Jag har prövat en ny kamera i hemmamarkerna på Ingarö (alla bilder i bloggen är därifrån). Denna bild visar Björnö naturreservat och Nämdöfjärden någon dag innan vintersolståndet.

 

Många prylar införskaffar man ganska kallsinnigt. Bara de funkar som man tänkt sig råder frid och fröjd. Mer finns inte att tillägga. Se på en tvättmaskin, nog är det bara tillämpningen man är ute efter, att den tvättar bra. Inte står man där och lullar med apparaten, man är inte ens närvarande när den arbetar.

 

Andra prylar utvecklar man däremot en stark relation till. Ibland handlar det om det kärlek vid första ögonkastet. Dessa prylar betyder mer än bara deras funktion. De kan vara vackra att se på, sköna att ta i, hålla en hög kvalitet som ger emotionella vibrationer. De kan betyda mer än vad de är avsedda för. Att använda en sådan pryl frambringar vällust och inspiration. Rentav lycka. Kameran kan vara ett gott exempel.

 

Jag har ägt många kameror. Förmodligen har jag genom åren plöjt ned en liten förmögenhet i mina inköp, kanske lika mycket som en lyxbil kostar. Den tekniska utvecklingen har drivit fram de nya förvärven. Några kameror har varit mer älskade än andra, men ingen relation varar för evigt. Med sorg i hjärtat har jag sett hur utvecklingen sprungit ifrån gamla trotjänare. Samtidigt har nya älsklingar kommit till.

 

 

Några frostiga löv på visset gräs, ett alldagligt naturstilleben med nya kameran.

 

Först som sist är kameran ett verktyg. Och som alla hantverkare vet, är bra redskap halva receptet för framgång. Vilka kameror som duger finns inget sant svar på. De som ger inspiration och bra resultat för en fotograf, kanske inte funkar för en annan. Hursomhelst måste vi kunna lita på den, att kameran levererar det man har tänkt sig.

 

Jag är ständigt på jakt efter en kamera som har minsta möjliga storlek och ändå ger bästa möjliga briljans. Utfallet kommer an på sensorns upplösningsförmåga och kamerans objektiv. Fabrikationen av en liten kamera som ger utmärkt briljans, kräver dock mer av tillverkarna än en stor dito, därför blir de dyra och det finns inte särskilt många modeller att välja mellan. Med briljans menar jag att bilden är knivskarp där skärpan är inställd, men något mer måste också till.

 

Med skärpa menar vetenskapen objektivets upplösningsförmåga och kontraståtergivning i en kombination. Vårt synsinne är väldigt känsligt för kontraster, och kontrasten bestämmer mycket av skärpeupplevelsen när vi tittar på en bild. Bilder som är briljanta måste ha optimal mikrokontrast, ha en kapacitet att separera många valörer på en liten yta. Det förhöjer skärpeupplevelsen. Bra mikrokontrast är den egenskap som får bilder att se extra kristallklara ut, även i partier som är oskarpa på grund av att en stor bändare använts vid exponeringen och därigenom gett litet skärpedjup. Skärpan, mikrokontrasten och upplösningsförmågan hos objektivet bestämmer dess optiska kvalitet, dess krispighet. Allt hänger samman. Tillverkarna gör sina beräkningar, tar fram speciella glassorter och slipar linsytorna. Vissa lyckas bättre än andra.

 

Alla bilder behöver förstås inte vara kristallklara. Valet av kamera måste relatera till vad man vill fotografera. För egen del ägnar jag mig gärna åt ett motivområde som tjänar på kristallklara bilder, mer om detta strax. Efterbehandlingen av originalet (negativet eller datafilen) betyder också mycket för bildens slutgiltiga klarhet. Tidigare var arbetet i mörkrummet lika avgörande som kameraobjektivet, idag kan samma sak sägas om bearbetningen i datorer. Men det är en annan historia. Kameran och dess objektiv är min fokus i denna blogg.

 

Infrusna barr i en vattenpöl fotograferade med Sony RX1R. Den undre bilden visar en detalj förstorad till 100 procent. Objektivet är extremt krispigt (en egenskap som inte kommer till sin fulla rätt på en bildskärm).

 

 

 

Närbild av tallbark. Kameran har ett makroläge som gör att man kan göra vidvinkliga närbilder. Närgränsen är 20 cm.

 

För att hitta sin egen optimala kamera krävs en hel del tankemöda och utforskning. Marknaden är stor och nya produkter kommer ut i en strid ström. Tyvärr för plånboken, tar utvecklingen aldrig slut (se min tidigare blogg ”Valet av kamera”, augusti 2012). I dagarna har jag skaffat en ny kamera som ger mig sällsynt stor njutning att använda, en Sony RX1R. Min entusiasm bottnar i dess lilla storlek, och att den trots detta har en stor sensor (fullformat) utan ”antialiasing filter”. Kameran är försedd med ett permanent vidvinkelobjektiv som är ”state of the art”, en Carl Zeiss Sonnar 35 mm/f 2,0, en skarpare och mer vältecknande glugg finns inte att få. Med detta sagt blir jag en obetald reklampelare för prylen och låt gå för det. Skulle tro att den som läser här vill veta. Antialiasing filter är ett påhitt av kameratillverkarna för att minska risken för störande moiré i bilden (något som kan uppkomma om motivet har regelbundna mönster, byggnader exempelvis), men filtret försämrar samtidigt bildskärpan en aning. Nästan alla digitalkameror har ett AA filter. I naturen är moiré sällan ett problem och filtret därför onödigt för naturfotografer.

