Man ringde från Riksbanken idag och meddelade att en av mina Sarekbilder ska få pryda framtidens tusenkronorssedlar. Vilken överraskning och ära, svarade jag. Vad är ditt arvode, frågade man. Vet inte svarade jag. Fallet är unikt. Ber att få återkomma. Siffrorna tumlade runt i skallen.

 

Om jag kräver 0,5 promilles royalty på sedelns nominella belopp så låter det blygsamt. Det kan vara passande. Har aldrig hört talas om så låg royaltynivå. Fast det blir ju rätt många sedlar tryckta…

 

Nästan allt i vår krassa värld handlar om storleken. Stora upplagor – bra. Många sålda ex – bra. Oräkneliga beundrare – bra. Massor av upptummar på fejan – bra. Publikrekord – strålande. Vi behöver värdemätare och stort blir lätt ännu större. Hyperna drar fram över civilisationen som cykloner. Bestsellerismen härjar i spåren. Har man tur att få vara med på något stort kan man kosta på sig klädsamt återhållna anspråk. Det blir rätt mycket stålar i alla fall.

 

Det som glädjer mig extra i detta fall är att man valt en bild som jag verkligen står för. Det är inget snabbskott direkt. Bilden fotograferade jag 1996 med min Linhof Technorama 612 på Fuji Velvia. Diat är 6x12 centimeter stort. Det var på den gamla silvriga tiden då jag bar på 35-kilos packningar genom Sarek, fyllda med tre kameror, objektiv, oändligt många filmrullar (varje panoramarulle gav sex bilder), kraftigt stativ plus tält och mat och kläder etc.

 

Vid det här tillfället var jag ute på en ensamtur under en vecka innan jag skulle träffa några kompisar för fortsatta äventyr i Sarek. Hade ett läger i dalen Guhkesvagge nedanför Sarektjåhkkå. Från detta gick jag upp på massivets Nordtopp 2056 meter över havet en dag då molntäcket låg högt över topparna så att sikten var vidsträckt.

 

Sarektjåhkkås Nordtopp är en av de mest lättbestigna av Sveriges elva toppar över 2000 meter. Ändå är utsikten mer imponerande än från de flesta andra fjäll. Nordstupet ger 350 meter i fritt fall, och vyn mot massivets kedja av toppar med alla dess glaciärer, det som bilden visar, är det mest nedisade stycke natur som finns inom landets gränser.

 

På glaciären närmast gick Dag Hammarskjöld 22 juli 1934 med sin kamrat PO. De besteg Stortoppen den dagen. Att Hammarskjöld får pryda 1000-kronorssedelns framsida med sitt stiliga konterfej är inte förvånande. Han är en av de verkligt stora svenskarna genom historien. Min bild hittade man i boken Dag Hammarskjölds fjällvärld som jag illustrerade till Hammarskjölds texter. Bilden är också med i min senaste bok om Lappland.

I skiftet mellan maj och juni vill man vara ute i den svenska naturen så mycket som det går. Även personer som ser sig själva som kosmopoliter, vill stanna hemma. Tiden mellan hägg och syren riktar känslorna mot en stämning som i brist på bättre måste kallas fosterlandskärlek. Aldrig är Sverige så svenskt som nu. Det är ett vackert land vi lever i och varje år vid den här tiden blir jag nipprigt hemmakär. Fågelsången, blomstren och lövsprickningen mjuknar urberget i oss.

 

År efter år gör jag opretentiösa bilder av denna naturstämning, mest för egen skull. Fotografin går i upprepningens tecken. Behovet av modernisering avtar ju mer man ägnar sig åt en sak. Som tankefigur är förnyelsen omvänt proportionell till tiden. Lusten att ansiktslyfta sin kreativa förmåga är störst när man har en begränsad erfarenhet. Långsamt tippar det över och till slut går man bara i gamla spår. Och njuter av det.

 

En annan sak. Ju mer man sett av världens natur desto starkare fäster de små naturupplevelserna hemmavid. Smultronställena är tidsmarkörer. Under varje årstid har jag mina hemliga favoriter. I veckan som gått var jag ute ett par gånger vid dessa kära platser och luftade kameran.

 

Styvmorsviolens mattor är en bra test för de så kallade tilt/shiftobjektiven som kan vinklas mot kamerahuset och ger stora skärpedjup. Här har jag använt brännvidden 90 mm.

När man använder en fullformatskamera, dvs en digitalkamera med sensorn lika stor som det gamla småbildsdiat, kan man gör kraftiga beskärningar med bibehållen bildkvalitet. Här har jag skurit ut den nedre delen av ovanstående bild.

Denna bild av kungsängsliljorna är fotograferad med 17 mm TS. Det kraftfulla vidvinkelobjektivet fångar in den strandäng där örterna växer.

Tog mig ut till närmsta fjärd och såg en hel del ejder. Det verkar som om ejdern är på väg tillbaka i Stockholms mellanskärgård. Frihand på guppande båt. 500 mm/4,0.

Gudingar över Nämndöfjärden.

Gick iland på ett skär i ytterskärgården och fotograferade denna fura. Tallarna i ytterskärgården tillhör mina favoritträd. Härute har de spelrum att växa i buketter som hasselbuskar.

I tisdags, den 15 maj var det världsfotodagen. Kanske kan man kalla detta fascinerande projekt så. Fotografer över hela världen uppmanades dokumentera sin vardagliga verklighet (se http://www.aday.org).

 

Jag valde att gå ut i skogen med min sonson David 3 år och hans familj i ett naturreservat Storängsudde, där kungsängsliljorna blommade som bäst. Det passade bra på morgonen när båda föräldrarna var lediga och kunde följa med. Senare, vid lunchtid, hade David fått tid för vaccination mot den fästingburna hjärnhinneinflammationen, även det en vardaglig situation som passade för världsfotodagen. Utflykten och vaccinationen hade en naturlig koppling.

