Ibland gör korta utflykter i naturen hemikring djupa intryck. Den 11 augusti åkte jag på eftermiddagen med båten till de yttre öarna i det som kanske ska bli Nämdöskärgårdens nationalpark. Väderprognosen var lovande, ett högtryck hade lagt sig och blåsten mojnat. Hög luftfuktighet i kombination med ett uppluckrat molntäcke var väntat, idealiska förhållanden för att det ska bli gripande ljussvep. Jag lade till vid en av mina favoritöar för att ha ett läger på dess utsida med havshorisonten att vila ögat på.

Utifrån tältet strövade jag efter vattnet i gryningen. Semestrarna var slut, ingen båt i sikte och tystnaden liknade ett vilorum. Det var ödsligt som på senhösten, men varmt som en morgon på sydligare nejder. Vad snabbt det ändå skiftar i naturen, någon vecka tillbaka kändes högsommaren närvarande, men nu trots värmen och det utsökta vädret låg eftersommarens skönt melankoliska stämningsläge över landskapet. Ljungen hade börjat blomma, en del gula löva prickade marken, gräsen hade förgyllts och lövskogens grönska sjunkit in i sig själv. De små detaljerna berättade om tidens obevekliga flykt, men augusti är en högtidsstund i skärgården.

Kala klippor och grumliga hällkar gav karaktär åt öns kust, tångbuskarna svajade sensuellt i det klara vattnet. Utanför strandlinjen höjde sig stenbumlingar och kobbar ur vattnet som spanande sälar mot fonden av ett hav i bleke. Friden och skönheten trängde in i blodet och jag undrade hur man skulle kunna leva utan dessa ögonblick.

Vid sådana tillfällen växer driften att fotografera och förmedla sina intryck i bild. Ja, jag vet att jag går på upprepning här, har gjort liknande bilder förr, men varje motiv är unikt på sitt sätt, och jag fick en överrumplande lust att bli eremit som tillbringar sin tid härute, med vattenvidden som en öppen dörr mot evigheten…