Det oförlåtande vinterfjället


Följs med på fjälltur i Sarek.

 

 

Uppför Vuojnestjåhkkå växer utsikten mot Bierikbakte

 

 Färden börjar när vi lämnat Ritsemvägen och åker skidor över sjön Jierttajavvre. Imorron eftermiddag når vi kanske Sarek. Åtta dygn i tält ligger framför oss och jag känner mig väl till mods. Ett öppet strömdrag dyker upp under vackert ljus. Jag stannar för att komponera. Mina kompisar ligger en bit före. Jag går nära vattnet, men trampar genom snön. Högerbenet doppas ned till låret. Som tur är skyddar damaskerna något mot vätan. Överraskad kastar jag mig bakåt och dränker kameran i snön. Satans vilken slarvig start! Vinterfjället är förrädiskt. Man måste hela tiden vara skärpt när man lever med snön och de låga temperaturerna. Det tar mig tre dar att torka den våta kängan med fotvärme, någon annan värmekälla står inte till buds.

 

 

Strömdraget vid Jierttajavrre.

 

Gång på gång dyker frågan upp: Varför? Varför tar man sig frivilligt ut i krävande områden med risk för långvarig och sträng kyla, kanske hårt väder? Varför lever man tufft i snön, när världen är full av lättsmälta miljöer som är underbara. Ibland undrar jag själv. Vad gör jag här? Inte är det i första hand som naturfotograf jag drar ut på vinterfjället. De tjusiga bilderna med vita vidder blir i längden rätt lika varandra. Och inte är det som äventyrare. Till slut tröttnar man på strapatser för dess egen skull. Att mäta och jämföra prestationer, denna tidens melodi, står mig upp i halsen. Inte heller naturstudier är direkt lockande. På vinterfjället finns inte mycket till liv, några ripor som är vita som snö är det mesta man kan räkna med.

 

Drivkraften är snarare estetisk – landskapet är så bedövande vackert – men framför allt är den existentiell. Turerna på vinterfjället är mentala utflykter, de blir färder i ens inre. Den kliniskt sköna naturen med alla berg och vita vidder filtrerar bort vardagskrafset. Råa urkrafter tar över. Man måste överleva. Ett misstag kan bli ödesdigert på vinterfjället. 

 

 

Min enda selfie från färden tas vid en renvaktarstuga.

 

 

 

Lavprydda block, åtminstone en livsyttring.

 

 

Den ständigt närvarande profilen av heliga fjället Slugga.

 

Nedan följer en svit bilder på i mina ögon fjällens läckraste topp, det stupbranta Bierikbakte. En omröstning för några år sedan utnämnde Tolpagorni vid Kebnekaise till Sveriges vackraste fjäll, men Birerikbakte är vassare och skulle nog ha vunnit om den inte legat så svåråtkomligt i Sarek.

 

 
 
 
 
 
 
 

 

Det jag pratar om är skidfärder i en vildmark som Sarek. Här finns inga leder som förenklar orienteringen, inga stugor att värma sig i, inga andra personer att fråga om råd. Tryggheten hittar man bara i sig själv, om den finns där. Man är utelämnad till utrustningen och sin förmåga att använda den. Man måste kunna läsa naturens skiftningar, undvika lavinfarliga branter, stanna före stormen, välja sitt spår rätt. Långa skidfärder med övernattning i tält är den ultimata formen av friluftsliv. Vinterfjället förlåter inga felsteg.

 

Vi drar pulkor och bär rygga, ett smart sätt att fördela vikten, relativt lite saker i pulkan (20 kg), snudd på luft i en liten ryggsäck (10 kg), och ändå uppåt 30 kilo totalt per person. Man behöver en del tunga prylar, förutom stormtåliga tält, en tjock vintersovsäck och isolerande madrass. Spade för snöskyffling krävs och stighudar under skidorna för fjällbestigningar, och inte minst en fyllig dunjacka som blir vår mobila värmestuga. Till matlagningen använder vi bensinkök, ingen av oss litar på gasol.

