Landskapet kring Loch Lomond och berget Ben Lomond. Här stryker vandringsleden West Highland Way efter stranden. Läs om mina erfarenheter från senaste månadens tur längs Skottlands mest berömda vandringsled.

Till den praktiska sidan av fotograferandet hör valet av utrustning och sättet man nalkas motiven på. Som jag återkommer till gång på gång, är deltagande fotografi att föredra. Det innebär att man närmar sig motiven på deras villkor – som naturfotograf är det liktydigt med sejourer av egen kraft. Vandring är ett utmärkt sätt att komma landskapen nära.

 

Nu i juni vandrade jag och två polare berömda West Highland Way i Skottland. Från låglandet utanför Glasgow går leden till höglandets hjärta i Fort William, ett drygt femton mil långt och nord-sydligt tvärsnitt genom landets natur. Officiellt öppnad 1980 är den Skottland första och mest kända långvandringsled. Idag har den blivit en enormt populär tur som drar folk från när och fjärran. Över 50 000 personer brukar gå hela leden varje år. Med ett sådant rykte skruvas förväntningarna upp.

 

Mitt syfte med vandringen är att samla intryck och bilder till ett kommande projekt. Ständigt denna utmaning: hur mycket kamerautrustning ska jag ta med? Eftersom jag ska vandra i ett professionellt syfte kunde det kännas lockande att ta med sig hela batteriet av prylar, men vis av erfarenhet vet jag att man behöver mindre än man tror, och dessutom blir bilderna sämre om man är en laståsna. Mitt val står mellan två kombinationer: det ena med objektiven TS 24 mm och TS 90 mm till kameran EOS 5, det andra med TS 45 mm plus zoomen 70-200 mm. Mitt tänk bygger på att jag i första hand vill fotografera landskapsbilder. Jag väljer den senare kombinationen fast den innebär ett kilo extravikt och dessutom att ingen vidvinkel kommer med. Därutöver mitt Velbon kolfiberstativ och pocketkameran Powershot S100 (som ger motsvarande 24 mm vidvinkel). Att jag bortprioriterar vidvinkeln till systemkameran beror på att stora fjällandskap sällan kräver denna typ av objektiv. Jag använder helst så lång brännvidd som möjligt i bergsmiljöer, detta för att återge landskapets naturliga proportioner så långt möjligt. Normalen är den mest användbara brännvidden enligt min erfarenhet.

 

Under vandringen är vi tre garvade snubbar som gärna sover i tält och inte drar oss för att tugga frystorkat. Ryggsäckarna har vi fyllda med normal lägerutrustning och en del torrmat, trots att detta ökar vikten. De flesta som knallar på leden har med sig betydligt mindre, de äter bara på restaurang, sover bara i B&B och låter bilar transportera sin packning mellan varje etappslut. Det finns flera bolag som erbjuder denna tjänst. På så sätt kan man knata hela West Highland Way med en lätt dagsrygga. Så icke vi, och fördelen är att vi kan stanna för natten om det dyker upp en läcker plats. Dessutom är det billigare med eget tält än B&B.

 

Dock:

vi får ett typiskt skotskt väder, dvs en del regn och mycket mulen sikt, och Skottlands värsta plåga drabbar oss – knotten. Tältets fördelar kommer lite till sin rätt, och att lämna tyghuset mitt i natten för att pinka omgiven av miljarder bitska flygfän är inget man rekommenderar sin värsta fiende. Men så är det med deltagande fotografi, man få ta verkligheten som den är. Filosofin som jag eftersträvar är att styras av omständigheterna, inte drivas av en estetisk perfektionism som tillåter vad som helst för att åstadkomma Bilder.

 

 

Dag två, på väg ned från Conic Hill mot Loch Lomonds södra del. Vi kommer snart in i lövskogarna längs sjön.

