Nyårsafton och årets sista blogg. Under denna vinterns mörkertid kan man gärna gräva i arkivet, leta efter något gammalt man missat. I en pärm med andrasorteringen från Patagonien 2002 hittar jag denna bild. Hade helt glömt. Är det jag som tagit den? Ja, den sitter i min pärm. Hur kunde jag missa, den är ju riktigt bra om jag får säga det själv. Försöker komma på en förklaring.

 

 

 

 

Kanske blev den försummad för att den är ett småbildsoriginal. På analoga tiden var mellanformatet mitt seriösa verktyg. Småbildskameran var bara ett notisblock, ungefär som mobilkameran numera. Det var med mellanformataren jag vill göra Bilderna. På den tiden var vi många som förhäxades av stora färgdior. Skärpan och färgernas valörrikedom gjorde intryck. Ljusbordseffekten. Småbildsdiorna blev som frimärken, pluttiga små original som krävde noggrann granskning i lupp för att man skull se innehållet. Jag såg aldrig den här bilden. Nu gör jag det, har skannat den för vidare användning. Den manar mig till eftertanke.

 

När man tittar i arkivet efter många år får bilderna ett nytt sammanhang. Man blir en neutral betraktare, glömmer sina ”darlings”. Effekten är välgörande, man får ett förhållande till ens egna bilder, som omvärlden hade när de var nya. Som färskvara kan bilder vara förrädiska. Man ser kvalitéer som kopplas till den verklighet som fotograferades. Med åren försvinner den kopplingen. Tidigare värden dunstar bort och nya kanske kommer till. Vad händer samtidigt?

 

Om en bild som man har gjort inte längre känns som ens egen därför att man glömt att man gjorde den, uppstår en märklig känsla. Om bilden är bra och man får beröm, känns saken ännu konstigare. Att bli uppskattad för något man gjort som man inte visste att andra tycker är bra, är lite grand som att förlora sin identitet. Åtminstone som konstnär, om man har den ambitionen.  Och tvärtom är ännu värre för identiteten. Det vill säga när man tror att man gjort något riktigt bra, men att andra inte ser det. Som konstnär vill man att världen ska gilla det man själv står för. Men så följsamt är det långt ifrån alltid.

 

Man får helt enkelt spela spelet. Okej, det här är min bild. Kul att ni gillar den. Och mästerverken som ingen hajar, får man dunkla. I bästa fall blir de upptäckta efter ens död. I de flesta fall faller de i glömska.

Gott nytt år.

DET HÄNDER ATT man tröttnar på världsberömda och omtalade sevärdheter innan man ens kommer dit för första gången. Kan turisthålor bli annat än stereotyper? En välgörande motpol är de många udda platser med närmast bisarr natur, som finns på jorden. Man kan hitta extremt märkliga landskap som fortfarande är tämligen okända och lite besökta, och därför inte lika hårt exploaterade av bildmedia och reseindustrin, som kändisarna. En tur till det egenartade skänker oss stor upptäckarglädje, en utrotningshotad känsla kan man gissa. Här är några exempel på udda platser som jag har haft glädjen att besöka.

 

Bung Bungle

De så kallade ”bikuporna” i Kimberleydistrikt i norra Australien, blev en sensation när de ”upptäcktes” av ett överflygande filmteam i början av 1980-talet. Aboriginerna hade förstås känt till formationen i många tusentals år, men ute i samhället var det få som visste. Denna samling nedvittrade sandstensberg bildar en veritabel ruinstad långt bort från ära och redlighet. Det är mycket avigt att komma hit. Framförallt pockar de smala klyftorna och mellanrummen mellan kupolerna på upptäcktsfärder. Man måste bara knalla in i labyrinten om man en gång sett den från ovan. Numera världsarv.

 

Klyftorna slutar oftast blint i en gryta. Under regntiden är hela systemet som en vattenfylld balja och Bungle Bungle blir omöjligt att tränga in i.

 

 

Canaima

I södra Venezuela ligger en förlorad värld, med höga platåberg av sandsten som bildar gigantiska klossar på savannen. Överst breder vidsträckta platåer ut sg med isolerade ekosystem och en ruff och asfaltsliknande yta av svarta alger. Att komma upp på bergen är ofta svårt. Conan Doyle som skrev äventyrsromanen ”En förlorad värld” hämtade sin inspiration här. Faunan och floran är förstås unik (boken berättar om dinosuarier som överlevt till vår tid uppe på bergsplatåerna). Molnens galaktiska dans på klippväggarna är ett skådespel av sällan skådat slag. Vattenfallen är de högsta i världen, inklusive Angels Fall. Av alla storskaliga landskap jag sett måste Canaima klassas som det mest säregna. Det finns inget liknande på jorden, men den unika karaktären går inte fram i fotografiernas plattityder. Så är det allt som oftast. Världsarv.

