Fotografens julafton
Jag vet en känsla som bara fotografer får vara med om. Jag tänker på den tillfredsställelse som väller upp inombords när man förstår att bilden som just har fotograferats sitter där den ska. Fotografering kan helt enkelt vara en form av mental terapi, men man ska inte ta det alltför högtidligt. Ett litet mästerverk som skapas med kameran är förstås inte av sig självt en odödlig bild. Den första värderingen får man göra för egen räkning – och är man nöjd är detta gott nog. Känner man på sig att bilden blev ett lyckoskott som även andra kommer uppskatta, strömmar serotonin till huvet och man blir ovanligt till freds i sinnet.
På den gamla analoga tiden medgav fotografin två julaftnar efter varandra. Den första inträffade direkt efter exponeringen, när man kände på sig att det var en riktigt bra bild som hade blivit till. En tid senare kom nästa julafton, när man hade framkallat och tittade på resultatet. Om tekniken höll måttet uppstod jubel, men ibland blev det besvikelser, inget tu tal om det. Exponeringen kunde vara galen, skärpan hade missats, man hade slarvat med kompositionen och inte upptäckt en del irriterande inslag i motivet, etcetera. Om framgången var fullbordad kändes å andra sidan lyckan i hela kroppen för en tid, och det nya mästerverket dök upp på näthinnan titt som tätt. Man hade skapat något av värde för åtminstone sig själv.
Med den digitala tekniken förlorade vi en julafton. Genom att vi kan se på bilden direkt efter exponeringen, och utvärdera dess klass både tekniskt och artistiskt, får vi omedelbart reda på om den är ett mästerverk eller inte. I bästa fall kan vi ta en ny bild om den första fallererade på någon punkt. För fotografer ute på uppdrag är denna polaroidkoll på resultatet ett underbart framsteg. Man vet direkt att man kan leverera efter beställarens förväntningar. Men nog är det på ett allmänt plan lite torftigare att blixtsnabbt få reda på resultatet av det man gjort. I vår tid att ska allt komma genast, men väntan är också en livskvalitet. Är man målande konstnär kan det ta flera år innan en bild är färdig. Barndomens julaftonstämning är inget att förakta, ens när man blivit vuxen. Numera får vi nöja oss med dejavú när kamerans display visar att något är perfekt enligt önskemål.
När man plåtat under många år och samlat på sig ett större bildarkiv kan det uppstå en annan slags julafton som jag har börjat uppskatta allt mer. Efter hundratusentals bilder i pekfingret har man nämligen glömt delar av det som har fotograferats genom åren. När man av någon anledning går tillbaka till sitt arkiv kan det därför plötsligt dyka upp försummade pärlor som man inte hade en susning om att man hade fotograferat.
- Va, säger man till sig själv, har jag tagit den där bilden. Hur kunde jag bortse från den när det begav sig? Om en sådan pärla visar sig uppstår samma serotoninstinna känsla som när man nyss har knäppt ett mästerverk. Man blir nöjd med sig själv, samtidigt som man undrar om man varit blind tidigare. Kanske är det så att man i fotografisk mognad ofta ligger efter sina resultat. Man kanske tar bättre bilder att man förstår, åtminstone ibland. Självkritiken kan mörda goda darlingar som andra skulle sätta stort värde på. I mitt fall har den digitala tekniken fått mig titta på gamla dior med nya ögon. Sådana som jag tidigare hade ratat på grund av felaktig exponering kan jag rädda genom skanning och bildbearbetning. I några fall har jag hittat ett bättre alternativ än de motiv jag tidigare hade valt ut från en händelse. En förklaring till det kan som sagt vara att ens syn på bilder utvecklas och förändras. Till slut blir man kanske lika mogen i fotografiskt tänkande som ens bildresultat ger prov på. Då har man kommit långt. Det gamla personliga arkivet kan faktiskt vara en skattkälla, eller ska vi säga julklappssäck.
Denna bild av det undersätsiga fjället Nammásj i Sareks Rapadal fotograferade jag i september 1995 med min Rolleiflex 6008 och objektivet Schneider Super-Angulon 55 mm shift/tilt. Filmen var Fujichrome Velvia. Objektivet var en stor kluns och för att jämna ut kontrasterna hade jag ett Sinar graduerat gråfilter framför linsen. Hemmavid tyckte jag att alla diorna jag tog vid tillfället var överexponerade och lätt slöjade, den stora frontlinsen klarade inte av motljuset optimalt, tyckte jag. Alltså förpassades bilden till arkivet och låg där i mörkret under ett tiotal år. När jag hade börjat skanna i den digitala eran såg jag plötsligt en dag detta dia med nya ögon. Det kanske går att göra något spännande, för ljuset är ovanligt surrealistiskt i detta motiv. Så blev det och julafton inföll. Bilden hamnade till sist i min bok ”Dag Hammarskjölds fjällvärld” och har varit med på utställningar. Om jag får tycka själv om egna bilder, är det här ett av mina bästa fjällmotiv.
Ett litet vattenfall i regnskogen nedanför berget Frenchmans Cap på Tasmanien år 2002. Bilden har fotograferats med Mamiya 7 och objektivet 50 mm på filmen Velvia. Jag tyckte om den kameran för dess optimala kvalitet i förhållande till vikten. Här är vi djupt inne i den tassigaste vildmark som finns på jorden. Tyvärr tyckte jag att bilderna blev för mörka och man gödslade inte direkt med exponeringar med en 6x7 kamera. Alltnog har jag upptäckt motivet på senare tid och tycker faktiskt det är riktigt bra med sin svärta. Jag har förstås lättat upp i skanningen.
