I helgen höll jag i ett par workshops i samband med den årliga fjällfesten på Storulvåns fjällstation. Vi åkte skidor i de härliga omgivningarna och snackade mycket foto. Landskapsfotografi på vinterfjället var temat. Vädret kunde ha varit snällare.

 

– Man kan inte trolla med knäna, sa jag. Är det whiteout kan man ta ledigt som landskapfotograf. Och whiteout var det mest hela tiden, åtminstone den andra dagen. Ingen snöstorm, det var laber vind men mycket lite kontraster. Under den första dagen sken i alla fall solen i början och vi spanade efter förgrunder. Fjärrdiset fanns kvar hela tiden, Sylarna låg oåtkomligt för kameralinsen, men den ovanligt tidiga våren hade fått jokkarna att springa fram. Vi letade reda på Stor-Ulvån som rann genom mörka fläckar i sin ravin. Vattenflödet liknade chokladmousse i grädde. Alltid ett trevligt motiv tyckte jag, och pratade vidare om fördelarna med intressanta förgrunder för landskapsfotografin.

- Vyerna är självklara motiv, förgrunder bygger på iakttagelser och skärpt observationsförmåga. Tacksamma scenerier kan man lista ut på kartan och samtidigt tänka på väderstrecken (med- och motljus), förgrunder hittar man bara ute i verkligheten om man har ögonen med sig.

Vi fotograferade bäcken och kom in på exponeringsteknik. Snömotiv är bedrägliga, de lurar kamerans automatik. Ställ in +1 bländarsteg var mitt förslag.

 

Sen slog det till med en konturlös whiteout och vår värld av landskapsmotiv bleknade snabbt bort. Återstod bara att fotografera oss själva eller skärskåda de figurativa fjällbjörkarnas knottriga stammar. Vi snackade mer om fotofilosofi än knäppte med kameran men stämningen var gemytlig, för även om vädret inte var som gjort för landskapsfotografi så fick vi alla fall frisk luft, lite motion och en lätt solbränna; den kommer snabbare i whiteout än i solsken.

 

Efter workshopen åkte jag till goda vänner i Kall för att övernatta. Nere vid stranden av Kallsjön låg några spännande kalkstensblock och väntade på en fotograf.

 

 

 

 

Vilket fint väder vi hade - en stund!

 

 

Idag fick jag höra att en lappuggla fanns nära mitt hem så jag åkte dit för att fotografera. I en björk på en inäga satt den främmande gästen med sin stolta hållning, som det står i fågelboken. Många lappugglor syns för närvarande i södra Sverige eftersom populationen av gnagare har kraschat i norr. Plötsligt flög den iväg genom skogen.

 

Några nötskrikor hojtade längre bort vid en mer undangömd glänta. Jag smög fram till en stor gran på den ängen och befann mig ca 30 meter från ugglan som hade satt sig i en annan gran. Allt var lugnt och stilla, ingen invasion av ornitologer ännu så länge. Trots att jag försökte vara tyst som en indian var jag såklart upptäckt. Den stora fågeln har extremt god hörsel. Med långa teleobjektivet tittade jag ugglan i vitögat. Den verkade trygg så jag ställde mig sakta lite mer ogenerat för att få en bättre vinkel och intressantare bakgrund. Sedan började jag fotografera i det mjuka gråljuset. Bara vanliga porträtt rakt upp och ned, men trots allt av en lappuggla några kilometer hemifrån, det har också ett stort värde (så stort att jag faktiskt funderar på att rama in bilden och hänga på väggen hemma under titeln ”Lappuggla på Ingarö”).

 

Jag stod väl en halvtimma med stativet riggat och väntade, hela tiden redo för en mer levande bild. Hoppades att lappugglan skulle gör ett utfall mot en sork, men den var stillsam och verkade nästa vilja sova. Och då tänkte jag att den kanske var störd och drog mig tillbaka, hade trots allt fått en bra bild, bara ett vanligt porträtt, men i alla fall.

 

På väg tillbaka till bilen träffade jag en annan fågelskådare som också fått tipset. Han är konstnär och naturfotograf så vi började prata om ditt och datt.

– Märkligt sa han, när man fotograferar djur kan man inte koncentrera sig på landskapet. Det är som jakt, man är helt upptagen av bytet. Jag tar sällan med något annat än teleobjektivet när jag bestämt mig för att fotografera fåglar.

 

– Annat är det med landskapsfotografi, fortsatte han. Om jag har vigt en utflykt åt att fotografera landskapsbilder, tar jag ändå med ett teleobjektiv ifall det dyker upp något djur. Man är mer öppen och observant på hela naturen när man är ute för att fotografera landskap.

 

Jag nickade och höll med. Som djurfotograf är man en vaksam jägare, som landskapsfotograf blir man en eftertänksam naturfilosof. Det är inte lätt att vara både och, framför allt inte samtidigt.

Är svartvitt fotografi en högre konstart än färgfotografi? Förr tyckte många så. Jag menar att svartvitt snarare kan betraktas som en annan uttrycksform. Vissa motiv passar bättre i svartvit återgivning. Läs om mina reflektioner i denna blogg.

