankarna breder ut sig till öppna marskländer vilket känns overkligt, som om man vandrade på en savann innan skogen tar vid igen. För att vara så viltrik som Rapadalen är, ser vi få livstecken. Björktrastarna tjoar mellan träden, en familj med storskrakar simmar energiskt mot älvens strömmande vatten och ett par stenfalkar klagar högljutt när vi passerar genom deras revir. Men ingen älg dyker upp och björnarna gömmer sig väl. Högsommaren är knappast rätt tid för viltskådning, istället är det blommorna som gläder oss. Högväxta örter som torta, stormhatt och sårläka växer tätt sammanpackade i dalens drivhusmiljö. Örtagård är en bra beteckning.

 

Den betagande björkskogen i Rapadalen.

 

 

Över det stora deltat i sjön Laituare där Rapadalen mynnar mot öster, reser sig den välvda hjässan av stupet Skierffe. 

 

 

Till Aktse, vid dalens slut, kommer vi med återvändande sol. Härifrån återstår två dagar på Kungsleden mot Saltoluokta där turen avslutas med bastu och en högtidlig gammaldags pensionatsmiddag inklusive tre rätter och ÖL. (Man måste bara älska denna patinerade fjällstation). Cirkeln har slutits från 1969 till 2013 och reflektionen ger sig själv. Sarek är sig likt, men vi har blivit äldre. Färden är över och hemmavid drabbas jag av en dunkel undran om man egentligen varit deltagare i eller åskådare till det som förevarit. Var det bara en dröm?