Vajolettornen fångar det sista solljuset när två vandrare lägligt ställt sig vid stupets kant.
 
Stigen till Gartl-hüttan är ingen via ferrata, men åtminstone nästan. Vi klättrar på den branta klippan som bitvis har fastborrade vajrar att hålla i. När vi kommit över ett krön dyker hyttan upp, ett stadigt och väderbitet stenhus omringat av blonderade berg med skrovlig yta. Alldeles intill pekar de smäckra och berömda Vajolet-tornen mot skyn. Vi ser några klättrare på bergväggen däruppe, lilleputtfigurer som påminner om fönsterputsare på en skyskrapa.

 

 

 

Geislermassivet höjer sig över en skog som heter Schwarzwald. Observera hur klipporna ibland ser riktigt mörka ut.

 

 

 

 

Alpvallmon har valt en kärvare miljö.

Fästningarna står fria från varandra på sina egna upphöjda socklar av nedrasat stenskravel, bergsmassiven flyter omkring i landskapet som himmelska öar i en arkipelag stor som halva Skåne, och nedanför stupen sjunker terrängen ihop till breda och grönskande dalar som är pepprade med byar och vägar, lador och betesängar, turister och lokalbefolkning. Det mest fantastiska är att mellan dessa ytterligheter, mellan det febrila livet i dalarnas famn och de häftiga äventyren på alpinisternas bergstoppar, vilar en stämning av stillsam kurort över landskapet. Den stämningen känns i hela kroppen när man strövar på slänterna och över de sluttande ängsliderna där stigen ringlar nedanför stupen, men ovanför bebyggelsen, från det ena massivet till det andra, oftast på öppen mark och ibland kurvigt som en slingerbult genom tät barrskog. Frid och utmaning, ro och oro är grannar med varandra i Dolomiterna.

 

 

 

 

 

Dags för kvällens middag, vällagad pasta och lättsamt italienskt vin.

Utanför Geislar-hyttan står en samling träsniderier som gestaltar den förtrollande naturen. Träsnideri är en utbredd konstform i Dolomiterna.


Vi följer en av de officiella långlederna, Alta Via 8, ja de kallas så, Alta Via, men är inga självklara ledband genom landskapet. Flertalet stigar i Dolomiterna har andra nummer och ibland egna namn, och rent ut sagt är numreringen ett kaos vars logik man förgäves letar efter. En Alta Via knyter samman befintliga stigar som var och en försetts med ett nummer, och det finns ingen portal eller skylt som här och där förklarar att man går på en helbrägdagjord långled, jo ibland kan man se diskreta trianglar med numret på den Alta Via man följer inskrivet. Lika gärna kan man sätta ihop sin egen långled, granska de detaljrika kartorna och koppla ihop ett urval färdvägar som gör att man kommer framåt i labyrinten av upptrampade spår. Möjligheterna är gränslösa.

 

Avundsvärt liv?

 

Man får utgå från att de som planerat en Alta Vista gjort det med omsorg. Den vi tänkt följa kallas ”panoramavägen”, ett betvingande smeknamn för en hängiven landskapsfotograf. När vi kommer hit i början av juli råder försäsong vilket har den fördelen att man kan räkna med bäddplatser i de flesta hyttor, men bäst är ändå att boka i förväg. Vi tar dock inte resan så högtidligt, gör inga förberedelser att tala om, knappar inte in några beställningar på nätet, vill hellre se vad det blir av det hela och läser lite i den trevliga guideboken ”Vandra i Dolomiterna” av Ewa Hellström-Boström och får några tips i den, tjackar kartor på stan dagen innan vi far iväg, snor ihop utrustningen på rutin och bilar sedan 208 mil genom Europa från Stockholm till Brixen i norra Italien. Tåg är dubbelt så dyrt som flyg, men bilen ger den största flexibiliteten.

 

 

Vilka klippor! Geislermassivet.

Sommaren väntar, 35 graders värmebölja och soldränkta berg. Det är dessa betingelser man gärna tänker sig för en tur i Dollan. Helst vill man ge sig ut på en epikureisk solskensodyssé genom svindlande vacker och solig bergsnatur, gå med lätt packning, från hytta till hytta, dag efter dag som kryddas med italiensk mat och gomtapetserande viner, plus ölet som törstsläckare. Ändå var jag genom födsel och ohejdad vana inne på att göra en färd av lappländsk typ, med tält och torrskaffning i ryggsäcken. Jag är alltid svag för den frihet som det innebär att kunna stanna var man vill och övernatta där naturen är som finast, söka ensamhetens evengelium. Väl kommen hit, på kvällen i första hyttan där bilen får stå säkert parkerad medan vi är borta, inser jag mitt feltänk. Utan tält, sovsäck, campingkök, bränsle, vattenfilter och en massa käk lättar packningen som en ballong. Hux flux återstår bara 13 kilo, vilket är luft för en fjällvandrare som är van vid det dubbla, ibland tredubbla. För färdkamraten som inte belastas med en längtan att fotografera allt som dyker upp, blir det ytterligare tre fyra kilo lättare. Färden kommer bli en söndagspromenad!

 

Tierser Alpl Hütte ligger strategiskt på ett pass.

 

Hyttan har renoverats och vi kommer dit en månad efter invigningen. Hel huset domnar i doften av nysågat trä.