West Highland Way är ingen Kungsled genom vildmarken. Man går mellan byar och småstäder, kan stanna vid pubar och restauranger för lunch och stigen följer vägar och järnväg mest hela tiden. Varje rekommenderad etapp slutar vid lodger och campingplatser.

Ädellövskogen är betagande vacker längs Loch Lomond. Här i närheten hade Rob Roy sin hemliga grotta på 1600-talet.

Stora ekar hänger ut mot sjön.

Efter stigen väntar motiven för den som ids stanna, plocka fram stativet och börja komponera. Har man bråttom gömmer de sig.

Första mötet med riktiga berg mellan Tyndrum och Bridge of Orchy

Mellan Bridge of Orchy och Inveroran slår vi läger på fjället. Knotten har tillfälligt blåst bort.

Regelrätt fjällvandring mellan Inveroran och Kingshouse.

Kulturminnena efter leden är många, det kan röra sig om husruiner, slagfält för frihetskämpar eller som här en gammal järnvägsbro före Tyndrum.

Vid Kingshouse ser man ett av Skottlands mest avbildade bergsscenerier med Buachaille Etive Mór, berget som är en vaktpost till dalen Glencoe. Här går riksvägen A 82 till Fort William. Berömda brittiska landskapsfotografen Joe Cornish återvänder ofta hit. I en bok beskriver han en fin bild av berget som utstrålar vildmark men som är fotograferad 40 meter från förbidundrande lastbilar. I denna bild avslöjar bron till höger A 82:ans närvaro.

På sista etappen till Fort William möter vi ett lämmeltåg. Caledonian Race pågår och vandrare av alla slag kommer mot oss, några springande de flesta gående. Det är en årlig tävling där startavgifterna går till välgörenhet. Man är sällan ensam på West Highland Way.

Äntligen framme den nionde dagen. Här slutar leden vid en absent friend medan vädret snuvar oss på en bestigning av Storbrittaniens högsta berg Ben Nevis.

I går lommade jag runt på Munkö, en av de botaniskt mest intressanta öarna i Stockholms skärgård. Här växer drygt dussintalet olika orkidéer och många andra rariteter. Ännu så länge är det tidigt på säsongen. Svärdsyssla, guckusko och en del andra står bara i sin linda. Lavvegetationen på hällarna med urkalksten är lika inte årstidsbunden.

 

Det finns förvisso olika sorters växtbilder. De kan vara vetenskapliga och poetiska och allt däremellan. Växter betyder inte bara ståtliga örter. Lavar, mossor och mängder av andra kryptogamer hör också till detta biologiska rike. Växtfotografin rymmer en stor spännvidd. Jag vill visa ett par exempel.

 

 

Den gryniga praktlaven växer ovanligt nog härute i skärgården, på kalkhällar. Normalt är detta en fjällav. När jag plåtade dessa brandgula fläckar på mörka berget var dokumentation mitt syfte. Alltså valde jag att göra en miljöbild som visar kalkhällen med laven plus den omgivande skärgårdsvegetationen. Med 90 mm TS kunde jag få fullt skärpedjup. Resultatet blev en talande bild som knappast appellerar till en svärmisk respons.

 

 

Med ett snävare utsnitt börjar motivet få en annan uttryckskraft. Fortfaramde är det full skärpa som gäller.

 

 

Eftersom orkidéerna inte var fullt utvecklade närmade jag mig några av dem med en annan och mer bildpoetisk approach. Även för det ändamålet är TS 90 mm en av mina favoritgluggar. Med lutande skärpeplan och stor bländare kan jag få behaglig bakgrund och samtidigt se till att blommor som ligger bakom varandra blir skarpa.

 

 

Guckusko

Klart vatten utanför Järflotta. Läs om en paddeltur och min reflektion kring människans roll i naturbilderna.

 

Årets sista majhelg bjuder på förföriskt sommarväder. Bäst att ta vara på läget tänker jag och ihop med Mr Långfärdsskridsko – Anders Tysk – blir det en kajaktur till Landsort, den sydligaste punkten i Stockholms skärgård, känd för sitt rika fågelliv.