 

Min förtjusning med nya kameran beror på att jag tycker väldigt mycket om en viss typ av motiv. Jag brukar kalla dem naturstilleben (inom konsten är stilleben en typ av motiv som bara innehåller föremål). Karaktären hos dessa fotografier bygger till betydande del på deras krispighet. De fångar detaljer och stämningar i naturen, och syftar till att återge skönhetsintryck och en känsla av estetik. Jag har min estetik, alla har sin. När grannarna för länge sen ville hugga ned ett antal stiliga torrakor som byggherrarna avsiktligt lämnat kvar i området som vi då bodde i, blev jag upprörd. Döda träd var fula tyckte grannarna, men finns det något vackrare trädslag att se på och fotografera än silverfuror? De är perfekta naturstilleben.

 

Fallen silverfura vid Björkvik.

 

 

Fallna ekar några hundra meter från hemmet.

 

 

 Alkärr på Björnö.

 

Årets sista stensopp.

 

Av alla bilder i dagens störtflod är de som innehåller naturmotiv de mest älskade. Men naturens estetik finns inte bara i uppenbart vackra vyer, eller tjusiga blommor och bildsköna djur. Naturmotiv vid sidan av det allmängiltiga har, som jag ser det, bättre förutsättningar att bli skön bildkonst. Naturstilleben vittnar om ett personligt ställningstagande, är ett uttryck för den specifika estetik som fotografen står för. Man behöver för den skull inte bli högtidlig (som ofta är fallet när begreppet konst förs på tal). Naturstilleben är okonstlade bilder, de manifesterar vad fotografen sett utan att trixa. De är inte fotografier som försöker efterlikna målningar. Och de är sällan ärtiga på det sätt som krävs för många gillatummar på nätet. Naturstilleben är ett fotografi som är ett fotografi som är ett fotografi. Kompositionen och ljuset betyder mest, men skärpan, kontrasten och bildens krispighet har också ett betydande inflytande på tilltalet. Skärpedjupet brukar vara stort, men kan ibland vara utstuderat kort.

 

Jag vet ingen mer kreativ avkoppling än att ströva omkring i naturen med en kamera, gärna i hemmamarkerna, och leta efter motiv som kan bli naturstilleben. Att fotografera dessa observationer handlar inte om att skapa odödliga konstverk, ett naturstilleben avbildar jag bara för min egen skull, bilderna kommer sällan till användning. Jag har tusentals i mitt arkiv som aldrig visats. Vilka naturbilder är för övrigt långlivade? Nästan alla går sotdöden till mötes, vilket inte hindrar att jag tycker om att göra naturstilleben för min egen tillfredsställelse. Kameran skärper min perception i naturen, den slipar min estetiska hållning, får mig närvarande på ett högre plan och är på ett allmänmänskligt sätt en rolig syssla. Varför kräva mer? 

 

Det är för att fotografera dessa naturstilleben som jag skaffat den nya kameran som är liten som ett cigarettpaket och ändå ger ett lika kristallklart resultat som en gammal tung och åbäkig storformatskamera med bladfilm, som är stor som en portfölj och dessutom kräver ett stativ av tyngsta sort och en uppsjö med filmblad som fyller en hel matkasse. Den stora fördelen med nya lillkameran (ihop med ett litet nätt stativ) är att jag kan röra mig ledigt som en katt, och enkelt komma till skott i besvärliga lägen, en trång miljö till exempel, och ändå skapa ett av mig godkänt resultat. I dag finns ingen anledning att bära med sig fler och tyngre prylar än man behöver. Har det någonsin varit motiverat?

 

DOCK, kan någon se skillnaden mellan bilder av nya lillkameran och bilder av de flesta andra nutida kameror? Jag kan det och många andra fotografer kan det, men gemene man som inte är ”fotograf” och inte detaljgranskar en bild, upptäcker förmodligen inget märkvärdigt. Under en bildbetraktelse skannar man över ytan och assimilerar motivet som helhet. Innehållet är det viktiga. Att en bild är extra kristallklar upptäcker man först om den placeras bredvid en annan bild som inte är lika krispig. Fotografin är relativistisk.

 

Nej, det är inte för att sticka ut som jag förvärvat den nya kameran. Det jag istället vill bejaka är förmånen att kunna arbeta med en doning som är liten, lätt och snabb, och som är skön att se på och ta i, och som snudd på ger en sensuell känsla när den riggas på stativet inför en fotografering, den där tillfredsställande förnimmelsen som väller fram när verktyget håller måttet. Någon frågar: är inte ett fast objektiv som inte kan bytas ut, en begränsande faktor. På sätt och vis ja, men i min föreställningsvärld behöver man inte alltid en massa objektiv. Med fast brännvidd kalibrerar man sitt seende efter objektivets bildvinkel. Och man kan oftast förflytta sig för att ändra sin komposition. Generellt sett föredrar jag fasta brännvidder framför zoomobjektiv. Jag tror att min iakttagelseförmåga stärks av det.

 

 

Eftersom objektivet är ljusstarkt kan man göra bilder med kort skärpedjup. Oskärpan, objektivets bokeh är underbar i nya kameran.