Hyttvärdarna ringer från ena hyttan till den andra och beställer bäddplats åt oss, efter första dagen blir det i Schlüter-hütte, en stor boning med utsikt mot det taggiga massivet Geisler. Några smala körvägar snirklar genom granskogen och senare går vi uppför en svettig brant till ett fjällpass. På det hela taget spatserar vi ledigt, tänker sällan på packningen och njuter av scenerierna, men såklart, vi är inte ensamma, det är man inte på söndagspromenader, och framförallt inte i Dollan. Och mer folk blir det allteftersom. När vi kommit ned i Val Gardena någon dag senare, liknar bergsssluttningarna myrstackar, överallt  både nära och långt borta, rör sig flanörer och det är tamejfan omöjligt att hitta en ostörd plats för sitt enklaste behov. Men kanske är det priset man får betala för att kunna vandra i en av jordens mest älskvärda bergsmiljöer.  

 

 

En dag går vi upp vi berget Plattkofel, men vi är inte ensamma!

 

 

 

Här har Alta Via 8 karaktären av en via ferrata.

Vi rör oss i västra Dolomiterna och siktar mot staden Bolzano åtta dagar bort, inte särskilt långt fågelvägen, men sträckor mäts inte i kilometer bland dessa berg. Området fick sitt namn efter Déodat Guy Sylvain Tancréde Gratet de Dolomieu (!), geolog och som man kan förstå av det långa namnet en adelsman. Onekligen blev detta en utmärkt beteckning på dessa ståndsmässiga toppar som tidigare och lokalt hade kallats ”de bleka bergen”. Dolomieu upptäckte 1788 att den knaggliga bengulvita kalkstenen i massiven innehåller magnesium som förstärker motståndskraften vilket i sin tur förklarar bergens kantiga och branta karaktär. Till ursprunget är de gamla korallrev som frodades i Tethyshavet för ett par hundra miljoner år sedan. När kontinentalplattorna långt senare kolliderade och Alperna veckades, höjdes korallreven och förvandlades till de vilda Dolomiterna vi ser idag och som består av 14 självständiga massiv som, i de fall de skyddats som naturparker, också har utnämnts till Världsarv för sin unika geologi och enastående skönhet.

 

 

Andra dagen är en höjdare. Vi går på Adolf Munkel Weg, en stig som uppkallats efter en koryfé i den Österrikiska alpföreningen. Före första världskriget ingick det nuvarande italienska landskapet Sydtyrolen som täcker det mesta av Dolomiterna, i det habsburgska kejsardömet Österrike-Ungern. Den knappt milslånga Adolf Munkel Weg går parallellt med de imponerande stupen i Geislar-massivet, genom en skog (Schwarzwald) som tycks vara naturlig. Grova granar och vildvuxen undervegetation dominerar, och små gläntor öppnar sig med läcker blomsterfägring. Det är mulet och regnar av och till, och som fotonörd blir jag själaglad. Äntligen lite variation i ljuset. Vi hinner som tur är stega in i Geislar-hüttan just när himlens portar öppnas på vid gavel och regnet störtar ned som om det fallit utför Niagara. Även hagel stora som harlortar slår hårt mot backen, och över topparna dundrar åskan som om Armageddon har startat. Oväder bland bergen är mäktiga och tankeväckande skådespel. I Dollan är de en riskfaktor att räkna med.

 

 

Vandringens klimax upplever vi de två sista dagarna när Alta Via 8 för oss genom Rosengarten, ett av de mest fantasieggande massiven till både utseende och tradition. Sägnerna berättar om dvärgakungen Laurin som härskade i ett underjordiskt rike inne i dessa berg. Hans stolthet var en rosenträdgård framför porten till sin klippborg, men när han hade rövat bort en skön mö blev kung Dietrich av Bern rasande och tog Laurin till fånge, och då vissnade rosorna som hade förtrollats av dvärgakungen. Bara klippornas glöd i gryningen och skymningen minner om den forna färgprakten, och legenden om Laurin lever fortfarande kvar i hela Dollan.

 

 

 

 

Gartl-hyttan och Vajolet-tornen

På Molignonpasset i Rosengarten ser vi inga blommar men överrumplas av den extremt karga och steniga miljön. Framför allt storknar vi av topografin som är hissnande djup och tillsluten. Mitt inne i det pampiga massivet, rakt under fötterna ligger Grasleiten-grytan, ett gigantiskt schakt rakt ned i bergets hjärta, 400 meter djupt och bara några hundra meter i diameter. Kanske är det Laurins bergsrike vi träder in i. Stigen för brant ned till grytans botten och därnere känns det som om man befann sig i en kolossal grottsal med himlen som tak. Topparnas oslipade bergväggar ritar spetsiga konturer när vi tittar uppåt, och sedan fortsätter vi upp till nästa pass på andra sidan grytan, där Grasleitenpasshütte är ett lämpligt lunchställe.

Vajolet-tornen ligger i Rosengarten och är sex till antalet, men vi ser bara de tre högsta från Gartl-hüttan, alla tre med namn efter förstabestigarna. Det mest exponerade tornet kallas Delagotürm och på dess vertikala västsida Delagokanten flockas klättrarna. Vi ser ett gäng 50 plussare klättra uppför den synnerligen luftiga och klassiska bestigningsleden. Det ser stiligt ut och jag får nästan lust att pröva själv fast det var länge sedan sedan jag ägnade mig åt avancerad klippklättring. Kanske är det så att Dolomiterna med sitt varma sommarklimat och den ljusa och klippiga karaktären, mer än andra bergslandskap väcker en lust till fysisk kontakt, lusten att ta på berget och klänga sig uppåt.