Den amerikanske fotografen Galen Rowell talade om ”participating photography”. Han menade att man som fotograf ska vara delaktig i den motivvärld som fotograferas. Rowell var ett föredöme inom naturfotografin men gick bort alltför tidigt, extremt skicklig alpinist, oförvägen äventyrare och fotojournalist av världsklass (http://www.mountainlight.com/). Hans bilder är ofta dramatiska och alltid inkännande. Han visste vad han fotograferade. Han kunde lika gärna ha varit framför kameran när han förevigade sitt friluftsliv.

 

Landstigning med surf är ett vågspel. Vid Storsand på Askö i Södermanland måste var och en vara koncentrerad på sitt. Jag kommer först i land och försöker fotografera situationen. Har dragit upp kajaken och rusar med kameran i handen för att hjälpa en kompis. Ett snapshot är allt som blir gjort. Nikon AW1.

 

 

 

Rowell blev inspirationskälla för många. Med sin bildstil visade han att man måste vara terränggående och inte dra sig för strapatser för att komma åt bildmotiv som inte kan göras rättvisa på annat sätt. Tanken i hans idévärld är att bilderna blir mer påtagligt autentiska genom deltagande fotografi. Betraktaren känner det i maggropen.

 

Det låter pretentiöst, och på tvärs med den utbredda uppfattningen att det inte spelar någon roll vad man gör för att åstadkomma sina alster. Det är bara bilden som räknas, vilket är en bra klyscha om man vill prata som Helmut Newton: ”Du, jag är inte intellektuell, jag tar bara kort.”  Skulle tro att han sa så för att retas lite. Nog har det betydelse vad man har för tankar bakom sitt knäppande. Inte minst för en betraktare som bara ser det som syns.

 

I naturen tvingas vi göra det bästa av situationen. Snygga bilder må vara ett rättesnöre, planering och uthållighet en dygd. Men vädret och vinden, ljuset och slumpen är avgörande för resultatet. Det kommer vi inte ifrån.

 

Sista helgen i oktober brukar jag tillsammans med ett kompisgäng genomföra en höstpaddling som blir ett regelrätt test i deltagande fotografi. Jag plåtar så gott det går från kajaken, men ibland är vädret surt och blåsigt och flytetyget vaggar som ett äggskal om sjön går grov. Gärna vill jag fånga dramat. Samtidigt måste man hålla balansen; en vurpa i iskallt vatten och hård sjögång är rena mardrömmen.

 

Paddling med skönt gung i meterhöga dyningar. De flesta korten blir snömos, men här funkar det. Min kajak befinner sig nere i en vågdal. Oftast är bilderna tama i jämförelse med hur man upplever situationen.

 

 

Normalt funtade människor undrar förstås vad vi har där att göra under dessa förhållanden. Svaret kan inte bli annat än djupsinnigt. Jag hänvisar till naturvårdslegenden John Muir, han som startade Sierra Club i slutet på 1800-talet. Han ville förstå sitt älskade Yosemite på djupet. En gång under en vinterstorm, klättrade han högt upp i ett träd för att i den svajande trädkronan känna in vädrets makter och naturens väsen i Sierra Nevada. Det vill jag kalla kärlek.

 

När en bild mot ens önskan blir oskarp kan man omvandla misslyckandet till ett uttryck.

 

 

Skärgården på senhösten infriar begreppet ödemark. Inget känns mig mer ödsligt än ett avskalat och folktomt sommarparadis som lagts i dvala. Säsongernas växelspel, naturens cykler, det eviga flödet av tid, landskapets förvandling från ljuvligt behag till tuff verklighet, kobbarnas ubåtsliknande profiler, de vindpiskade vattenytorna, grådasket, ja hela naturen genomsyras av ett scenbyte som får mig att älska och längta efter skärgårdssommaren ännu mer. På boreala latituder blir man en säsongsmänniska.

 

 Participating photography.

 

 

Vandring vid Quiraing på ön Skye.