 

Molnen kommer efter tidtabell nästan varje dag kring lunch, och de slukar glupskt bergen underifrån, som en smygande alligator.

 

 

 

På platåerna härskar mörkar klippor och en mestadels dimmig atmosfär som gömmer fossila växter och djur, en förlorad värld helt enkelt.

 

 

 

Ich Chatrin Chuulu

Utslängda på den ändlösa stäppen långt söder om Ulan Bator i Mongoliet, ligger denna samling figurativa klippor. Mellan de hårda spirorna utbreder sig parkliknande gräsmattor som ger landskapet en välputsad manikyr. Här börjar Gobi och här känner man sig både tillfreds och vilsen på ett angenämt sätt.

 

 

 Ett välstrukturerat och tilltalande landskap. Observera personen på högra sidan.

 

 

Utah ”sliprock country”

Kanske har den låga skyddstatusen som ”state park” gjort de märkliga tomteklipporna i Goblin anonyma. De står helt i skuggan av andra märkliga geologiska formationer i Utah, som de berömda nationalparkerna Arches och Bryce. Goblin är ett minst lika anmärkningsvärt men inte så stort område. Sandstensformationen i denna del av USA kallas med ett samlat begrepp för ”the sliprock country” och måste räknas som ett av jordens mest formidabla klipplandskap. Här finns platser som både hör till kändisarnas och doldisarnas skara.

 

 

 

Fitz Roy

Jag vet inget landmärke som är mer verkningsfullt för ögat än Fitz Roy, inget berg som är mer tongivande i landskapet än denna katedral till granitmassiv i Agentinas Patagonien. Okänd är kanske inte rätt etikett i detta fall, men märklig och egensinnig är toppen som ”bara” når 3405 möh. I jämförelse med Himalayas toppar är den ett pytteberg, men naturen är relativ, liksom vår uppfattningsförmåga. Inte ens bland Himalayas jättar har jag sett en skapelse som känts större. Man får på något sätt grepp om skalan när ett berg står i ensamt majestät. Någon doldis på turismens världskarta är väl inte Fitz Roy, men inte heller någon riktig kändis. Världsarv.

 

Laguna Sucia med sitt turkosa glaciärvatten är en kall pärla i detta landskap av släta granithällar.

 

 

Wadi An Nakhur

Grand Canyon i Arizona har alla hört talas om. Nog är den klyftan ett av världens mest kända och storartade erosionslandskap, till ytan störst dessutom. Kanjoner av det formatet erbjuder inverterad bergsbestigning. Man utgår från kanjonkanten som är den plats man kommer till, går ned i djupet där floden som är landskapets moder rinner, och sedan upp igen. Grand Canyon är urtypen för ett kanjonlandskap och designen är exemplarisk, med flata självständiga platåberg på olika nivåer i djupet. Om man ska likna uppbyggnaden vid något så är det en svit likformade soffbord av allt mindre storlek som man kan skjuta in i varandra. Denna trappstegsformgivning i stor skala trodde jag var ett original för Coloradoflodens klyftdalar (Canyonlands i Utah är ett annat exempel).

 

Så mycket större blev därför effekten när jag utan närmare förhandskunskap stegade fram till kanten av Wadi An Nakhur i Oman och utropade: Tusan, här är lika mäktigt som i Grand Canyon. Detta var min första reaktion när jag tittade femtonhundra meter ned i djupet och såg hustaken i en by som låg inbäddad i tung skugga. Jag hade funnit en för mig ny udda plats, lika djup men inte lika lång som sin amerikanska motsvarighet, och okänd för de flesta människor. 

 

 

Intresset för naturen får oss att sukta efter många resmål, man blir lätt allätare. Vad man dock må betänka är att världen är stor och livet kort. Man måste helt enkelt prioritera, även om man gärna vill resa till de mest kända nationalparkerna i världen. En period var det så jag såg på resmålen, jag ville täcka in så mycket som möjligt. Inte bara bergslandskapen, som sedan länge betytt mycket för mig, attraherade. Jag ville också till områden som blivit berömda för sitt rika djurliv, som Afrikas savanner och Indiens djungler. Mitt intresse för fotografin och biologin drev på. Självfallet var det otroligt starka upplevelser att se och fotografera lejon, elefanter, tigrar och så vidare. Men vår kärlek till naturen kan vara mycket disparat, liksom sätten att vistas i den. Jag tröttnade efter ett tag på viltsafaris på grund av det utdragna skumpandet i jeepar dagen lång. Fordonet var förvisso en förutsättning för att komma djuren nära, och jag vill absolut inte ha safariresorna ogjorda, men upplevelserna är inget som drar mig starkt tillbaka. Å andra sidan, om naturintresset mest är inriktat på djurmöten (vilket jag har respekt för), tror jag man ser på jeepfärder med andra ögon. Mitt förhållande till djur (och växter) är inte fixerat på det sättet. För min del är observationerna mer givande när de kommer spontant under en vandring, än när man mer eller mindre passivt skådar på ställen med en rik mångfald av arter (även om jag uppskattar det ibland).