Naturens grafik. Laddtjovagge.

 

Vad hade det blivit av den svartvita fotografin om Daguerre uppfunnit Kodachrome på 1830-talet? När pionjärerna fotograferade ville man efterlikna verkligheten så långt möjligt. Att bilderna blev svartvita var ett resultat av den första begränsade tekniken. Man valde inte svartvitt av estetiska skäl. 1800-talets fotografer hade gladeligt använt färgfilm om de haft den möjligheten.

 

I mitten av 1900-talet, när färgfilmen blivit bättre och allmänt spridd, uppstod en intressant brytpunkt i fotografins historia. En spricka bildades mellan fotografer som föredrog färgbilder och de som menade att traditionell svartvit fotografi var en mer kontrollerad verksamhet och därför en högre konstart. En av de främsta förespråkarna för den senare uppfattningen var Ansel Adams. Han utvecklade ett ypperligt hantverk för att framställa valörrika svartvita kopior. Han var den stora förebilden för många ambitiösa fotografer.

 

När jag började fotografera i slutet av 1960-talet ansågs svartvit fotografi vara finare än färgfotografi. Även jag tillbringade mycket tid i mörkrummet och tyckte det var inspirerande. Diafilmerna hade visserligen börjat bli riktigt bra med Kodachrome i spetsen, men att fotografera dia var inte förenat med mörkrumsarbete. Det senare hölls i helgd av den fotografiska eliten. När man fotograferade med diafilm var bildskapandet ett avslutat kapitel när kameran hade klickat. Inget efterföljande hantverk tarvades. Att bli duktig i mörkrummet krävde däremot år av träning och uppövad förmåga. De som hade förvärvat denna skicklighet tyckte att diafotograferna gjorde det lätt för sig.

 

Så här långt efteråt kan man notera att diskussionen mest handlade om bildernas tekniska briljans. I den svartvita fotografin skiljdes agnarna från vetet. Bara de ”riktiga” fotograferna kunde göra bra svartvita kopior. Med diafilm i kameran kunde nästan vem som helst få till en snygg bild – det ansåg många vara nedsättande för färgfotografin.

 

I dag finns en snarlik diskussion om digitalfotografin kontra analog fotografi. En och annan skicklig fotograf använder fortfarande film och mörkrum, och många anser till och med att det blir ett bättre resultat med denna metod. Återigen handlar diskussionen om tekniken bakom bilderna, men nu har finliret hamnat på en extremt hög nivå. Hur många kan se någon skillnad mellan en välgjord kopia från mörkrummet, och en välgjord utskrift från en bläckstråleskrivare?

 

Mot den här bakgrunden är det senaste numret av FOTO (4/2012) synnerligen intressant. I tidningen presenteras två nutida mästerfotografer. Den ena är Ansel Adams lärjunge John Sexton som fortfarande älskar att stå i mörkrummet med sina storformatsnegativ. Den andre, William Ropp, uttrycker följande: ”Mörkrummet är begränsat, det är ett helvete och jag vill inte tillbringa halva livet där. Jag föredrar datorn.” Om man ställer dessa båda uppfattningar mot varandra klarnar bilden av dagens fotografiska värld. Vi kan välja mellan att fotografera med film och göra efterarbetet i ett mörkrum, eller använda digitalkameran och sätta oss framför datorn, och detta val gäller oavsett vi gör bilderna svartvita eller kolorerade. Valet är upp till oss (så länge man fortsätter tillverka film och fotopapper).

 

Svartvita bilder har åter kommit ropet. Glädjande enligt många, men jag tycker inte att framställningstekniken inte har någon betydelse för bildupplevelsen. Analogt eller digitalt, vad spelar det för roll, det är bilden som räknas. (Glöm förresten inte att digitalfotografin är miljövänligare).

 

Svartvitt kan man se som en bildstil bland andra. John Sextons svartvita fotografier bygger på ett mycket skickligt mörkrumsarbete och hans bok Quiet Light är en riktig favorit för mig, men inte funderar jag över hur länge han stod i mörkrummets ångor. Jag tror han skulle kunna komma lika långt i datorn.

 

Svartvit fotografi passar vissa motiv bättre än andra. Därför tror jag också att den svartvita fotografin alltid kommer att leva vidare, och att den hade uppstått som en bildstil även om pionjärerna hade uppfunnit färgfilmen först. Samtidigt vill jag besinna vad William Ropp uttryckte i citatet ovan. Det är angenämare att vara i ljuset med datafilerna, än att stå i mörkret med negativen. Angenämast är det att vara ute i verkligheten med sin kamera. Och likafullt tycker jag att Jan Almlöf har en stor poäng i tidningens ledare. Vill man vara en fotograf bör man pröva på mörkrumstekniken åtminstone någon gång. Vad som händer i mörkret har som han skriver, sin egen magi. Och det är mycket lärorikt att få kontakt med fotografins ursprung även om man måste stå ut med odörerna, och även om man är heldigital.

