Svanar och symbolik

 

 

Jag fotograferade sångsvan för första gången 1984 på myrarna kring Tavvavuoma norr om Kiruna. Bilden är från det tillfället och utrustningen en Nikon F2 (utan motor), Nikkor 300 mm/4,5 och teleförlängare 1,4 ggr och filmen Kodachrome 64. Fokuseringen var manuell och trots att skärpan inte är optimal har bilden använts i många publikationer. Den blev bl a omslag till ornitologernas bibel ”Fågellokaler i Sverige”.

 

 

HC Andersens saga om ”den fula ankungen” ger oss sensmoralen att ingenting nödvändigtvis är vad det ser ut att vara. Döm inte efter utseendet. Den fula ankungen genomgår en metamorfos och blir skönhetsdrottning. Bättre ”happy end” kan inte en modernt drillad manusförfattare hitta på, och Andersen var minsann inte ensam att använda svanen som symbol. Den berömda baletten ”Svansjön” med musik av Tjajkovski bygger på en gammal rysk legend om en förtrollad prinsessa som förvandlats till svan. Vita svanen representerar kärlek, den svarta är ondskan.

 

 

Nästan alla naturfotografer värda sitt salt har svanen på en hög piedestal. Och önskemotivet framför andra är sångsvanen. Japanen Teiji Saga vigde sitt liv åt att fotografera sångsvanar på ön Hoikkaido och gjorde 1990 ett internationellt praktverk med sina bilder. Fotografen Hannu Hautala kom vid samma tid ut med en liknande monografi från landskapen i norra Finland. I vårt grannland är sångsvanen en nationalfågel. Jag har länge gillat Hautala för den äkthet och närhet till naturen hans verk utstrålar. Jag blev störtförtjust i en bild med sångsvanen liggandes på bobalen medan vårens ystra yrsnö virvlade i luften. Ett så extraordinärt vackert djur på plats i sin naturliga miljö och dessutom i detta kärva väder är en syn som inte bara symboliserar skönhet i konstens mening, bilden blir också en inkarnation av ekologi och sammanhang. Den är extra njutbar att titta på tack vare miljöskildringen.

 

En av Sveriges naturfotopionjärer Arne Blomgren fotograferade också sångsvanar, det var i trakterna kring Harads i Norrbotten. Även hans bilder samlades i en bok om den utsökta vildmarksfågeln. På Blomgrens tid och fram till slutet av 1900-talet var sångsvanen något av en raritet i landet. Den häckade bara i begränsat antal på ödsliga och svårtillgängliga platser i Jämtland och Lappland. Bland äldre tiders artjägare var den därför högt skattad.

 

Under senare delen av förra seklet ökade dock sångsvanen raskt i antal och den finns nu i hela landet med upp till 5000 individer. Den är inte längre en exklusiv representant för vildmarksområden. Tack vare detta har nog dess gloria kommit lite på sned. För artjägarna är den inte längre ett heligt kryss, men som fotomotiv är den alltjämnt lika tilltalande, eller? Man kan undra för även bland fågelfotografernas skaror finns en kryssarklubb som värdesätter bilderna utifrån svårighetsgraden att fotografera en art.

 

 

 

Sångsvanarna vid Skäralidsdammen i Söderåsens nationalpark är osportsligt lättåtkomliga med kameran. Här kan man komma dem nära och fotografera när de simmar på den brokiga vattenytan som speglar omgivande lövskog.

 

 

På våren kan svanarna återkomma innan isen gått upp, alltid lika villiga att låta sig porträtteras. Vilken tjusig hållning!

 

 
 
Närbild vid Skäralidsdammen.

 

 

 

 

I Tyrestaområdet närmare bestämt i den del som ligger utanför nationalparken, finns ett dämme som kallas Övre Träsket. Där häckar sångsvanarna årligen. Den grunda dammen värms snabbt upp och kalla vårmornar stiger ångorna kring svanen.

 

 

 

En morgon för länge sedan var jag där och gömde mig i alsnåren inte så långt från bobalen. Det var då jag fotograferade denna balettbild av sångsvanarnas dans.

 

 

 

Flyttande sångsvanar samlas längs kusterna, här vid Nämdöfjärden.

 

 

 

En ensam sångsvan har hamnat med grågäss i en skärgårdsvik.

 

 

 

Mindre sångsvan ses ibland under sträcktider, här på Ölands östkust. Numera kallas arten tundrasvan, den är mindre än sin större kusin och näbben har mer svärta.

 

 

Knölsvanen har aldrig fått samma särställning som sångsvanen bland ornitologins och naturfotografins skönandar. Knölsvanen har alltid uppfattats som trivial, ett lugubert öde som drabbar mycket som är vackert i tillvaron. Ser man det fördomsfritt är den dock nästan lika bildskön som en sångsvan. Huvudet har kanske inte samma eleganta drag med sin svarta knöl och röda näbb, men hållningen och fjäderdräkten matchar dess frände. Knölsvanen har en något grövre och mer s-formad hals och kan när den simmar, bulla upp sina vingar så den ser ut som ett litet framglidande båtskrov. Sångsvanen utstrålar en stramare karisma och är oftast mycket skyggare. Med sin spolformade och gula näbb ser den mycket stilig ut. Halsen är rakare och kroppen ligger mer slimmat på vattenytan och den kan sjunga ljudliga arior även i flykten.

 

När knölsvanen flyger hörs endast det kraftiga bruset av vingarnas slag. På vattnet är den oftast tyst. Ändå har denna fågel gett upphov till myten om svanesång. Under antiken trodde man att knölsvanen stämde upp ett hjärtskärande kväde precis innan den dog. Tids nog lärde man sig att detta var fel, men uttrycket svanesång lever kvar i vår tid och symboliserar sista sucken för någonting vad som helst.

 

 

 

Knölsvanen ger ett kraftfullare intryck än sångsvanen. I Danmark är den nationalfågel.

 

 

 

 

En bild av sommarens svanesång, snart är vintern här. Nämdöfjärden.

 

 

 

 Knölsvanarnas kroppsspråk är värda en bok.

 

 
 
Här är knölsvanens vals.

 

 

I Australien finns svarta svanar, ondskans symbol i baletten Svansjön. När jag såg den fågeln för första gången fick jag ett starkt intryck eftersom utseendet stred mot det invanda. Svanar ska vara vita! Nyhetens behag var överväldigande. Efter ett tag vande jag mig och fann att den svarta svanen inte är fullt lika läcker på bild som de vita, eller i varje fall mer svårfotograferad eftersom den är mörk. Men, tänkte jag, vilken symbolik det skulle vara om man kunde få en svart och en vit svan att simma bredvid varandra, eller posera tillsammans på något sätt. Slikt händer dock aldrig i den verkliga naturen, så separerade som deras utbredningsområden är. Man kan undra om de ryssar som skapade svansjölegenden visste att det fanns svarta svanar i det verkliga livet. I naturen betecknar dock svart varken gott eller ont. 

 

 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anders Nilson

Underbara bilder och fin text! Alltid lika trevlig att läsa Din blogg och Dina böcker (som jag älskar), speciellt från svenska fjällvärlden

2013-10-02 @ 17:41:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0