 

 

Ngorongoro, Tanzania.

 

 

Båda Serengeti, Tanzania.

 

Bandhavgarh, Indien 

 

 

För mig är det istället viktigt att kunna röra på sig när man är ute i naturen. Av det kommer min sympati för vandringsturer. Uppe i bergen hittar man de mest magnifika färdvägarna, man blir bergtagen. En annan orsak är förstås landskapets omedelbara skönhet och storslagenhet. I mitt fall lockar berg även för att naturgeografin med landformerna och vegetationen bygger upp en helhet som appellerar, både estetiskt och ekologiskt.

 

Det var här turismen uppstod för länge sedan, bemedlade européer sökta sig till Alperna. Vy över Aletchgletscher, Schweiz.

 

En annan infallsvinkel är att man i de flesta bergstrakter är fri som en fågel. Platser med ett rikt (och ibland farligt) djurliv och störningskänslig natur är däremot ofta, och av förklarliga och acceptabla skäl, kringgärdade av regler som begränsar rörelsefriheten. Det är orsaken till att jag exempelvis inte prioriterar Galapagos. Upplevelsen får för mycket museikaraktär om man tvingas gå i stora grupper på en stig och ingen annanstans, och bara får stanna vid anvisade ställen. Detta säger jag fullt medveten om det hyperintressanta djurlivet och den storartade naturen på denna eggande ögrupp. Men man har ju inte all tid och alla stålar i världen, så det blir hellre bergsturer för min del.

 

 

 

Resor speglar många sidor av ens personlighet. Som fotograf tillkommer ytterligare en: platserna bör gärna vara fotogeniska i någon mening. Men alla ställen man vill till är inte tvålfagra, om man ser till landskapet, ett faktum jag tänker mycket på eftersom landskapsfotografin är viktig för mig. Ett exempel: Jag var länge nyfiken på Simpsons Desert som är Australiens största helgjutna öken, ett spatiöst område som har en diameter på femti sexti mil utan bebyggelse eller bofasta, en terräng uppfylld av långsmala och apelsinfärgade sanddyner som hukar lågt. Öknens otillgängliga utbredning mitt på kontinenten verkade mystisk genom sin ödslighet och geografiska isolering, som ett innanhav av sand långt från närmaste ocean. Relevant information tydde på att landskapet skulle vara svårt att gestalta i bild, på det sätt som platta landskap oftast är. Jag kom dit 2010 och följde med på en jeepfärd tvärs över. Om detta skrev jag en blogg i januari 2012. Mina bilder blev knappast uppseendeväckande dramatiska, men det var en annorlunda och rik upplevelse att tränga in i denna intetsägande obygd, och det är med en fantastisk tillfredsställelse som jag nu efteråt kan titta på en Australienkarta och med ögat leta upp Simpson Desert. För nu kan jag viska till mig själv: jag har varit där. Jag vet hur landet ligger, jag känner landskapet in i märgen.

 

 En ändlös horisont som hela tiden flyttar sig bakåt, det är Simpson Desert.

 

Det är en vanlig drivkraft ut i världen, denna vi kan kalla den ”jag har varit där”- känsla. Man stillar sin nyfikenhet, vilket är en helt annan sporre än när man reser för sin avkoppling. Upptäckarlust och vetgirighet går hand i hand. Men det finns oändligt många platser att ta sig till, även om man begränsar sina urvalskriterier på det sätt som jag gjort. Och ännu en sak kan blandas in i leken. För utöver att geografins dragningskraft, blir vildmarkerna mer frestande om det också finns en fängslande utforskarhistoria bakom dem, gamla berättelser om öden och människor som fascinerats av platserna och som under äventyrliga expeditioner (på det sätt som det var förr) utforskat landskapet och sedan skrivet böcker eller gjort filmer om äventyren. Fotspåren efter en historisk person förgyller den egna naturupplevelsen och ger en intressant tidsdimension till färden. Denna omständighet var en del av mitt intresse för Kanchenjunga. Jag ville gärna röra mig i de trakter där mästerfotografen Vittoria de Sella hade gått, mer än ett sekel tillbaka i tiden. Jag ville se den natur som han hade fotograferat, och förvandla de av hans bilder som jag beundrat så mycket, till ett stycke levande verklighet.