 

 

 

Under senare år har jag gjort en hel del resor till Skottland, senast nu i september. Landets natur lockar mängder av landskapsfotografer och bergsvandrare. Naturligtvis finns många andra attraktioner. Min inställning till resor med tonvikt på fotografering är kluven. Naturen intresserar och berör mig starkt oavsett om kameran finns med, eller inte. Samma sak kan jag säga om det mesta i tillvaron. Verkligheten är alltid viktigare än bilderna vi gör av den. Kameran styr inte mina intressen, men det som väcker mitt engagemang vill jag gärna avbilda. När man fotograferar öppnas ögonen och det är alltid fängslande att titta på bilder oavsett vem som är upphovsman. Jag tror ingen innovation varit mer pådrivande för människors lust att förmedla sina intryck till andra, än just kameran, särskilt digitalkameran. I det avseendet kanske den prylen är mer framgångsrik än pennan och ordbehandlaren, men det är en stor fråga som ligger vid sidan av denna blogg. Vill ändå nämna saken i förbigående. Att ta med sin kamera på resorna är med andra ord mycket mänskligt.

 

 

I dalen Glen Garry halvvägs mellan Fort William och Skye möts kulturlandskapet och de höga bergen. 

 

Vad som gör Skottland extra tacksamt för landskapsfotografer är variationen. På korta avstånd skiftar naturen från bördiga och prunkande lågländer till karga och storslagna bergstrakter. Terrängen är mestadels mjukt kuperad även i de uppodlade delarna, och där höglandet tar vid växer höjderna till höga fjäll som mestadels har feminint avrundade kroppar, eller sträcker ut sig till vågiga platåer med stor siktvidd. Nere i dalgångarna står ofta skogen tät, men inte i form av en gles taiga, utan mer som täta lövskogar med ek och andra ädla träd. Mötet mellan denna närmast parkliknande natur och de bryska bergssidorna gör mig ofta behagligt förbryllad. Var är jag? På Nordkalotten eller i Sydeuropa?

 

Barrträdsplantager ger en märklig geometri åt landskapet.

 

I tidernas begynnelse växte även vilda tallskogar inom stora delar av de skotska Högländerna (vanlig tall heter Scotch pine på engelska), men de naturgivna bestånden är tyvärr nedhuggna och ersatta av plantager med bartträd (som på håll kan formera sig till bildmässiga skogsrutor men som är trista att ta sig igenom). I Skottland blandas vildmark med kulturbygd, också det intressant.

 

Kulturbygderna ger även andra möjligheter. De vidsträckta sädesfälten gungar med topografin och råkar det stå en pittoresk tofs med träd på ett backkrön mitt i en åker av böljande korn som väntar på att omvandlas till whisky, ja då tar i alla fall jag fram kameran.

 

Förutom skog och berg har Skottland ytterligare en lockande naturtyp – de dramatiska kusterna med sina skiftande stränder av sand och kullersten, sumpiga våtmarker, branta havsklippor och växlande tidvatten. Vid kusterna hittar man också landets mest intressanta fauna som inkluderar fåglar och däggdjur av många arter. Högländerna har däremot ett ganska sparsmakat djurliv. Generellt sett är Skottland mer landskapsfotografens eldorado, än djurfotografens. En annan infallsvinkel som gör landet tacksamt är klimatet. Väderväxlingar är vad man helst önskar sig som landskapsporträttör, och det erbjuds i stora mått.

 

Det skotska landskapet lockar till fotografering.

 

Den här gången reste jag i egenskap av färdledare och fotoguide för Zoom-Fotoresor. Vi körde en hyrbuss från Edinburgh till Fort William vid foten av Storbritanniens högsta berg Ben Nevis. Dan därpå hängde ett dallrande dis på bergssidorna när vi flanerade i dalen Glen Nevis nedanför toppen. Utflykten blev en pedagogisk rivstart som bekräftade tesen att det som folk i allmänhet kallar dåligt väder kan vara utmärkt för fotografering. Kameran har förmågan att inviga våra sinnen i andra estetiska värden än de triviala. Vi strosade fram till ett högt vattenfall och försökte gestalta den fuktmättade stämningen i bild.

 

Ett vattenfall i River Nevis biflöden.  

 

Jag ställde kameran på ett block och kunde fotografera med slutartiden 1/5 sek och bländare 22. River Nevis rinner här genom en kanjon.

 

 

I mellersta delen av dalen Glen Coe står denna resliga topp, Bideam Nam Blan.

 

Där Glen Coe börjar finns ett av Skottlands berg mest beundrade berg,  Buachaille Etive Mor.