 

Jag älskar paddling, känner mig sällan så nära naturen som under dessa färder. Det låga perspektivet från kajaken gör skärgården förtrolig. Man gungar med vågspelet som en säl, och när man arbetar sig framåt med paddeln tränger havets sälta in i kroppen. Man blir ett med dyningen och var och varannan kobbe lockar till strandhugg. Paddling handlar om meditativ sensualism. Jag vet inget annat sätt att förflytta sig som betingar samma fysiska vällust (om det inte blåser hård motvind förstås). Långfärdsskridsko, kanske…

 

Vi paddlar runt Järflotta, den stora ön söder om Nynäshamn. Längs utsidan nöter hela Östersjön mot landbacken i en omväxlande brytning. Sandstränder varvas med höga klippor. Hela trakten hör till Sveriges schysstaste havskanter, delvis tack vare storgodsen på Södertörn. Förbluffande lite mark har sålts som fritidstomter, och synnerligen få sommarhus ligger inom synfältet när vi rundar Järflotta och fortsätter söderut till den långsmala ön Öja där Landsorts majestätiska fyr står placerad nära sydspetsen, som en sista civilisatorisk postering mot horisonten.

 

Hur ska man gestalta denna naturupplevelse med kameran? Hur mycket av oss själva ska få framträda i bilderna? Som landskapsfotograf pendlar jag mellan två ytterligheter. Det blir bilder med och utan människor. Syftet och responsen är väldigt olika. I de renodlade landskapen letar jag efter naturens latenta estetik, den som utan avsikt finns därute och som kan få form och mening när en fotograf ramar in den med sin kamera. Bästa resultatet ger en genomtänkt komposition. Man förenklar markens kaos och väljer sina utsnitt, väntar på gott ljus och använder stor djupskärpa. I de bilder som innehåller människor är jag mer intresserad av samspelet mellan miljöerna och personerna. Deras mimik och kroppshållning är viktiga ingredienser, bildskärpan och kompositionen har större toleranser.

 

Den som publicerar landskapsbilder med och utan människor märker snabbt att betraktarna kan delas in i två grupper. Några säger att bilder med människor är de mest intressanta och inlevelsefulla. Andra tycker att personer i landskapen förtar naturkänslan. Vad som är rätt och fel må di lärde tvista om. Som i så många andra sammanhang delas mänskligheten ungefär fiftyfifty, för och emot. Förmodligen kan man göra en intressant sociologisk studie om vem som gillar vad, och varför. Det är inte självklart. Friluftsnördar föredrar landskapsbilder med människor, asfaltsråttor vill märkligt nog gärna ta bort dem. Naturmupparna är de mest puritanska, intet mänskligt spår ska få synas. Detta är min erfarenhet.

 

Eftersom jag stolt räknar mig till både friluftsnördarnas och naturmupparnas skaror fotograferar jag både och. Vad som i slutändan publiceras beror på sammanhanget. I en blogg som denna kan jag utan tveksamhet blanda stilarterna. Inom parentes sagt hade jag bara med två objektiv på turen: zoomen 2,8/70-200 mm och TS 17 mm. Är inne i en fas med allt mer reducerad utrustning. På denna tur var inte fåglar min fokus och därför kunde jag utan fotoångest njuta av den sällsynta lundsångaren som vi hörde och såg. Det var en upplevelse i dubbel bemärkelse!

 

 

Anders i sin kajak. Ett med havet.

Över 20 grader i luften och nästan bleke. Man känner sig som en sorglös Mälarpirat.

Försommarnatt på Öja, och Landsorts fyr blinkar fortfarande, till vilken nytta undrar vi. För att tillfredsställa fyrromantiker kanske.

Västsidan av den klippiga ön Öja bjuder på vackra motiv. Jag lämnade tältet klockan fyra i gryningen för att ensam fotografera landskapet. När jag letar efter landskapsmotiv vill jag helst vara solo.