 

Kanchenjunga speglar sig. Här passerade Vittorio de Sella.

 

Hur väljer du dina resmål? Det har hänt att jag fått frågan som känns konstig eftersom de flesta platser varit självklara. Varför? Svaret är ett axiom. Man reser till ställen som är intressanta i ens tycke. Konstigare än så är det inte. Kanske vill man se och försöka förstå världen på egna villkor, men det är inte alltid säkert. Var och en har sina egna motiv. Intressena går isär och leder oss gärna in på smala spår. Är man främst trakterad av stora städer, nöjesliv och kulturmiljöer styr man kosan dit. Är det sport som gäller sticker man helst till platser med bra möjligheter för sporten (eller för tävlingar). Som botanist eller fågelskådare är det marker med lockande fauna och flora som drar. Kräver man värme och fina bad finns inget bättre alternativ än soliga stränder.

Min kompas pekar oftast mot andra håll, mot vild natur. Kyla och strapatser har jag lärt mig tåla. Digra bergsmassiv, vidsträckta öknar, dramatiska kuster och stora skogar är de landskapstyper jag med glädje letar upp som resmål. En del kan vara befolkade, andra är folktomma, några är viltrika, andra har sparsamt med livstecken. Man får ta det som det kommer. Vad som fängslar mig är själva landskapet med dess speciella karaktär, dess ekologi, utseende, livsbetingelser och geografiska läge – helheten. Ofta (inte alltid) måste man vandra för att komma ut i terrängen. Vilket land platserna ligger i bryr jag mig inte om. Jag samlar inte på pass-stämplar.

(Fortsättning följer)

 

I östra Himalaya ligger Sikkim. Landet var förr ett kungarike men ingår numera i Indiska unionen. Geografin är extremt bergig och läget inklämt mellan Nepal och Bhutan. För mig har namnet Sikkim en gammaldags aura som trollbinder. Jag ser framför mig ett sagolandskap med djupa dalar, tät djungel och höga snöfjäll. Jag hör buddistmunkarnas mumla sitt eviga mantra ”om mane padme um”, och jag tänker på de första Everestexpeditionerna som tog sig fram i dessa trakter under 1920-talet, på sin långa väg till världens högsta berg. Resdrömmar blir ofta så där befängt romantiska, men hur ter sig Sikkim idag? Framförallt vill jag vandra till Kanchenjunga, den tredje högsta toppen på jorden, en enorm bastion av bergskammar och satellittoppar som trots att den överskuggas av de två mer kända och ännu högre bergen Everest och K2, fängslar mig extra mycket med sitt geografiska läge. I mina ögon är denna vrå av Himalaya en av dessa platser man måste se innan man dör. Här är en kort berättelse från november 2013.

 

 

Gryning på hotellets tak i Gangtok. Kanchenjunga dyker upp och ett högtryck lägger sig över Sikkim. Det är 8 november, under två veckor innan har ett busväder härjat kring berget.

 

Den planerade turen förutsätter en genomtänkt strategi vad gäller kamerautrustningen, friluftsprylarna och kläderna. Vad ska jag ta med? Upplägget klarnar när jag har skaffat en reseguide, granskat mina fotoböcker om Himalaya, läst kartor och surfat på nätet. Sikkim är fortfarande ett ganska slutet land. Förutom visum till Indien, krävs ett särskilt visum till Sikkim (som inte kan fås av indiska ambassaden i Sverige) och den som vill vandra måste skaffa sig ett ”trekkingpermit to restricted areas”. Allt detta låter först avskräckande men kan ordnas med ett ”quick fix”, som det visar sig. Trekkingföretaget Potala Treks i Gangtok finns på nätet och erbjuder ett skräddarsytt arrangemang med bärare och guide för en tur till södra sidan av Kanchenjunga och upp till passet Goechela (det finns många andra företag som ordnar samma sak). Reglerna i Sikkim fordrar att man anlitar ett lokalt trekkingföretag för en tur (smart av dem). Egentligen är jag mer intresserad av norra sidan, men den turen är dyrare och kräver en väldigt lång framförhållning (på grund av närheten till gränsen mot Tibet tar det extra lång tid att få en klarsignal). Potala Treks grejar de nödvändiga tillstånden till södra sidan på en månad. Jag mejlar över porträttbilder och inskannade indienvisum, sen fixar de resten.

 

Phurba Tamang från Gangtok är vår guide. Han talar utmärkt engelska och är utbildad bergsguide vid Himalayan Mountaineering Institute i Dajeeling.

 

Phurba och jag kommer väldigt bra överens.

