I några bloggar ska jag berätta om paddlingen i augusti i år längs en bit av östra Grönlands kust.

 

 

Paddling på fjorden Sermiligaq.

 

Plötsligt har sjön blivit grov. Våghöjden växer smygande. Vi är på väg över ett stort vatten, ska korsa mynningen av fjorden Sermiliaq, nästan en mil utan landkontakt. Flera dagars frisk ostvind har drivit upp dyningar på Grönlandshavet. De väller in mot grundare vatten och förstoras. Nere i vågdalarna ser jag inte horisonten, eller den andra kajaken. – Vi måste söka skydd bakom öarna, ropar jag till Bengt. Längre ut vaggar stora isberg. Mellan oss och närmsta strand ligger ytterligare ett större isberg. Det vickar och rör sig, är som en pump och sänder motvågor som gör vattnet kaotiskt. Dyningen når nästan ett par meter, höjden är svår att bedöma, men vågen känns STOR. Motvågorna från isberget är smalare. I mötet blir vattenytan extremt krabb. Med kajaken på vågkammen fladdrar rodret i luften. Jag kämpar som en dåre med paddeln för att hålla till höger om isberget, samtidigt trycker vinden på i ryggen. Detta till trots lyckas jag passera och tittar stint på den höga och turkosblåa väggen av is som flyter förbi. Kajaken gungar till men jag parerar. Bengts kajak är ett tjugotal meter bortom min.

 

Vi är på väg över öppet hav och dyningarna växer i höjd. Nu är det dags att lägga undan kameran och koncentrera sig på paddlingen!

 

 

Ruggig sjögång, sugande dyningar, frisk vind, fyra grader i vattnet och en position långt ute på en ödslig grönländsk fjord, det är klart man känner respekt på gränsen till rädsla. Jag vill inte ta onödiga risker. En vurpa vore ödesdiger, men vi klarar oss och passerar isberget, havet bedarrar och sedan glider vi sansat in i den lugna fjorden öster om ön Qianarteq.

 

Denna överraskande incident på tredje dagen är enda faran jag upplever under tre veckors paddling på Grönland. I skydd av öarna blir sjögången dämpad, och dessutom begåvas vi med utmärkt väder nästan varje dag. Min färdkompis Bengt Rodin är en Sveriges mest erfarna Grönlandsfarare och står för det mesta av turens planering. Han har gjort flera paddlingar i dessa trakter, men för mig är det första gången med kajak i arktisk miljö. Bengt lär mig läsa dessa främmande vattenytor och strandlinjer. Att tolka landskapet är fundamentalt. Många faktorer på Grönland är nya: vindar och vattenströmmar som bestäms av den lokala topografin och tidvattnet, kraftiga skillnader mellan ebb och flod och stupbranta stränder som kan försvåra en landstigning. Och isen på vattnet, de stora isbergen som kan spärra vägen eller rasa ihop och sända ut små tsunamis, och den nermalda issörja som kan tvinga en paddlare till långa omvägar. Kajakturer längs Grönlands ostkust liknar inget annat, naturen är utmanande och ohyggligt storslagen.

 

De inre delarna av fjorden Sermiligaq.

 

 

Området vi färdas i ligger nordost om Angmagssalik på den tre hundra mil långa ostkusten. Här finns den största och egentligen enda samlade befolkningen på östra sidan av Grönland. Angmagssalik (som numera kallas Tasiilaq) är huvudort med ett par tusen innevånare, och dessutom förekommer några mindre byar i de omkringliggande fjordsystemen. Vädret är ofta stabilt på sommaren. Det konstanta högtrycket över inlandsisen kan ge åtskilliga solskensdagar efter varandra. 

 

 

Utrustning och proviant sorteras vid Kulusuk före paddlingen.