 

Kamerautrustningen – om det valet kan man också skriva en bok. Aldrig blir man helnöjd, som vildmarksfotograf måste man kompromissa. Ledordet är lätt. Jag tar med min nya Sony RX1R och Fuji X-E1 med zoomen 55-200 mm. Båda slukar batterier genom att man komponerar på displayen. Alltså tar jag med flera extra plus en laddare och en MiniGorilla som är ett större laddningsbatteri som kan kopplas ihop med laddaren. Stativet är också det lätt, ett engelskt kolfiberstuk benämnt 3LT X1.1 Brian Blue Kit (vikt 1,6 kg).

 

 

Batteriladdning i tältet.

 

Man måste komma ihåg att Sarekturer på vintern inte medger någon normal naturfotografi. Man kan sällan stanna länge vid motiven och när man pillrar med stativet i låga temperaturer tär det på tålamodet medan fingrarna stelnar, och blåsten är en ännu värre marodör. Bilderna blir oftare snapshots än vanligt, även om man är noggrann till sin natur. Att sköta om sig själv är faktiskt viktigare än att skapa bilder, om man säger.

 

 

 En halo slår sin cirkel runt solen. Den tyder på låga temperaturer.

 

 

Motiven är ofta sparsmakade, som den konstellation av stenar.

 

Efter första natten kommer en solig dag och vi får en tung stigning genom en kuperad skog som leder upp till kalfjället. Det är mycket snö i år. Andra lägret reser vi i Sluggajåkkas ravin. Nu börjar vi komma in i matchen, Bengt Grönlandsexperten (Rodin), Per Avanza Kajak (Lind) och undertecknad. Per och jag sover i ett självstadgande och vindtåligt kupoltält Hilleberg Saivo. Bengt har en egen lösning. Han använder yttertältet till ett trepersoners Hilleberg Nallo. Under den tunneln får vi ett spatiöst utrymme för vår gemensamma matlagning. Vi gräver ett L-format dike i snön och sitter bekvämt med benen i diket, äter och pokulerar skyddade mot vädret. Till natten sätter Bengt upp ett litet Soulo innertält med två bågar under det stora yttertältet. Att fippla med egna lösningar är hans privilegium.

 

 

Pulkadragning genom skogen i Stora Sjöfallets nationalpark.

 

 

 Bengt håller ångan uppe med matlagning.

 

 

I Sluggajåkks ravin hittar vi ett vattenhål som spar bränsle när vi slipper smälta snö.

 

 

Blå skymning under Sluggas profil.

 

Noll sikt och blåst inleder tredje dagen. Vi avvaktar länge men river lägret efter lunch och skidar en kilometer innan vädret åter blir så dåligt att vi stannar för ett nytt läger. På fjället är det sunt att vända kappan efter vinden. Man måste vara dynamisk och lyhörd för vädrets skiftningar, annars hamnar man lätt i svårigheter. Nästa dag blir vår belöning. Vi fortsätter ut genom ravinen och får se det taggiga massivet Ähpar. Jag vet ingen syn i svenska fjällen som är lika hänförande alpin som Ähpar i detta perspektiv från öster. Är man poet tänker man som kinesen Li Po (död 762): ”Vi tröttnar aldrig på varandra, berget och jag”.  Är man bergbestigare drömmer man om en tur upp på topparna. Är man naturälskare lyfter sinnet i största allmänhet. Och är man svensk undrar man om detta är Sverige.

 

 

Panorama av Ähpar sammansatt av fyra bilder. Från vänster Norra Ähparryggen, Knivtoppen, Ähpartjåhkkå, Favortitkammen och Favoritplatån.

 

 

Per rastar med rätt utsikt.

 

 

På väg mot Guhkkesvagge syns den vackra skålen i Vuojnestjåhkkå.