 

Tio dagars vandring på hög höjd och i krävande terräng står för dörren. Himalayas makalöst storslagna bergslandskap vill jag fotografera med en optimalt hög teknisk kvalitet och fullformatskameran måste med. Eftersom det mesta av packningen ska bäras av lastdjur väljer jag en ganska stor men ändå väl avvägd utrustning. Det blir Canon EOS 5 Mark III med objektiven TS 17 mm, TS 45 mm och zoomen 2,8/70-200 mm plus telekonverter 2X, ett urval som passar min landskapsfotografi. Till detta kommer fyra extrabatterier och ett mycket stort specialbatteri för laddning av mobilen och kamerabatterierna, en "Powergorilla" (under turen finns ingen el och detta megabatteri gör mig trygg med strömförsörjningen), samt kolfiberstativet Velbon. En mindre kamera, Fuji E-X1 med zoomen 18-55, får också följa med nedpackad som back-up. Kapaciteten i minneskorten är närmare 100 GB. Backup-kameran och det stora laddningsbatteriet Powergorilla ligger i den stora ryggsäcken som lastas på en häst. Vår lilla expedition kommer att bestå av två trekkare, fyra lastdjur, fyra bärare och den eminenta guiden Phurba.

 

Kameran finns i min kameraryggsäck som jag bär hela tiden. Den är av det amerikanska märket ”f-stop” och i den har jag dessutom en Leatherman verktygskniv, linsputsdukar och i den breda fickan närmast ryggen placerar jag en ”Osprey” vattenflaska med sugslang som jag kan dricka ur på vandrande fot (att dricka är särskilt viktigt på hög höjd). I kameraryggan finns också en varm mössa, en buff och extravantar, Haglöfs superlätta dunjacka (Essens II), en regnjacka med byxa (Haglöfs LIM). På fötterna ett par Haglöfs Grym, stadiga kängor som tål kyla.

 

Växlingarna i temperaturen är ett krux. Vi kommer röra oss mellan subtropiska och arktiska förhållanden. I november kan det vara svinkallt på hög höjd och därför väljer jag en sovsäck för vinterbruk (tack och lov säger jag med facit i hand). Övernattning ska ske i tält hela tiden och för att kunna sova bra har jag med en Exped luftmadrass med dunfyllning (UL 7 LW), en suverän och mycket lätt sak som borgar för god nattsömn. Varma kläder är ett måste.

 

Vad som utvecklar sig är en resa som växlar karaktär med globaliseringens fördelar och frustration, men också mellan dåtid och nutid, sommar och vinter och mellan befolkade trakter och vildmark. Jag och min hustru Jill flyger via Delhi till Bagdogra på indiska slätten och åker sedan bil upp till huvudstaden Gangtok på 1780 möh. Första intrycket av mytomspunna Sikkim är en lång, bred och modern gågata fullproppad med folk. I nattmörkret när vi anlänt är den upplyst av neon och skyltfönster som säljer världsledande varumärken, samma som man ser i de flesta köpcentra hemmavid, en spegelvänd kulturchock helt enkelt. Under kommande gryning överblickar jag stadens klungor av lådliknande hus som byggts i de branta bergssidorna vilket blir en mer förväntad syn än gågatan, och västerut på sex mils håll materialiserar sig Kanchenjunga som en hägrande fästning. Där hoppas vi på en mer tidlös upplevelse.

 

Böneflaggor på Dzongri Peak. Eftersom de alpina delarna av Sikkim är lite befolkade finns inte lika mycket religiösa manifestationer i bergen.

 

 

Rumtek ett par mil från Gangtok är ett av landets mest berömda kloster. Munkarna har samlats för en tentamen och läraren i mitten ställer frågor till de sittande. Om de svarar sunt och bra ropar man högt och applåderar, ofta med ett skratt.

 

En samling stupor vid klostret Tashiding som ligger på toppen av en hög bergkulle. Inne i dessa kupoler finns relikter av lamor.

 

 

Skolbarn i Yuksom. Man får en känsla av att de är mycket motiverade inför den stundande dagen.

 

Två dagar senare har vi kommit till staden Yuksom i västra Sikkim. Här börjar vår vår vandring. Vi har färdats hit genom ett landskap som är vansinnigt kuperat, ändå har vi bara rört oss över Himalayas fotknölar. De himmelshöga bergskammarna som bilvägen tar sig över täcks av en djungelliknande skog. Djupt nere i dalarna ser vi floder som smala silverstreck, och den slingrande vägen har bitvis samma standard som en motor-crossbana. Den går upp och ned på de superbranta bergssidorna. Konstigt nog är snöfjällen frånvarande under bilfärden.