 

 

Styrkan med svartvita fotografier är att motivets former och linjer accentueras. Fjällen har en rik formvärld. Då och då få jag lust att göra svartvita fjällbilder, numera med datorns hjälp, som i detta fall vid Nuortap Atjek i Stora Sjöfallets nationalpark.

Med den här bilden ville jag fånga samspelet mellan älven i överkanten och det ensamma trädet som står på risfältet. Motivets verkliga färger tillför inget av vikt för bildens idé. Nepal.

Här är ett liknande exempel från Skottland.

Svartvita djurbilder gör sig bäst om de är rena och inte så detaljrika.

Framför allt porträttbilder gör sig bra i svartvitt, enligt min mening. Denna bild av en sherpakvinna i Nepal är i original ett gammalt Kodachromedia från 1974. Har den saken någon betydelse för dess kvalitet? Hur många skulle se det om jag inte berättade?

Digitalkameran kan ställas in för svartvit registrering. Jag ser ingen poäng med det. Bättre att låta kameran registrera allt ljus och alla färger av motivet. Sedan kan man bestämma efteråt om man vill göra bilden i färg eller svartvitt. Jag tycker det ger en stor frihet. Förr släpade jag ofta på två kameror, en för färg och för svartvit film. Med Hasselblad hade man två kassetter av samma skäl. Det är inget jag saknar.

Sol är inte alltid kul. Läs om en fotoresa med högt tryck..

Tre gånger har jag farit runt i Skottland, och tre gånger har solen slösat. Senaste gången var förra veckan. Min vision före avfärden var att göra bilder av Höglandet klätt i en snöfläckig dräkt. På vårkanten borde det finnas mycket vitt kvar. Snön ihop med landets ökända busväder borde borga för spännande landskapsfotografi. Den kombinationen skulle kunna ge den accent som jag är ute efter. Det var min tanke.

 

Men klimatet spelar oss ständiga spratt. Som Henrik Tikkanen i salig åminnelse skrev: ”Man måste planera ordentligt, för det blir sällan som man har tänkt sig”.

 

Denna vinter i Skottland har varit den varmaste i mannaminne. Och jag anländer mitt i ett stabilt högtryck som häller blåljus över vidderna och skänker så mycket värme att det blir tjugo grader mitt på dagen vilket får ängarna att börja grönska, knopparna att slå ut och en del musöron att visa sig. Snö är det mindre av än under högsommaren. Visionen sprack med en gång.

 

På väg upp till berget Lochnagar träffar jag en engelsk vandrare i shorts.

– Efter 45 års vandrande i Skottland hade jag nästan gett upp hoppet om bra väder, säger han och fäller ut armarna som för att krama landskapet.

– Ja, det är fantastiskt, svarar jag med en vit lögn.

 

Fotografin kan göra oss kufiska, men jag är inte lika tvärsäker på min uppfattning längre. Vet inte om det finns fog för påståendet att bra landskapsfotografier alltid måste bygga på dramatiska ljusförhållanden och starka färger. Våren är av nödvändighet en tid med sparsmakad palett. Kulören blir extra matt när solen lyser intensivt. Men våren är en del av naturens kretslopp och vill man vara en naturskildrare ska man nog lära sig se skönheten i allt, även detta. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Inom naturfotografin skulle ordstävet kunna lyda: det finns inga dåliga belysningar, bara trubbiga fnysningar.

 

Likafullt är jag svag för skymning och gryning, och tänker: om det nu är högtryck kan det i alla fall bli färgklickar till kvällen. Så jag bestiger Lochnagar väl medveten om att den branta bergväggen ligger i kvällssolens skugga. Slöjmoln dämpar ljuset och dagern blir black. Gryningen borde ge mindre soldis, därför måste det bli en bestigning till. Därmed går en efterlängtad sovmorgon upp i rök. Nåja, tältlägret ligger bara tre hundra meter nedanför toppen och dessutom kacklar spelande moripor som en hönsgård utanför tältet. Vakna tidigt gör man i alla fall. Famous Grouse är en effektiv väckarklocka, så här års.

 

För svenska fjällfotografer är skotska högländerna hemtama motiv. Geologiskt sett hör de till samma bergskedja som Skandinavien, och landformerna liknar våra fjäll. Men Skottland är inte bara rundkullriga höjder som frälser ögat. Det finns också ett bedårande kulturlandskap som kryper upp i knäet på branterna. Vad som fascinerar mig i denna natur är mötet mellan karga fjällsluttningar och uppodlade dalar med tät skog av ädla lövträd. Att få se storväxta ekar i skarp siluett mot barska bergtoppar av lappländsk sort, hör inte till vanligheten. Och vill man inte ägna sig åt naturen kan man alltid spana efter män med kjolar, stabbigt gråa hus av tjock sten eller varför inte fotografera källan till livets vatten – ett whiskydestilleri. Där finns många motiv om man är på det humöret.

 

Hursomhelst blir det sol och värme under fyra dagar och sen i nordväst, i det skotska fjordlandskapet vid Ullapol, hinner verkligheten ikapp med en tjocka som suddar ut det mesta av landskapet. Sen kommer solen tillbaka medan jag hinner till Skye, och åter börjar tro att Skottland är landet under en evigt blå himmel…