 

Barn i naturen är ett underbart motivområde. Att ströva runt i skogen med ett barnbarn är att är att återfånga upptäckarglädjen, och se allt det invanda med ögon som man själv hade en gång.

 

I dessa situationer tänker jag på Rolf Edberg och hans klassiska bok ”Spillran av ett moln”. I inledningskapitlet är han på fjälltur med sin sonson och skriver: Jag känner något varmt välla upp inom mig. Kanske är detta vad jag kunnat ge i arv; lusten att leva i och med naturen. Vad bättre kunde jag ge?

För två veckor sedan besteg jag Irlands högsta berg. Här är historien och några bilder. Utsikt norrut från Beenkeragh.

 

I det globala perspektivet är 1040 meter över havet inte mycket att skryta med, men om berget finns på Irland, heter Carrauntoohil och ligger i landets sydvästra hörn inom distriktet Kerry, ja då är det ändå frågan om en imposant knalle. Inget Matterhorn direkt, och långt ifrån världsberömt, men för irländarna ett adelsmärke och en bestigning lockar tiotusentals varje år. Jag kommer dit utan uppskruvade förväntningar. Det är en bra början.

 

Är man både fotograf och bergsbestigare blir valet prekärt. Om vädret är bra vad ska man satsa på? Gå upp på högsta toppen och fotografera utsikten? Eller ta sig till en närliggande topp och fotografera mot den högsta? Om vädret är nådigt kanske man lyckas med båda sakerna.

 

Första dagen bjuder på bra sikt, en del moln, men kall temperatur och hård vind. Jag satsar på Beenkeragh, en granne som sägs ge bra vyer mot Carrauntoohil. Båda bergen ligger i ett bergsmassiv som heter Macgillycuddy´s Reeks, en dryga milen lång kedja av bastanta bergsryggar som är knubbiga som liggande tanter i en målning av Goya. Höjderna klättrar 900 meter över åkerlandskapet i norr, och de bjuder på en rejäl stigning men sluttningarna ser snälla ut – från utsidan. När man kommer i clinch dyker skarpa sidor upp i det inre. Den gamla sandstenen har bildat branta klippor med raviner och annat som ärrar ålderstigna berg. På krönet av Beenkeragh kan jag blicka ned i ett svindlande djup mot en liten sjö vid bergets fot. På andra sidan bråddjupet stoltserar Irlands tak. Det har hunnit bli eftermiddag och en hyfsad ljussättning för fotografin. Jag står där uppe ett par timmar och hoppas på ljusexplosioner, och några bloss flammar till innan jag vänder nedåt, kall av den ihärdiga vinden. Lägret ligger nedanför topparna i en gryta vid sjön Coomloughra Lough (namnen är lika svåra att uttala som en del märken av skotsk maltwhisky).

 

Efter en halvdan mellandag är det dags för nytt bestigarväder. Nu är Irlands höjdpunkt målet. Ett litet lämmeltåg har startat. När solen skiner över bergen verkar irländarna gå man ur huse för en bestigning. Enklaste vägen är lätt, men ansträngande, man ska ju masa sin lekamen 900 meter upp, och sedan ned igen. Ett brant parti kallas The Devils Ladder, ”djävulsstegen”, och där ligger mängder av lösa block som kan rasa ned om någon trampar snett. På ravinens krön växer slimmade gräsmattor. På håll ser bergen så pass gröna ut att även fåren ägnar sig åt bergsbestigning. De tar sig högt upp.

 

På Carrauntoohil är sikten fenomenal. Ödsliga berg åt ena hållet, uppodlade slättbygder åt andra, en klippig Atlantkust i väster, blåtonade åsar i öster. Ett stort järnkors är rest vid högsta punkten. Att Irland är katolskt behöver ingen tvivla på. I det vackra vädret kommer folk och går snabbt ned igen, vinden tar i och ingen blir långvarig här uppe. Mätta på intryck går de flesta samma väg tillbaka och sedan troligen till någon pub för att släcka törsten med en pint. Bergsbestigning på Irland kan vara nästan lika mycket en kultur- som naturupplevelse.

 

Bergsbestigning består av vandring när man går uppåt, ”scrambling” när man börjar använda händerna och klättring när man tar till repsäkring. Här exempel på scrambling på Beenkeragh.

Två toppar fotograferade mot varandra från respektive krön. Beenkeragh 1010 möh till vänster, och Carrauntoohil 1040 möh till höger. Det är samma sjö i båda bilderna som är tagna med två dagars mellanrum.

Här går leden till toppen av Carrauntoohil till vänster, till höger Beenkeragh.

Eftermiddagsljus över östra delarna av Macgillycuddy´s Reeks, från Beenkeragh.

Toppen Caher höjer sig 600 meter över Coomloughra Lough.

Ginsten blommar över allt på Irland under våren. Den sätter färg på hela landskapet, här med Carrauntoohil till vänster och Beenkeragh till höger.

Folk kommer och går på toppen av Carrauntoohil.

Den märkligaste bilden. Gravitation och tjäle föser blocken till stenströmmar nedför en sluttning, och dessa blir till naturens graffiti. Observera de två vita fåren i underkant.

I Kerry kan man titta på de märkliga klippöarna Skellig. Den stora till höger är utnämnd till världsarv för att de första iriska munkarna levde eremitliv där på 700-talet. Här fotograferar jag med brännvidden 420 mm från fastlandet.

Nationalparken Killarney ligger också i Kerry, en tilltalande blandning av sjöar, berg och täta skogar. Här växer extremt stora exemplar av ett träd (bilden) som också finns naturligt i Sverige. Gissa vilket?