 

Yuksom blev huvudstad när kungariket Sikkim uppstod 1642. Långt senare attackerades landet av gurkhasoldater från Nepal vilket fick kungen att bilda en pakt med brittiska Indien i början på 1800-talet. 1890 blev Sikkim ett brittiskt protektorat för att 1975, efter en folkomröstning, infogas som den 22:a delstaten i Indiska Unionen, den minst befolkade med bara en knapp miljon innevånare. Kungen avsattes och landet blev en strategisk utpost för Indien. Redan 1967 hade det varit en skärmytsling i Sikkim mellan indiska och kinesiska trupper. Numera har bråket om gränsen klingat av och Sikkim genomgår samma förvandling som sveper fram över stora delar av världen. Medelklassen växer, många har fått det materiellt mycket bättre än förr, men armodet är fortfarande utbrett. Globaliseringen tar plats och ändå är kulturarvet stabilt, de gamla religiösa riterna lever kvar som förr trots att globala nyheter når ut i dalarna, och trots att många klär sig i jeans. Vad annat är att vänta, och vad kan man säga om det som pågår. Man vill ju inte vara en resenär som längtar efter det förflutna. Glöm alla romantiska drömmar! Lättare är det att förhålla sig till naturen och det enastående vackra landskapet i Sikkim. Landet verkar för övrigt ha en sund inställning till turism och naturskydd. Man vill inte öppna portarna på vid gavel.

 

Till lastdjur använder man ofta en korsning mellan yak och boskap. Tjuren som kallas dzo är steril, medan hybridkorna kan paras igen med boskap. Dessa bastarddjur är lättare att hantera en yaken som är lynnig.

 

 

Djurskötarna måste dock vara försiktiga. Här i Dzongri där det finns några stenhus för vandrarna, skadades en grabb av hornen. Kossan ryckte oväntat på huvudet när grabben stod intill och hornspetsen trängde rakt igenom kinden. Som tur var fanns en kvinnlig rysk kirurg i ett trekkinggäng. Hon sydde ihop det fruktansvärda såret och grabben fick bäras ned till Yuksom. 

 

 

Man använder mongoliska hästar som ofta kliar ryggen efter dagens arbete.

 

 

Inte minst bär befolkningen själv med den typiska korgen och ett pannband. Bördor uppåt 35 kilo är inte ovanliga.

 

 

Mannen kallas Anum, är vår hjälpare och 49 år gammal. Han tillhör folkgruppen lepchas som är ursprungsbefolkning i Sikkims dalar. Varifrån de härstammar vet man inte säkert, men språket är släkt med tibetanskan. Till antalet är lepchas kring 50 000.

 

 

 

 Laxmi Lepcha har en liten kiosk för vandrare som passerar Dzongri.

 

 Mannen knådar degen för momo, ett slags tibetansk tortellini.

 

Vi startar vår expedition med skymten av 7000-metersbjässen Kabur, ett snöslott som svävar som ett moln ovanför den djupt nedskurna kanjonliknande dalen vi ska penetrera. Under tre dagar klättrar vi från drygt 1700 meter över havet upp till 3700 möh, men förflyttar oss bara drygt två mil framåt. Vi lämnar bebyggelsen i Yuksom och går på en stig rakt in i den täta lövskogen med sina städsegröna träd. Stigen är som en pergola utan slut. Den följer branten i den allt smalare dalen som längre in delar sig till ett Y. I mitten står en hög och beskogad bergssida som det tar oss två dagar att långsamt bestiga. Sakta, sakta är temat som gäller. Höjdanpassning måste få ta tid. Och det passar en fotograf utmärkt!

 

Stigen från Yuksom tar sig igenom den täta och brant lutande lövskogen i dalen som leder oss in mot bergen. I Sikkim finns drygt 500 olika orkidéer, och 36 arter rhododendron. Floran är fantastisk liksom skogarna, med många arter ek och bambu etc.

 

 

Från hängbron ser jag en liten Gollum som badar i poolen.

 

 

 

Tibetanska snöduvan förekommer i flockar som är fågelfotografens utmaning. Arten är skygg och fåglarna står inte stilla en nanosekund.

 

 

 

Dzongri ligger strax ovanför skogsgränsen. Där stannar vi en dag för acklimatisering, och går till passet Dzongrila 4200 möh för att beundra de ödesmättade vyerna mot bergen Rathong till vänster och Kabur centralt. Över dem löper gränsen till Nepal.

 

 

Under gryningen på Dzongri Peak möter jag den indiska gruppen från Orissa. Folk från den indiska medelklassen är på väg dominera längs trekkingstigarna i Himalaya.