 

För egen del fick jag dock ett problem, stativet hade nämligen kommit på avvägar med det incheckade bagaget. Jag och en av deltagarna väntade i två dagar innan väskorna dök upp. På grund av läget letade jag efter naturliga plattformar i terrängen, stora block att ställa kameran på eller trädstammar att trycka den mot. Man får improvisera, och faktiskt kan man få skarpa bilder med lång slutartid även utan stativet om man hittar ett stadigt underlag. Alternativt kan man skruva upp ljuskänsligheten i digitalkameran, men höga ISO ger trots allt sämre upplösning vilket är en nackdel i landskapsfotografin (dock inte alltid). I vanliga fall går jag sällan ut utan stativet.

 

 

Ett befolkat bergslandskap, Bla Bhein på Skye är en formidabel topp.

 

Bla Bhein i ett mer vildmarksmässigt perspektiv.

 

De mest fascinerande motiven hittade vi några dagar senare på Skye. Ön är den största i Inre Hebriderna och landskapet håller världsklass. Vädret blev det bästa tänkbara för landskapsfotografin, med regnskurar som kom och gick. Vi for till en liten kustby som heter Elgol men missade en grann regnbåge som slocknade just när vi hade parkerat. Skurmolnet som drev förbi gav snabba skiftningar och de hårt piskade vågorna mattades av medan solen trängde ned på strandens klapper, samtidigt som de skarpa bergen i Black Cuillans stod som en flimrande fond på andra sidan havsviken. Inspirationen kokade, men som ofta är fallet när man kommer till en fotogenisk plats i växlande ljus, vet man inte var man ska börja fota. Min erfarenhet är att man måste koncentrera blicken och inte flacka runt. Jag stannade vid ett intresseväckande och upprest block och följde händelseutvecklingen. Om ljuset däremot hade varit konstant är det mer givande att röra på sig och leta efter olika vinklar och detaljer. Detta sagt som en tumregel, enligt min mening.

 

 

Skuggan gav blocket ett annat skimmer. I bakgrunder ståtar Black Cuillans.

 

Längst norrut på Skye ligger halvön Trotternish med sin urgamla keltiska natur. Landskapet utstrålar en atmosfär som verkar påverkad av druidernas magi. Långsträckta bergsryggar med gräsgröna hedar ger en mystisk lyster när solen tittar fram. Då målar vyerna upp en tavla som är lika sublim som de ödesmättade verken av det tidiga 1800-talets naturromantiska konstnärer. Och som fotograf behöver man inte göra mer än lyfta kameran, komponera och trycka av, för att åstadkomma en medryckande bild – kan man tro. Men som det visade sig under denna fotoresa, kräver efterbehandlingen av de digitala bildfilerna att man vet vad man gör i datorn om bilden ska bli som man har tänkt sig. Hantverket inom fotografin har inte helt raderats ut av de helautomatiska digitala kamerorna, om nu någon trodde det. Efter varje dagsutflykt diskuterade vi dagens bildskörd kring en laptop och det uppskattades stort.

 

Från Quiraing på norra Skye ser man de trolska bergen Ceat, Dun Dubh och A Mheirlich. Redan namnen försätter betraktaren i en magisk stämning. Synen är så vacker att man vill omfamna landskapet och trycka det mot sitt hjärta.

 

 

 

Man reser inte gärna till Skottland utan att besöka någon födelseplats för landets nationaldryck. Genom whisky kan man insupa Skottlands själ. På Skye ligger Talisker, ett av de mest omhuldade destillerierna. Det tillhör koncernen Diageo som har den tramsiga uppfattningen att man inte får fotografera i pannrummet av explosionsrisk. Vill man göra snygga bilder av snarfagra kopparpannor får man leta efter andra destillerier som har en mer tillåtande inställning, och det finns flera. Vi gick ändå med på en visningstur och en av deltagarna tog bilder i smyg på pin kiv. Nå, Talisker är en gudadryck om man är svag för maltdestillat och att försiktigt sippa på denna angenämt rökiga sort i den miljö där den hör hemma, är ett underbart sätt att avsluta en intensiv dag med kameran i kelternas värld.

 

 

The Whisky Experience i Edinburgh är ett slags museum med bland annat en samling flaskor som 1970 skänktes av den brasilianske miljardären och whiskykonnässören Claive Vidiz , 4000 pavor snyggt uppställda i glasmontrar som på ett åskådligt sätt belyser det gränslösa smakregistret i skottarnas nationaldryck.