Minns ett sedelärande fotoäventyr för länge sen. Det var 1996 och jag följde med på en tur i det förbjudna aboriginreservatet Arnhem land. Vi var några få europeiska fotografer och skribenter som reste dit, i regi av Australian Tourist Commission. Redan på planet lärde jag känna AG, en av Italiens främsta djurfotografer. Vi kom bra överens och började prata foto, som brukligt är fotografer emellan. Han hade en annan approach än jag. I hans packning fanns en småbildskamera med motor och ljusstarka teleobjektivet 300/2,8. Oftast arbetade han på fri hand eller med enbensstativ. Djur var hans främsta fokus. På den tiden var jag nedtyngd av kameraprylar. Hade en tung mellanformatskamera och dessutom min stora panoramakamera, plus flera blytunga objektiv och en sabla massa rullfilmsrullar. Stativet kom alltid till användning när jag fotograferade. Landskap var min prioritet.

Osedd under tusentals år i Arnhem Land låg denna monumentala klippmålning i skydd av en grotta. Ganska nyupptäckt när bilden togs.

Vi åkte fyrhjulsdrivet från Darwin till Mount Borradaile där en turistoperatör hade öppnat en liten camp inne i Arnhem Land, den enormt vidsträckta halvön i nordligaste Australien. Aboriginerna hade börjat acceptera småskalig ekoturism i området. Landskapet bestod av en kuperad högplatå med skogbeväxta sprickdalar, grottor, osedda klippmålningar och andra hemligheter. Jag fotograferade flitigt, men AG verkade ganska rastlös tills vi lämnade campen och sedan stannade ett par dagar i nationalparken Kakadu som är känd för sitt rika djurliv. Här fick vi vårt lystmäte både två. I gryningen var vi ute tillsammans. Jag letade efter bra vinklar i det flacka träsklandskapet, AG smög gärna mot fåglarna i träddungarna. Monstruösa saltvattenkrokodiler visade sig. Allt var mycket trevligt.

Från Darwin flög vi tvärs över Australien till Adelaide och åkte vidare till Wilpena Pound i Flinders Range. En kväll uppstod något nytt i vår relation. Vi skulle ut och fotografera. Under skymningen fanns goda chanser att få se röd känguru, men det var också bästa stunden för bilder av landskapet. Jag ville åka till en plats med bra vyer, AG till en inäga där kängururna brukade visa sig. Tyvärr låg platserna en bra bit från varandra. Hur skulle vi prioritera? Det blev ordväxling och till slut medling av vår australiensiske följeslagare. Vi kompromissade. Först åkte vi till inägan, sedan till utsiktspunkten. Var det lyckat? Nej, varken hackat eller malet. Det blev jädrans jäktigt på båda platserna.

Även ensam i naturen kan samma sorts split uppstå. Ingen hänsyn behöver visserligen tas till andra, men ambivalens är ungefär som att ha ett sällskap. Vilka bildmotiv ska prioriteras om tiden är utmätt? Vad blir prioriteten om man tycker om att fotografera både djur och landskap? Veterligt kan man inte vara på två platser samtidigt. Till slut måste man bestämma sig, och blir det sedan några bilder så speglar de ens prioriteringar. Eller som någon lite klurigt sa: man är det man fotograferar.

Vi flög vidare till Kangaroo Island för att avsluta äventyret. När jag hade ställt upp stativet och riktat kameran mot en intressant formation bredvid en av öns sälkolonier stegade AG fram och frågade: ”What are you framing now, mr Grundsten” Han tittade i min stora sökare och skakade sen på huvudet. Vi var nog väldigt olika som fotografer.

”Idel sol gör öken”, säger ett gammalt arabiskt ordspråk. Nu var det ett tag sen hon visade sig. Medan snöslasket härjar utanför kammaren tittar jag i bildarkivet. Simpson Desert 2010, det var då jag bröt mot min princip. Jag bytte apostlahästarna mot en jeep, men det fanns inget val. Eller som Groucho Marx sa: Jag har en princip, om den inte passar har jag andra.

Vi var ett gäng som ville korsa Australiens största sandöken, stor som halva Sverige. En jeep-expedition gav den möjligheten. Man kan visserligen gå med kameler, men det är en större historia. Kräver mycket tid. En som gick med lastdjur var Cecil Madigan. Han ledde den första expeditionen genom denna öken. Han döpte den efter en ordförande i Sydaustraliens Geografiska Förening (sic). Det var 1939, alltså sent i modern tid.

I Simpson Desert finns världens längsta parallella sanddyner, tjugo mil långa. De är fler än 1200 till antalet. De sträcker sig i riktningen nordväst sydost, efter den dominerade vinden. Öknen delas av tre delstater: Nordterritoriet, Queensland och Sydaustralien. I de två sistnämnda har man avsatt nationalparker. Vi behöver tillstånd. Expeditionen är ett seriöst äventyr. Man måste ha med sig mycket bränsle och vatten, flera reservhjul och utrustning att laga däck. Helst bör man köra flera fordon ihop, vi har två. Hettan är hotfull. Allt stryk jeeparna tar medför risker.