 

Trekking i Sikkim påminner mig om hur det var i Nepal i början av 1970-talet, innan turistboomen slog till där. På den tiden var man mest ensam som västerlänning på stigarna kring Everest och Annapurna, och så är det fortfarande i Sikkim. Men en skillnad är klar. I Sikkim och trakterna runt Kanchenjunga finns inga byar som på de flesta håll i Nepal. Därför ser man få ortsbor på stigen. Och av samma skäl finns inga tehus att rasta i eller lodger för övernattning, inga uppodlade terrasseringar eller ändlösa stentrappor på branterna. I Sikkim är det också mycket mindre med religiösa manifestationer i naturen, få uthuggna steninskriptioner, nästan inga stupor (buddistiska kupolmonument), bara enstaka platser med bönevimplar. Naturen är en vildmark, vandringen får mer expeditionskaraktär och mathållningen är hela tiden lokal. Man känner sig enormt sund, äter nästan bara vegetarisk kost, får intensiv motion varje dag och andas frisk bergsluft som spolar lungorna. Helt folktomt är det dock inte. Under vandringen träffar vi på fem andra trekkinggäng med deras lastdjur och bärare. En större grupp indiska vandrare från delstaten Orissa delar min morgonstund på Dzongri Peak.

 

När vi kommit över skogsgränsen radar Himalaya upp sig, den ena gigantiska toppen efter den andra. Jag blir alltid knäsvag i dessa miljöer, och inte bara bokstavligt. De grymt vackra bergen tänder en ouppfylld längtan som jag bär på, och som jag inte vet vart den är på väg. De alpina projekten är visserligen nedlagda, och jag känner ingen lust att bestiga topparna. Jag vet inte heller om fotografin är min största drivkraft längre. Dels är det förfärligt svårt att gestalta landskapet rättvist, och dels har jag prövat det så många gånger förr, både i Himalaya och i andra bergskedjor, att jag tycker mig ha nått vägs ände. Ändå är det något i dessa landformer av snö, is och hård sten som vädjar till det ogripbara i mitt inre. Kanske berörs jag så starkt därför att landskapet ger mig en känsla av visuell lycka. Visuell lycka, smaka på uttrycket. Är det inte det vi jagar, vi bildmänniskor som med kamerans hjälp tränats till att dela in verkligheten i fyrkantiga kompositioner. Glädjen kommer från motiven, från frukterna av det man kämpat för. Ändå är det en egendomlig glädje som förseglas i ett fotografi. Jag försöker tänka mig in i att vara här utan kamera, men kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle kännas, om det skulle ge tomhet eller frihet. Kanske är fotograferandet en motpol till det vi numera kallar ”mindfulness”? Man tar sina bilder av gammal vana och tror att man ser skarpare tack vare det. Men kanske är fotograferandet en form av diskonterad sinnesnärvaro?

 

Vi stannar en extra dag i Dzongri 3700 möh. Som sagt, acklimatisering till hög höjd tar tid. Nu blir det minusgrader på nätterna och kallare lär det bli, men vädret är perfekt för vandring, klarblå himmel varje dag. November blir ofta en stabil månad häromkring och därför har vi kommit hit just nu. Mestadels är Kanchenjunga en svårflirtad skönhet som bara visar sig hundra dagar om året, sägs det. Som fotograf skulle jag dock uppskatta en del bulliga moln. Den skarpa och torra luften släpper inte fram några mustiga stämningar. Bara en kort stund i gryningen och skymningen råder ett bra fotoljus. Ovädren skulle piffa upp. Att vara en vandrande fotograf är att vara kluven.

 

 

 

Från Dzongri går vi en mycket vacker etapp till dalen som leder oss till Kanchenjunga.  Här får vi en fin vinkel mot det heliga berget Pandim.

 

 

Två etapper senare är vi närmare Pandim och jag gör en utflykt i skymningen för att fotografera berget.

 

 

Det översta lägret vid Lhamune är en gudsförgäten, iskall och outhärdligt blåsig plats med Kanchenjunga rakt i blickfånget.

 

Två dagar senare har ”expeditionen” nått ett litet primitivt stenskjul i Lhamune och vi är helt ensamma på en gräsplätt i jättarnas rike. Det blåser oavbrutet en ödslig och isig vind som tränger in i märgen. Man trånar inte efter den, men gud så storslagen naturen blir av ödsligheten, vinden och kylan. Vi har följt floden Prek Chu, genom en dal som påminner om Solu Khumbu nedanför Everest. Ögonstenen är Pandim 6691 möh, traktens heliga pendang till undersköna Ama Dablam. Och i dalens bakgrund ståtar Kanchenjunga, fyra tusen vertikala meter över våra huvuden. Man kan aldrig greppa proportionerna i Himalaya, aldrig förstå skalan och de förskjutna perspektiven. Pandim ser högre ut än Kanchenjunga från vår blickpunkt, men man måste placera ett helt Kebnekaise från topp till tå ovanpå Pandim för att nå upp till världens tredje högsta berg 8586 möh. Som fotograf har man problem, milt sagt.

