Den amerikanske fotografen Galen Rowell talade om ”participating photography”. Han menade att man som fotograf ska vara delaktig i den motivvärld som fotograferas. Rowell var ett föredöme inom naturfotografin men gick bort alltför tidigt, extremt skicklig alpinist, oförvägen äventyrare och fotojournalist av världsklass (http://www.mountainlight.com/). Hans bilder är ofta dramatiska och alltid inkännande. Han visste vad han fotograferade. Han kunde lika gärna ha varit framför kameran när han förevigade sitt friluftsliv.

Landstigning med surf är ett vågspel. Vid Storsand på Askö i Södermanland måste var och en vara koncentrerad på sitt. Jag kommer först i land och försöker fotografera situationen. Har dragit upp kajaken och rusar med kameran i handen för att hjälpa en kompis. Ett snapshot är allt som blir gjort. Nikon AW1.

Rowell blev inspirationskälla för många. Med sin bildstil visade han att man måste vara terränggående och inte dra sig för strapatser för att komma åt bildmotiv som inte kan göras rättvisa på annat sätt. Tanken i hans idévärld är att bilderna blir mer påtagligt autentiska genom deltagande fotografi. Betraktaren känner det i maggropen.

Det låter pretentiöst, och på tvärs med den utbredda uppfattningen att det inte spelar någon roll vad man gör för att åstadkomma sina alster. Det är bara bilden som räknas, vilket är en bra klyscha om man vill prata som Helmut Newton: ”Du, jag är inte intellektuell, jag tar bara kort.”  Skulle tro att han sa så för att retas lite. Nog har det betydelse vad man har för tankar bakom sitt knäppande. Inte minst för en betraktare som bara ser det som syns.

I naturen tvingas vi göra det bästa av situationen. Snygga bilder må vara ett rättesnöre, planering och uthållighet en dygd. Men vädret och vinden, ljuset och slumpen är avgörande för resultatet. Det kommer vi inte ifrån.

Sista helgen i oktober brukar jag tillsammans med ett kompisgäng genomföra en höstpaddling som blir ett regelrätt test i deltagande fotografi. Jag plåtar så gott det går från kajaken, men ibland är vädret surt och blåsigt och flytetyget vaggar som ett äggskal om sjön går grov. Gärna vill jag fånga dramat. Samtidigt måste man hålla balansen; en vurpa i iskallt vatten och hård sjögång är rena mardrömmen.

Paddling med skönt gung i meterhöga dyningar. De flesta korten blir snömos, men här funkar det. Min kajak befinner sig nere i en vågdal. Oftast är bilderna tama i jämförelse med hur man upplever situationen.

Normalt funtade människor undrar förstås vad vi har där att göra under dessa förhållanden. Svaret kan inte bli annat än djupsinnigt. Jag hänvisar till naturvårdslegenden John Muir, han som startade Sierra Club i slutet på 1800-talet. Han ville förstå sitt älskade Yosemite på djupet. En gång under en vinterstorm, klättrade han högt upp i ett träd för att i den svajande trädkronan känna in vädrets makter och naturens väsen i Sierra Nevada. Det vill jag kalla kärlek.

När en bild mot ens önskan blir oskarp kan man omvandla misslyckandet till ett uttryck.

Skärgården på senhösten infriar begreppet ödemark. Inget känns mig mer ödsligt än ett avskalat och folktomt sommarparadis som lagts i dvala. Säsongernas växelspel, naturens cykler, det eviga flödet av tid, landskapets förvandling från ljuvligt behag till tuff verklighet, kobbarnas ubåtsliknande profiler, de vindpiskade vattenytorna, grådasket, ja hela naturen genomsyras av ett scenbyte som får mig att älska och längta efter skärgårdssommaren ännu mer. På boreala latituder blir man en säsongsmänniska.

 Participating photography.