 

Förberedelser är viktiga. Bengt har vana med logistiken. Till kajakerna (hopfällbara Feathercraft) har vi köpt extra bagagevikt på flyget. Våra friluftskök (två av säkerhetsskäl) drivs med bensin som kan inhandlas på plats (gas är inte att räkna med). Maten skaffar vi också här utom de frystorkade middagarna som kommer hemifrån. Allt läggs i plastpåsar med proviant för två dagar i varje påse. Dessa numreras och packas i kajaken, de som ska användas sist längst in. Farkosterna blir tungt nedlastade vilket sänker farten men ökar stabiliteten. Paddla gör vi i torrdräkter av goretex. Dessa håller kroppen torr vid en vurpa, men någon garanti för överlevnad är de inte. Att räta upp och åla sig in i en vält kajak i lugnt väder går nog an, men i krabb sjö med iskallt vatten är det knappast möjligt. Händer och huvud kyls snabbt av. Säkerhetsfilosofin måste vara att man inte paddlar om risken finns för kantring. Erfarenhet och skicklighet som paddlare har förstås betydelse, men även den bäste kan slå runt.

 

 

I kajaken kommer man nära naturens iskonst, men pass upp, rätt var det är snurrar isbergen runt och sänder ut chockvågor..

 

 

Kajakturer på Grönland är stora äventyr, man åker inte hit utan gedigen paddelvana, särskilt om man ska använda en enmanskajak. Varför utsätta sig för riskerna? Mitt svar är att enkelt: man vill komma naturen under huden, bli ett med den. Är det möjligt för moderna människor? Jag vet inte, men försöka duger. Vanlig sightseeing funkar i alla fall inte för min del. Snapshots hit och dit från bekvämt tillgängliga platser i storslagna landskap gör mig både stressad och sorgsen. Jag måste ut i terrängen på dess villkor för att känna empati med det som visar sig. Kanske är man rubbad som frivilligt söker dessa umbäranden, äventyrslysten är ett finare ord, men jag menar att det handlar om filosofi, ett hållningssätt till livet och tillvaron och inte minst naturen, en vilja att förstå den. Kajaken öppnar möjligheterna. Ända sedan tonåren har jag drömt om turer på Grönland. Annat har kommit emellan. Vad som lockar? De frälsta talar om den arktiska bacillen. Har man en gång varit i det äkta Arktis vill man alltid tillbaka. Det är nog sant.

 

 

Den serena stämningen en natt vid fjorden Torssukatak.

 

 

 

Natt i inre delen av Sermiligaq.

 

Grönland är inte som andra ödemarker. Aldrig har jag sett ett ofruktbarare landskap. Det är inte mycket till liv, ytterst lite vegetation och faunan är verkligen begränsad, men färgerna är mustiga och alldeles egna. Druvblåa vattenytor möter kritvita snöväggar, isbergen är som turkosa ädelstenar, brokiga sluttningar med naket berg ser ut som designade tapetmönster, med gnejsådringar i vinbärsröda, satänggula och anilinsvarta nyanser, och många mixar däremellan. Inte ett fjäll är det andra likt och det finns myriader av dem. De stiger direkt ur havet, personligheter alla med sin egenart. Geologin ligger som en öppen bok, men det är aldrig tyst i landskapet. Forsande älvar risslar, svallande stränder brusar, från isbergen hörs då och då ett gevärsskott när sprickor slår upp och isen går itu, ibland låter det som en dynamitsalva och stora mängder is rasar ned i vattnet. Det händer att en flygande trut kompletterar ljudbilden med sitt välbekanta skri. Ändå är stillheten bedövande när vädret är så bra som vi har det. Avskildheten i förening med mäktiga scenerier ger resonans i kroppen. Återklangen förvandlas till lågintensiva sinnesrörelser utan slut. Man blir ett med naturen.

 

 

Fjorden Nialiqkqp ikasa. Det är inte lätt att läsa ortnamnen på kartorna som gjordes av Danmark på 1930-talet. Eskimåiska språkgruppen omfattar ett tiotal närbesläktade språk i hela området från Berings sund till östra Grönland.

