Septembertur på Sörmlandsleden

Tidpunkten var inne. Ett veckoslut i september, på Sörmlandsleden, i vackert förhöstväder, en efterlängtad eskapad som ger ro på insidan, medan fysiken får sitt. Den nittonde var det dags. Åter samlades de fyras gäng, vi har gjort så regelbundet i 35 år, mestadels i nionde månaden, och vanligen för att paddla kanadensare på ostörda vatten. Den här gången blev det en vandringstur. 
 
 
Djupvik.
 
Starpunkten vid Djupvik låg långt inne i Kolmårdens skogar. Etapperna vi tänkte gå hade numren 30 och 31 i den långa ledens indelning. Vid startplatsen fanns ett ålderstiget litet odlingslandskap. Blicken fastnade på ett böljande fält där några kossor betade. En grupp faluröda hus låg samlade på en kulle med liten skyddande dunge, och ridån av storskog syntes längre bort. Idyllen var som en bild av Gammelsverige, lika rotfast i tiden, som i bygden. Den utstrålade ett långsamt tempo, oändligt avlägsen dagens stress.
 
 
 
 
 
Vi gick in skogen utan vare sig pulsmätare eller gps. Ingen trailrunning var tänkt. Naturen kändes saktfärdig, det vackra vädret uppmanade till saktfärdighet och vi hade verkligen ingen brådska. Sträckan till vindskyddet som skulle bli nattens inkvartering, var inte lång. Vi strosade genom skogen befriade från civilisationens bördor och mådde oförskämt bra. Riktigt förträffligt faktiskt.
 
 
Den smala stigen ålade trevligt genom skogen, var kantad av kantareller som vittnade om den låga frekvensen med vandrare på just denna sträcka. Bitvis gick vi upp och ned, någon enstaka gång över ett litet hygge men mestadels genom högrest, ganska mogen storskog som av oförklarliga skäl inte kalhuggits. Kolmården visade sig bestå av en enormt stor barrträdsmatta med oväntat få ingrepp, det blev vi ännu mer medvetna uppe på Sörmlands högsta berg, men först nästa dag. Innan dess hade vi kommit fram till nattens härbärge, vindskyddet vid den mystiska Vikitteln, en nästan rektangulär liten skogssjö som utstrålade vildmark. Den var trolsk upptäckte jag med kamerans hjälp. Drickbart vatten från ett källflöde gjorde väl sitt till.
 
 
Vitkitteln.

När man vandrar på en välkänd och välvårdad stig som Sörmlandsleden, inte långt från befolkade trakter, är ensamhet ingen garanterad kvalitet. Snart dök ett par barnfamiljer upp. De ville steka pannkakor vid vindskyddet. Under ett par timmar punkterades stämningen av en del stoj och stim, sen försvann våra tillfälliga grannar. Naturligtvis hade de samma rätt att vara där som vi, och på ett allmänt plan var det utmärkt att andra värdesätter den vilda naturen. Det kunde vi tycka, men nog vill man helst vara för sig själv när man letar efter vildmark, eller rättare sagt vill uppleva illusionen av vildmark. Nästa gång på tur längs denna led kommer tältet med…
 
 
De fyras gäng samlade i vindskyddet.
 
Nedan visas några belägg för Vikittelns trolska mystik.
 
 
 
 
 
 
 
 

Nästa dag inleddes med en guldglimmande septembergryning som ekade av tranrop. På vattnet dansade älvorna. Nu väntade en längre etapp, från Vikitteln till Stavsjö. Kort efter vindskyddet låg en ganska djupt nedskuren bergsfåra som var nedfrätt i urkalksten. De som sköter leden har kallat den minikanjon. Vi tyckte åsynen var en uppiggande sevärdhet och gick vidare på hällmarkerna till Skogsbyås,123 möh, landskapets högsta punkt. Däruppe väntade ett resligt utsiktstorn på en bestigning. Vyerna tog oss alla med överraskning. Bara obruten barrskog så långt ögat nådde. Vi kunde betrakta en storskog utan storskogsbrukets signatur. Inte ett hygge kunde ses i den del av Kolmården som vi överblickade. Inför sådana sällsynta scenerier börjar man undra över synskärpan, men alla såg samma sak, och utbrast gemensamt i halleluja.
 
 
Så kallad minikanjon!
 
 
Man tror inte sina ögon, milsvida skogar utan kalhyggen. Bravo Kolmården.
 
 
 

Etappen hör till mest krävande på Sörmlansleden, kunde vi läsa på en skylt. Så sant, mycket upp och ned i sprickdalslandskapet. Vackra skogspartier med hällmarkstallar avlöstes av tätare granbestånd i dälderna, men kantarellerna hade börjat sina ut. Att markerna varit viltrika berättade ortsnamnen. Vi passerade Uvberget och kom ned till Björnsjön, som glittrade i skarp höstsol. Sedan återstod flera kilometer att gå genom sluten skog där ljudkulissen från E4 växte i styrka. Vid Stavsjö var det hela över. En tvättäkta hajk med matlagning över öppen eld var till ända.
 
 
Vattenpåfyllning vid Åbo.
 
 
Björnsjön.
 
 
 
Genom skogskärren med E4 inom hörhåll.
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Stephan

Nästa gång kommer tältet med;) Känslan (illusionen) av vildmark är inte helt oviktigt.

Blev inget Lappland denna säsong men väl en sen vandring efter Högakusten-leden. Dock, efter 2 dagar och mängder med sommarstugor samt motorvägsoljud värdigt en amfiteater valde jag att avbryta utflyckten och vända hem.

Nästa år blir det `in splendid isolation´(utan politiska förtecken) igen.

/Stephan

2015-11-14 @ 16:56:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0