Vår rutt är en av de längsta man kan göra i Simpson Desert, cirka 70 mil. Start och mål är Alice Springs, totalt 120 mil, en rejäl runda i hjärtat av Australien. Varför ge sig ut i denna intighet?  Jag har mina motiv. De sista vildmarkerna kallar. Öknen är filosofisk natur, en avskalad skönhet. Karga miljöer lockar mig. Australiens inre är ett extremt fall. Där är naturen större än människan. Vi måste visa den respekt. Vi har inte exploaterat allt på jorden. Simpson Desert är ett väldigt land lämnat åt sig själv. Men även här lurar miljöhoten. Man har hittat olja. De hjulspår som sträcker sig över sanden är geologernas efterbörd. Nu hålls de i skick av dem som vill pröva med jeep. Färden genom Simpson Desert är ett äventyr som inger respekt i Australien.

Att sitta i jeepen hela dagarna blir enformigt, men naturen är den stora behållningen. Bara att vara i denna väldiga öken är en ynnest. Efter sex dagar har vi kommit igenom ödemarken. De bästa stunderna har varit lägren. Då tar vi oss tid att njuta av landskapet. Skymningens stillhet är beundransvärd. Vi lägger ur sovsäckarna på sanden och tittar uppåt. Natthimlen är vårt nya skådespel. Stjärnfallen duggar tätt i öknens hjärta.

Öknens horisont är ändlös, molnen fotografens räddning och vidvinkelobjektivet det bästa verktyget. 17mm.

En vinter utan snö kan kännas dunkel, trist och… alldeles underbar. Åtminstone om man är svag för det bleka nordiska ljuset den här årstiden. Barmarken befäster naturens svala fuktighet och förmår sällsamma färgskiftningar att blomma ut. När solen tittar fram blir skogarnas skuggpartier förbluffande lödiga. Den mossa som växer på en del trädstammar får en mer ärggrön ton än någonsin. Knopparna i en lövskogsdunges stålgråa pelarsal förvandlas till en armering i purpur. Där en solglimt träffar marken gjuts gärna guld som på sina ställen blänker med luddiga kanter i vattenspeglarna. Om temperaturen går under fryspunkten förvandlas klipphällarna till ludna metallytor som den glåmiga himlen kan polera. Alla dessa dagrar blir till små glädjeämnen som kompenserar ens längtan efter skidåkning och skridskoturer när vintern blivit ovanligt mild. Då gör jag gärna promenader med kameran.

Oftast brukar jag ta mig till favoritplatserna i hemtrakten. Sven Barthel skrev en gång med varsam hand att ”förmågan att upptäcka stegras i ett landskap som man känner väl och där man följaktligen har skarpare blick för variationerna och finare känsla för nyanserna”. Under sorglösa strövtåg med kameran skärps synen. De små upptäckternas lyckokänsla har sin egen styrka, och de bilder som fotograferas gör man bara för sig själv, utan andra avsikter än att ta vara på sina iakttagelser. Man njuter av den lilla skönhet som finns och förundras över den samhörighet som man kan känna med hemmamarkerna.

Dessa vinterutflykter får mig att uppskatta årstidsväxlingarna även när de luckras upp av väder och vind som i år. Promenaderna kan infria devisen om borta bra men hemma bäst. Smultronställen som man lärt känna och sett i alla skepnader under många år fyller ens hjärta med starkare kärlek än avlägsna och vidunderliga landskap som man bara gästar någon enstaka gång. Det är därför som även det försynta svenska vinterlandskapet utan snö kan ge oss en stor upplevelse. Inte minst om man ger sig ut på en promenad med kameran.

Här är några bilder från mina hemmaturer kring jul- och nyårshelgerna i år.

Begreppet bästa bild används antagligen mer flitigt inom fotografin än i andra bildkonster. En standardklyscha bland etablerade fotografer är att man fortfarande är på jakt efter sin bästa bild – det låter pretentiöst. Enligt min mening är det mer relevant att sortera fotografier efter begreppen bra och dåliga, vilket kan göras med grövre handskar och ändå ge ett mer allmängiltigt resultat än begreppet bäst. Det finns synbarligt dåliga bilder och uppenbart bra, den saken tror jag de flesta av oss är överens om. Men vilken som är bäst av ett urval bra bilder är svårare att enas kring. Smaken är ju delad. Och att väga bilder med olika motiv mot varandra – porträtt, stämning, landskap, gatuliv, djur, blommor etc – är som den berömda jämförelsen mellan äpplen och päron.

Nedan har jag lagt ut fem fågelbilder. Vilken är bäst? Om jag skulle välja ut en till fototävling blir det nummer 1. Jag tror den kan passa synsättet i sådana sammanhang, men säker på vad andra tycker är man aldrig, och att den är bäst av de fem vill jag definitivt inte säga. Vad som faller en jury i smaken beror på medlemmarnas sympatier. Att tävla i fotografi är på sätt och viss ett lotteri och har aldrig roat mig. Bakom bedömningarna finns en form av likriktning. Vissa typer av bilder går bättre hem än andra. Trender kommer och går och manar till ytlig efterapning. Ställt på sin spets kanske juryn kan peka ut en bild som ger mer vibrationer än andra. Är den därför bäst? Det känns som fel ord. Därmed inte sagt att tävlingar är förkastliga, inte alls. Jag tror de kan stimulera och utveckla många som är duktiga med kameran.