 

Ändå är allt man ser inte natur på Grönland. I fjorden Ikateq konfronteras vi med en märklig lämning. På norra stranden finns resterna av en amerikansk flygbas från andra världskriget. Ofantliga mängder oljefat, åtskilliga rostiga vrakbilar och en del hopfallna byggnader vittnar om flydda tider. Historien är denna. USA tog i april 1941 på sig ansvaret att försvara Grönland. Därför behövde man flygbaser på ön. Området kring Angmagssalik rekognoscerades med båt, men det var svårt att hitta en tillräckligt stor platt yta för en landningsbana på 1,5 kilometer. Följande vinter gjordes en slädfärd med hundar. Då fann man en långsträckt sedimenthylla vid Ikateq, cirka sju mil norr om Angmagssalik. Sommaren därpå började anläggningen byggas, den fick kodnamnet Bluie East Two. Dock fick den aldrig någon större betydelse men användes som utgångspunkt för ett flygangrepp mot en tysk väderstation längre norrut.

 

Fornminnen eller skrot?

 

 

 

1947 evakuerades basen.  I våra ögon verkar anläggningen ha övergivits hals över huvud. Det ser förfärligt ut. En rensningsaktion diskuteras nu inom ramen för NATO. Eller är dessa rostiga lämningar antikvaria? Kanske ska man fridlysa platsen som ett historiskt monument och låta allt vara som det är. Nej, det får vara måtta på vad som ska sparas åt eftervärlden, tycker vi. Fast som fotograf kan man se skräpet som spännande motiv.

 

 

 

Vi börjar färden vid ön Kulusuk, nära flygplatsen som har fasta flygförbindelser med Reykjavik. Under fyra dagar paddlar vi därifrån norrut till de inre delarna av fjorden Sermiligaq. Där stannar vi flera dagar, bestiger ett berg och flyttar lägerplatsen till Knud Rasmussen Gletcher för att sedan göra en lång vandring över de stora glaciärerna som fingerfärdigt tränger sig mellan bergen från inlandsisens platå. Schweizerland kallas området.

 

I dessa trakter möter vi några inuiter, först i några öppna båtar med nyskjutna sälar. Av en man köper vi kroppsvarmt kött. Någon dag senare kommer ett par fångstmän till vår lägerplats. De färdas i sin hemmagjorda glasfiberbåt. På knagglig engelska vill de veta om vi sett narvalar. Nej, tyvärr inte. Enda däggdjuret vi sett är en säl som dök upp mitt i en fjord. Djurlivet är torftigt, och inte alls jämförbart med den stora nationalparken i nordöstra Grönland. Vid Ikateq och flygbasen blev en fjällräv närgången.

 

 

 

Några inuiter från byn Sermiligaq erbjuder oplanerad middagsmat.

 

 

 Bengt käkar gladeligt färskt sälkött, medan jag föredrar frystorkat. Blå Band gör riktigt goda sorter numera.

 

 

 

 

Ett par fångstmän frågar oss om vi sett narval, vilken förtrolighet!

 

 

Fjällräven kan bli besvärligt närgången. En natt tog den mina skosulor på tork utanför tältet. Men ett mycket trevligt och vackert djur är det.

 

 

Efter tre dagars paddling kommer vi från fjorden Sermiligaq till byn Kungmiut med några hundra innevånare. I affären kan vi handla öl och förstärka provianten. Vi nås av information om isbjörnar. Fem individer har setts i trakterna kring Angmagssalik, bland annat en kring fjorden Tassilaq dit vi ska. Känns tryggt att ha geväret vi hyrt för hela färden. Från fjordens inre vandra vi in i ”blomsterdalen”. Om det och glaciärturen ska jag berätta i nästa Grönlandsblogg.

 

 

Läger långt ute på den stora glaciären Knud Rasmussen Gletcher..