Den här bilden av de trädklättrande lejonen i Tanazanias nationalpark Lake Manyara är från 1976, fotograferad med Nikon F2 och Nikkor 200 mm på Kodachrome 64, en film jag aldrig blev riktigt vän med (den äldre Kodachrome II tyckte jag alltid var bättre). Det är verkligen sällan jag numera tittar i mina gula askar med Kodachromedior i sina pappramar. En gång fann jag detta underexponerade och ratade dia. Sagt och gjort, efter skanning och upplättning blev det riktigt sevärt om än inget mästerverk, kanske.
I slutet på 1990-talet hade jag alltid med mig en panoramkamera och småbildskamera på resorna. Panoramadiorna var förstås huvudobjekten när materialet granskades hemmavid. Med den kameran försökte jag göra bilder av bestående värde med framförallt landskapsmotiv. Småbildkameran var mer avsedd för minnesbilder och en del reportagestuk från de lokala miljöerna, ibland också djurfotografi. Förmodligen granskade jag remsorna av småbildsdior slappare än de mäktiga panoramadiorna. Det har jag insett nu på senare dagar, det kan ligga guldklimpar bland alla ointressanta snapshots. Den här bilden är väl kanske ingen guldklimp, men i alla fall ett kreativt försök med lillkameran. Motivet är från en resa i Nepal 1999, en myra på bambu i nationalpraken Chitwan.
Havsskärgård i aprilväder
Årstidsbrytning på Horsten.
Havsskärgården utanför Stockholm är en värld för sig, ”ett landskap hackat till kalops”, för att citera Hjalmar Söderberg. På sommaren blir den belamrad med fritidsbåtar, under vintern är den en ödemark, vissa år den en djupfryst polartrakt. På våren kan denna värld bubbla av liv. Under april återkommer fåglarna, medan sälkutarna flockas på skären i några ögrupper. Den tiden är ett glansnummer i landskapskalopsen.
Stavsnäs 7 april 2013 klockan 06.30. Jag kliver ned i en liten båt tillsammans med tre fågelskådare för vidare färd till Horsten. Vi hoppas på mängder med ejder och annan sjöfågel, men vet också att drivande isflak kan vara till besvär. Vid Sandhamn får vi se upp. I fören sitter en av oss som isutkik. En Titanic-känsla sänker sig. Platta isflak med geometriska figurer ligger till pussel här och där. Inga andra båtar syns, inget mänskligt liv över huvud taget. Det är svinkallt, längs stränderna syns bårder av vita snösträngar. Uppåt Harö ljusnar sammanhängande packis till ett mjällt band. Och runt Grönskär med Östersjöns vackraste fyr på högsta krönet, skvalpar vattnet i gråa valörer. Förra helgen åkte jag skridskor på Nämdöfjärden, nu är det båt som gäller, ändå känns inte vintern över. Vi guppar på den milsvida fjärden mot Horsten. Vattenvidden är förvånande tom på fågel. Vid öns västra del finns en landstigningsplats. De andra tar sig upp till öns lilla fyr med sina kikartuber. Jag tar kameraryggan och lommar iväg för mig själv. Nedpackat ligger stora artilleriet, flera objektiv inklusive min största kanon, 500 mm/4,0, plus största stativet med tyngsta kulleden. Jag vill vara beredd på alla slags motiv.
Vi naturmänniskor har i grunden en närbesläktad kärlek till naturen. Ändå är vi av olika skrot och korn. Fågelskådarna vill gärna stå länge på en plats med bra översikt. De prioriterar tubkikaren framför stora kameraprylar, de vill räkna arter och antalet fåglar och upplever naturkänsla och vårstämning genom det. Jag vill röra på mig och leta efter landskapets estetik för att göra landskapsbilder. Det är mitt sätt att nalkas naturens väsen. Jag söker efter tecken på platsens särart och årstidens stämning. Jag missar en del intressanta obsar, men ser kanske annat som ger en annan dimension än koncentrerat fågelskådande - man får välja.
Molntäcket luckras sakta upp medan skyarna hänger ned som draperier från himlen. Aprilväder råder. Innan vi tar oss tillbaka har både snöflingor och hagel trillat ned, och solen hällt blixtrande ljus över oss. Vinden är bitande om än bara svag. Sex mil fågelvägen västerut ligger Stockholms innerstad, ett ställe vi absolut inte vill byta ut mot Horsten, inte idag i alla fall, kanske aldrig. En dryg mil över öppet vatten mot nordost syns fyren på Svenska Högarna som en sista civilisatorisk utpost på havshorisonten. Vi står bra till på Horsten. Ön tar emot fågelsträcken genom sitt geografiska läge, den är en lyckad lokal för observationer. Men i år är våren sen och vi för tidiga. Knappt en tätting har hittat hit, bara några gravänder, trutar och skärsnäppor kan vi bocka av. Och ett par havsörnar, som brukligt är numera. Jo, de andra får se en tretåig mås som jag missar. Vi tar oss gemensamt runt ön. Efter sex sju timmars exil i både tid och rum lämnar vi havsskärgården. Utanför Korsö ser vi tusen sinom tusen ejdrar plus en del alfågel. Det var här de höll till. Vi puttrar sakta dit med kamerorna i högsta beredskap. De andra har mindre attiraljer än jag. Att använda en stor 500 mm kanon på en skumpande båt får räknas till god sport.
Landstigning på Horsten
Kulet gryningsväder med kvarbliven vinter.
