Tidningen FOTO ska läggas ned, gå i graven och försvinna. Hur kan detta ske frågar sig alla vettiga människor som är intresserade av svensk fotografi. Svaret är förstås att räknenissarna har bestämt så. Snabbt och osentimentalt har de tagit sitt beslut.

 

Med ögon bara för siffror blir man elefanten i en porslinsbutik.

 

Tidningen gavs ut första gången krigsåret 1939 och har sedan dess under 75 år varit husorganet för väldigt många (kanske de flesta) aktiva fotografer i landet. Visst har det funnits konkurrenter, Populär Fotografi och Aktuell Fotografi var två välgjorda tidningar som fanns på 1900-talet (de slogs sedermera ihop med FOTO), och den digitala revolutionen har fött flera nya tidningar som fokuserar på den nya tidens fotografi, teknik och bilder, och några av dem är riktigt bra. Men för oss som varit med länge i leken har det bara funnits en tidning som vi varit oreserverat hemmastadda med och trogna till, nämligen FOTO.

 

Med åren har detta husorgan kommit att representera något mer än bara tidningen, i alla fall för mig. Den har stått för tre egenskaper som dagens samtid verkar ta alltför lätt på: tradition, kontinuitet och uthållighet. Jag kan gärna lägga till begreppet kvalitet. FOTO har kännetecknats av finfina bilder, föredömliga tekniska tester och tips, intressanta presentationer av fotografer i tiden etc. Och jag skulle även kunna hylla de kompetenta personerna i redaktionen som jag haft kontakt med: förre chefredaktören Jan Almlöf och redaktionssekreteraren Urban Åkerström, tekniska experten Christian Nilsson, formgivaren Ingela Andersson och på senare tid Fredrik Helmertz som ny chefredaktör. Det har varit en glädje att samarbeta med dem. Min relation till tidningen går långt tillbaka, men innan jag nämner något om det, bara några korta ord om den förlust som dödgrävarna orsakar.

 

FOTO stod för lång kontinuitet och det är inget man snyter ur näven. Bara tidens gång och uthållighet kan skapa detta sammanhang. Så småningom blir kontinuiteten synonymt med tradition och i det långa loppet ett kulturarv. Man kan fråga sig om dessa egenskaper har något värde i dag, när snabba puckar och svarta siffror i bokföringen är det enda som räknas? Jag tycker det, och säkert väldigt många med mig.

 

Traditioner och kulturarv är sammanhållande länkar mellan generationerna. Allt gammalt ska naturligtvis inte bevaras, men det finns institutioner som bär upp historien och som måste vårdas eftertänksamt. Det gamla kan förnyas utan att avlivas. FOTO är en del av den svenska fotografins historia. Legendariska fotografer som Lennart Benadotte, Lennart Nilsson och KW Gullers och många, många fler har under åren visat sina bilder i tidningen. Den har funnits länge och borde inte få behandlas som vilken tidning som helst.

 

Den nuvarande ägaren är Aller Media AB. Man kan undra om bolaget har förstått FOTO:s värde som kulturarv? Förvisso finns det inga gratisluncher, och man kan förstå problemet när tidningen gett röda siffror år efter år (förlusten har dock varit relativt liten så vitt jag vet), men om man av det skälet vill göra sig av med den, borde bolaget ta sitt ansvar som ägare till ett kulturarv. Att sälja adressregistret och sedan plumpt sluta trycka FOTO utan att kreativt försöka hitta andra lösningar som bevarar tidningen, får man nog säga är ansvarslöst. Kanske hade man kunnat hitta nya konstellationer som vill föra arvet vidare och hålla FOTO vid liv. Det som hänt är sorgligt.

 

Undertecknad på Kala Pattar, 5600 meter över havet i mars 1972. Då hade Nepal bara varit öppet för trekking i fyra år. Troligen var det få svenskar som hade varit här före oss, på denna nu så berömda utsiktstopp bredvid Mount Everest. Vandringen resulterade i ett reportage i FOTO.

 

Första gången jag hade kontakt med tidningen var 1967 när en smalfilm som Rolf Bardon och jag hade gjort uppmärksammades i en filmtävling ordnad av tidningen. FOTO hade vid den tiden gått samman med tidskriften Filmteknik. Några år senare bytte jag smalfilmskameran mot en avancerad spegelreflexkamera och vandrade 1972 i Himalaya med Rolf Bardon. Vi gick först till Annapurna och sedan upp till Kala Pattar vid Mount Everest. Åter hemma visade jag bilderna för FOTO och i augusti samma år publicerade tidningen en stor bildvisning under rubriken ”Himalayas berg”. Det var mitt första reportage någonsin. Bilder från Himalaya var inte alls vanliga i media på den tiden.

 

Det heliga berget Machhapuchhre från Birethanti fotograferat med kameran Zeiss Contarex och Sonnar 135 mm/f4. Filmen var Kodachrome X.

 

Kantega i Everestområdet. Sonnar 135 mm och Kodachrome II.

 

Berget Pumori från Kala Pattar i mars 1972. Objektivet var Distagon 25 mm och filmen Kodachrome II.

 

Efter reportaget i FOTO gjorde jag en fotoutställning på samma tema. Bilderna visades på Kulturhuset i Stockholm och blev en vandringsutställning som också gick ut i landet. Den här bilden på berget Lingtren var i storleken 70 x 100 cm.

 

 

Under 1970-talet fotograferade jag allt mer flitigt och i mars 1979 gjorde FOTO:s chefredaktör Guy Jamais en presentation av mig och mina bilder under rubriken: ”Han har idealjobbet för en blivande naturfotograf”. Då arbetade jag med flygbildstolkning av vegetation och använde kameran för dokumentation under fältarbetena. Samtidigt drevs jag av mer artistiska ambitioner i min fotografi. Bilderna som publicerades var av typen ”intima landskap”, estetiska detaljer som jag hade uppmärksammat i naturen.

 

Rötter vid Storängsudde i Värmdö. Bilden ingick i kollektionen i FOTO mars 1979. Fotograferad med Leica CL och Summicron 40 mm på Kodachrome 25.

 

Trutbo vid Finnsjön i norra Uppland. En annan av bilderna i FOTO 1979. Fotograferad med Zeiss Contarex och Planar 50 mm. Kodachrome II.

 

1980-talet var kluvet. Jag ville gärna bli fotograf på heltid men behövde dra in slantar till familjen. Som medlem i en bildbyrå kunde man få en del inkomster från fotografin och man kunde också försöka publicera reportage för att spä på. Framför allt var det en stor glädje att få visa sina bilder i tidningar. Ett reportage som jag gjorde i FOTO mars 1985 gick under rubriken ”Fotograferande skridskonjutare”. Då var långfärdsskridsko på väg att bli en folksport och jag hade samlat på mig ett ganska stort arkiv med bilder på skrinnare och olika isförhållanden.

 

 

Efter att jag blivit fotograf på heltid 1993 fortsatte kontakterna med FOTO och det har resulterat i flera artiklar publicerade i tidningen sedan dess. De senaste tre och ett halvt åren har jag bloggat här på hemsidan. Nu återstår frågan vad som händer. Tidningen försvinner och hemsidan också förmodar jag.  För min del kommer jag att leta reda på ett nytt forum för bloggen.