 

Dagen därpå går Phurba och jag vidare mot dalens innersta och heligaste hörn. Vi passerar den halvt tillfrusna lilla smältvattensjön Samiti 4200 möh och klättrar uppför moränryggarna som omringar den. Snön ligger hård som betong. Klippfasaderna på Pandim stupar 2000 meter rakt ned mot oss och när jag tittar upp blir jag yr och får svindelkänsla. På andra sidan glaciären Onglaktang syns bergen bilda en sammanhållen krans av ointagliga bergstoppar. Längst bort i kransen putar Kanchenjunga upp som en trekantig kristall ovanpå en enorm bredsida. Världens tredje högsta berg har en högdragen kropp som är mullig snarare än smäcker, och den är extremt svår att bestiga på grund av alla snö och därmed följande lavinrisker. Efter ett flertal försök, det första redan 1905, blev engelsmännen George Band och Joe Brown först upp 1956 – men bara nästan. De stannade ett femtiotal meter nedanför den översta drivan av respekt för de troende som betraktar berget som heligt, en gest som fortfarande hålls i helgd av bergsbestigarna.

 

Den karga dalen med passet Goechela som en glipa överst i bilden.

 

Undertecknad vid Chematang med Kanchenljunga i bakgrunden.

 

 

Vi står på en moränrygg under den 2000 meter höga bergväggen på Pandim.

 

Vi når en moränrygg med massor av böneflaggor. Platsen heter Chematang och kallas även ”first viewpoint”. Höjden är 4700 möh och Phurba varnar mig för fortsättningen till Goechela, passet någon kilometer längre bort. På vägen dit ökar lutningen starkt och man behöver isyxa och stegjärn för att gå säkert när snön är så hård som den är. Eftersom vi saknar sådan utrustning vänder vi, jag utan sorg i sinnet vilket förvånar mig. Jag brukar inte ducka nära ett mål, men numera kan jag med ålderns rätt nöja mig med det som blir. Erfarenheten säger mig att en naturupplevelse inte alls är proportionerlig till prestationen.  

 

Italienaren Vittoria de Sella, bergsfotografins okrönte kung, tog sig i alla fall fram till Goechela 1899. Han följde med som fotograf på en legendarisk tur runt Kanchenjunga, ledd av britten Douglas Freshfield. Boken ”Round Kanchenjunga” är en läsvärd klassiker illustrerad med bilder av Sella som fotograferade med en träkamera av kolossal storlek. 196 (!) svartvita plåtar fick han med sig från turen, några pusslades ihop till panoramor. I boken hittar jag ett par bilder som visar Kanchenjunga och Pandim ur samma vinklar som jag själv plåtat, en tankeställare. Och Freshfields filosofi finner jag sympatisk: ”Jag har alltid rest och klättrat främst för landskapets sceneri, och för vetenskapen och – tillåt mig lägga till – för allt som ingår i begreppet rekord, i andra hand.”

 

Vandringen tillbaka till Yuksom tar tre dagar, och en etapp är ny. Stigen går länge genom en tät och inspirerande rhododendron-skog med spridda cederträd. Mellan trädstammarna på vänster sida faller branten djupt ned mot dalens botten. De översta bergsskogarna i Sikkim behärskas av olika arter rhododendron och under blomningen i maj är naturen en färgfest. Jag fantiserar om prakten och tänker spontant att jag måste återvända då.

 

 

Ett panorama med kransen av berg kring glaciären Onglaktang (som har sjunkit ihop och blottar sina nakna sidomoräner, grusåsen som syns i bilden). Panoramat täcker närmare 100 grader och är sammansatt av fem bilder. (Tyvärr blir det bara en fjutt att titta på i bloggen men om jag berättar att orginalfilen är 160 MB utan interpolering förstår alla som kan sin digitalfotografi att man kan trycka en bild som är tio meter lång med perfekt skärpa)

 

Jag vill avsluta den blogg med en hyllning till Kanchenjunga, namnet stavas på många sätt (Kangchen Dzö-nga, Khangchendzonga, Kanchenjanga, Kachendzonga eller Kangchanfanga). Namnet betyder ungefär ”snöns fem skatter” och är heligt för människorna i dess omgivning. På 1840-talet ansågs det vara högst i världen. Numera ingår massivet i den stora nationalparken Kanchenjunga.

 

Kanchenjunga speglar sig i Samiti

 

 

           

Från Gangtok.

 

 

 

Den väldiga sydväggen sedd från Dzongri Peak. Gryning.

 

 

Skymning.

 

 

 

Från Lhamune.

 

 

Från Lhamune.

 

 

 

Månsken från Lhamune.

 

 

 

Den klassiska bilden av Kanchenjunga från Tiger Hill ovanför Darjeeling. Gryning.