 

Nära bron över Guhkkesvaggejåkka hittar vi en bra lägerplats i ett strategiskt läge. Nu går tältresningen rutinsnabbt. En nymåne dyker upp och temperaturen sjunker ned mot minus 20, men aldrig sover jag så gott som i ett tält när det råder denna kyla – förutsatt att sovsäcken klarar utmaningen. Man ligger som i en kokong och snusar iskall luft genom en liten öppning runt munnen, andas som en säl genom sitt hål i isen och njuter av värmen från säcken. Snön formar sig efter kroppen som en vattensäng, och på luftmadrassen vilar man komfortablare än någon kan tro. I sina underkläder, som aldrig åker av, somnar man sedan sött som Törnrosa, och drömmer som aldrig förr. Nätterna blir långa i mars. Vi lägger oss halv åtta och kliver upp halv sju. Man nästan spricker av sina sunda vanor, och kostnaden för en dryg vecka är bara en bråkdel av priset för en enda natt i världsberömda Jukkasjärvi Ice Hotel. Nåja, man måste ju skaffa sig utrustningen.

 

 

Guhkkevagge Ice Camp – utan avgift.

 

 

Bengt visar framfötterna!

 

Precis som väderprognosen utlovade vid turens start blir femte dagen en strålande solskensdag. Almanackan skriver tisdagen 24 mars 2015. Nu kommer stighudarna fram och kursen sätts mot högre höjder. Vi har några val men bestämmer oss för fjället Vuojnestjåhkkå. Om jag säger diamant förstår alla vad jag menar. Sarek är en diamant idag, luften är så skarp att fjälltopparna skär som knivar på näthinnan. De är blåa som himlen och tyr sig till varandra i väl tecknade grupperingar. Ju högre vi går desto mer av topografins gytter vecklar ut sig. Landskapet växer och man själv krymper. Tomrummen utplånas. Egentligen föds bara en känsla: att en dag som denna på denna plats, är själva meningen med livet.

 

 

På väg mot topptur.

 

 

Man kan omfamna halva Sarek från Vuojnestjåhkkå.

 

Vi delar på oss. En vänder tillbaka medan vi är två som skråar vidare till passet mellan Vuojnestjåhkkå och Spijkka, 1600 meter över havet. Därifrån väntar en halv mil lång utförslöpa till lägret 800 meter längre ned. Glaciären Vuojnesjiegna ligger som en slät grön pist täckt av ett lätt lager med fluffig snö. Man lockas att lattja lite i telemarksvängar. Bara att låta sig fösas rakt ned av tyngdlagen är en ren fröjd.

 

 

Skidbacke offpist på Vuojnesjiegna.

 

Omdisposition! Vi har tänkt fortsätta längre in i Sarek, passera Pelaslätten och ta oss genom Pastavagge för att runda Ähpar, men vinden tar i, byarna kommer i halv storm och blåsten är från väster, från den riktning vi ska. Nej vi stannar, motvinden skulle suga musten ur oss om vi ens kan forcera den. Man måste våga ändra sig på vinterfjället. Tälten står stadigt i snön nu, med en mur av snöblock får de lite lä.

 

Ihållande hård vind tär på psyket, men öppnar andra syner i landskapet. När vi ser oss omkring strålar ljuset som en böljande vit kaskad genom den uppvirvlade snön. De svarta bergskammarna har fått ljusa bårder, och fjällen frustar som drakar. Med Dag Hammarskjölds ord kan man börja tro på sägnerna om bergstrollen som vaknat och börjat skaka av sig allt otyg. Vi är otygen, små lortar som försöker överleva i den väldiga naturen. Men vi är också skönandar som tycker att fjällen aldrig är så vackra som när naturkrafterna ruskat liv i dem.

 

 

 

 
 
 

Påfrestade men vackert är det när vinden blåser hårt.

 

 

Vinden piskar upp plymer på Nilas kam till vänster och Bierikbakte till höger.

 

 Efter fyra nätter i vårt etablerade Guhkkesvaggeläger bryter vi upp och tar oss under ett par dagar tillbaka till civilisationen och hamnar i Saltoluokta fjällstation. Färden avrundas med den belöning som bara en fjällfarare som levt länge i kyla och snö kan uppleva, nämligen ett bastubad som river huden skönt och får blodet att flöda. För att inte nämna den pilsner och trerätters icke frystorkade middag, som sätter punkt för färden.

 

 

Guhkkesvagge.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0