Att det vimlar av tävlingar i dagens fotografiska värld har säkert många förklaringar. Allmänhetens jättelika fotointresse är pådrivande. Tillverkare av fotoprylar och media har också intressen med i spelet. Jag tror att fotografin dessutom rymmer en alldeles egen egenskap som lockar fram vår tävlingslust mer än andra bildkonster – nästan alla människor kan då och då få till fotografier på en godkänd och rentav bra nivå. Dagens digitala teknik har gjort fotografin till den mest jämlika bildkonsten. Verktygen som krävs, det vill säga lättarbetade och skarptecknande kameror, är numera överkomliga för vem som helst. Tekniken lägger inget hinder i vägen längre. Troligen förklarar det att så många fler väljer att fotografera framför att måla eller teckna, när de vill skapa sina bilder. Väldigt många människor är i dag mycket kapabla med kameran. Inom måleri och teckning har medfödd förmåga en mer avgörande betydelse för resultatet.

Frågan om bästa bilden leder mig över till en annan närbesläktad fråga som rör fotografin. När man väl blivit en duglig fotograf på det allmänna planet, kan man då fotografera vad som helst med lyckat resultat? Följdfrågan är åter vad som menas med bra. Att fotografera enstaka förstklassiga bilder av nästan vad som helst, klarar många som är drivna med kameran. Men vill man bygga upp en kollektion med bilder av jämn och hög kvalitet över tiden och inom ett visst motivområde, krävs mer än den fotografiska kompetensen. Man behöver också kunskaper om det valda temat, och en god förmåga att hitta motiven och nalkas dem med kameran. Förmodligen är det just dessa egenskaper som gör att vissa fotografer lyckas bättre än andra, inom sina specialiteter.

Fågelfotografering är inte mitt specialgebiet, men intresserar mig som sidospår och bilderna nedan har valts för att belysa resonemanget. Vilken är bäst? En omöjlig fråga att svara objektivt på.

1. Nya Zeelands Sydö 2006, nedanför Mt Abel Tasman som reflekteras i sjön samtidigt som en gräsandshona simmar beslutsamt över vattenytan. Genom speglingarna framträder mycket av miljön, och den som är orienterad på platsen kan troligen se var bilden är tagen, nämligen vid Lake Matheson. Bilden publicerades förra året i ett japanskt bildmagasin med inriktning på berg. Ur en kollektion som redaktionen fick se valde man denna.

Canon EOS 1 Ds Mark II med 70-300/4,5-5,6 IS DO, inställd på 300 mm. ISO 100.

2. Denna bild från Skagen i Danmark är också en miljöberättelse om platsen och dess trutar. Bilder av djur i sin miljö får ett extra sting om de innehåller tilltalande ljusförhållanden, här i solnedgången.

Canon EOS 1 Ds Mark II med 500/4,0 plus telekonverter 1,4X (dvs 700 mm). ISO 800  och bländare F16 i syfte att göra skärpedjupet bättre eftersom brännvidden är lång, 1/400 sek. År 2009.

3. Det är vår och ejdrarna samlas kring en kobbe i Stockholms ytterskärgård. Kanske får en bild som denna på sikt sitt värde som tidsdokument. Numera är det sorgligt lite ejder i skärgården, och vi väntar fortfarande på svaret vad som har drabbat arten. Undrar om någon sett stora ejderflockar ute på fjärdarna de senaste åren?

Canon EOS 1 Ds Mark III med 500/4,0 plus teleconverter 2X (dvs 1000 mm) ISO 250. År 2008.

4. Actionbilder av fåglar väcker samma typ av beundran som bra sportbilder, man fascineras av det frysta ögonblicket. Dagens kamerautrustning med dess digitala teknik plus de superskarpa och extremt ljusstarka teleobjektiven har gjort actionbilder möjliga som var omöjliga att fotografera för bara några decennier sedan.  Man blir glad när man lyckas!

Canon EOS 5 Mark II med 500/4,0 plus teleconverter 2X (dvs 1000 mm) 1/500 sek . ISO 200. Öland. År 2010.

5. Flygande fåglar är alltid en fotografisk utmaning och resultatet blir ofta slumpens skörd. Man knäpper och knäpper och bedömer resultatet efteråt. Kanske blev fågeln skarp samtidigt som kameran panorerades? Det vet man sällan i tagningsögonblicket. Är detta en förklenande omständighet? Hur ska vi se på slumpfaktorn i fotografin? Jag tycker inte man ska lägga någon större vikt vid den. Att en bild blir lyckad delvis tack vare lite tur hör till fotografins väsen. Lunnefågel på ön Runde i Norge år 2000.

Rolleiflex 6008 och Schneider Tele-Xenar 300/4,0.  Fujichrome Velvia.