Naturfotografin som konstart gisslas både utifrån och inifrån. Det finns konstkritiker som dömer ut genren som banal och okonstlad. Följande salva hittade jag i en dagstidning apropå en naturfotoutställning: ”I en sorts fossiliseringsprocess har naturfotografin blivit en enklav av tillbedjan, en oföränderlig upprepning, den naturalistiska avbildningens absoluta och förutsägbara domän.” Detta kryptiska sätt att uttrycka sig är symptomatiskt för många finrum. Vad smakdomaren troligen menade är att dokumentära naturbilder inte kan vara konst eftersom de är lättbegripliga.

 

 

Antelope Canyon i Arizona, en bild jag fotograferade 1997. Hur många naturfotografer har inte varit här genom åren? Hur många liknande bilder har vi inte sett? Vissa estetiska motiv nöts ut och blir opersonliga därför att de är väldigt attraktiva, lättillgängliga och ofta publicerade, som detta. Ändå kan en bild av detta slag kännas fräsch om den hamnar i ett nytt uppfriskande sammanhang.

 

 

Mera skruv tar enligt min mening den kritik som uttalas inifrån, ofta av skickliga naturfotografer som börjat hänga med huvudet. Med jämna mellanrum uppstår en debatt om tillståndet inom naturfotografin. Mallen känns igen från andra genrer. Någon eller några respekterade personer uttrycker sina synpunkter (ofta tillspetsade) och sedan uppstår ett stundtals hätskt meningsbyte. Varför går allt på upprepning? Var finns de personliga uttrycken? Vilka är förnyarna? Har verksamheten hamnat i stå?

 

Som naturfotograf kan man kanske tycka att denna debatt är ett sundhetstecken som leder naturfotografin framåt som konstart och öppna för nya förhållningssätt. Man kan alternativt uppfatta diskussionen som en tomgångskörning därför att allt har ältats förr och ramarna sedan länge blivit spikade. När vi tvistar om tillvarons mjuka värden (som konstnärliga verksamheter) är tonläget ofta högt. Fakta om människors bilduppfattning har en oskarp kontur, och många debattörer vill ta till stora släggan för att verbalt försöka nita sina motståndare. Få debatter är så uppkäftiga och eteriska som konstdebatter. Även dispyter om naturfotografin kan bli högröstade.

 

Kanske är fotodebatter särskilt halsstarriga eftersom bildernas innehåll och estetiska kvalitet lika mycket beror på motivet, som på fotografens sätt att tackla avbildningen. Susan Sontags välkända aforism har en stor pregnans: ”Ett vackert fotografi är ett fotografi av något som är vackert”.

 

Naturfotografin beskrivs ofta utifrån detta underläge i förhållande till måleriet, underförstått att ett fotografi inte fullt ut är upphovsmannens verk på samma sätt som en målning kan vara. Ambitiösa naturfotografer vill förstås att deras alster ska uppfattas som personliga, men Sontags citerade påstående blir påtagligt för varje fotograf som upptäcker att andra som är duktiga med kameran också kan åstadkomma liknande bilder som en själv, om de hittar fram till samma motiv. Duplicering (ibland ren plagiering) är mer en regel än ett undantag inom naturfotografin (och många andra fotogenrer), vilket nog är en av upprinnelserna till debatten. En konstnär vill vara originell, men kan man vara det inom naturfotografin?

 

Situationen för naturfotografin som konstart har kraftigt förändrats av den tekniska utvecklingen och allt fler fotografers resande till spännande motivområden. Idag kan vem som helst göra tekniskt perfekta bilder med sina kameror, snart även med mobiltelefonerna. Och många tränar upp sin förmåga att komponera bra bilder. Antalet duktiga fotografer växer, inget tu tal om det. Framöver kommer vi förmodligen att bli ännu mer dränkta än vi redan är, av naturbilder som håller måttet både tekniskt och estetiskt. Man kan säga att teknik slår kreativitet, eller rättare sagt att de kreativa kamerakonstruktörerna har lagt grunden för fotografernas resultat.

 

Resultatet? Det kommer nästan alltid att finnas personer bra kameror i handen, som befinner sig vid ett ställe där något remarkabelt inträffar; det kan vara ett ljus av sällan skådat slag som lägger sig över ett välkänt sceneri, eller en situation med bekanta djur som beter sig extremt ovanligt, eller ett flyktigt ögonblick av vågor eller moln som ritar en enastående skönskrift som snabbt dör ut, och så vidare. Med sin kamera tar någon unika bilder av situationen och dessa bilder spids sedan med ljusets hastighet över nätet. Naturfotografins originalitet kommer naturligtvis att utarmas av denna massverkan av människor med kameror. Beundransvärda bilder kommer finnas i överflöd. Teknik slår kreativitet. Men vår bildhunger verkar samtidigt öka.

 

 

Unika och kortlivade motiv är förstås inte lätta att upprepa. Detta är mitt mest originella fotografi av Sveriges tak, Kebnekaise fjälltopp fotograferad från högsta punkten med berget nedmonterat till en slagskugga över molnen och med en halo runt spetsen.

 

 

Utvecklingen började på allvar med det digitala genombrottet och sakta men säkert har det fotografiska hantverket automatiserats, det handlag som förr innebar att lyckade naturbilder främst var proffsens prerogativ. Tack vare den utveckligen har intresset för fotografi och naturbilder aldrig varit större än idag. Nästan alla människor är numera fotografer i ett eller annat avseende. Och vii älskar mer än någonsin att se på bilder.

 

En del debattörer hävdar att det måste finnas speciella karaktärsdrag som gör att en fotografs signatur kan synas i hens bilder. Så var det bevisligen förr. Då kunde man inmuta ett motivområde som sitt revir (en plats, en djurart, en bildstil) och sedan bli associerad med bilder av dessa slag. Men eftersom naturen inte är oändlig och tekniken numera är tillgänglig för alla, plus det myckna resandet, är denna originalitet på väg att försvinna. Jag tror att blindprovning av fotografier (då man ser på en okänd bild och sedan gissar fotografen) ger samma utfall som vinprovningar – träffsäkerheten är slumpartad.

 

Dock, fortfarande finns några naturfotografiska fält kvar att utforska som pionjär, men snart har ”the last frontier” gått upp i rök. Nick Brandts monumentala svartvitbilder av Afrikas storvilt  (som bland annat visades på Fotografiska i Stockholm) är ett lysande undantag. Så genialt det var att göra perfekt komponerade, svartvita och stort uppdragna bilder av ett så överväldigande dokumenterat motivområde som elefanter och lejon. Alla som vill åstadkomma något liknande (och det är sannolikt många som är kompetenta att göra det) blir bara epigoner.

 

För en del fotointresserade innebär begreppet "kreativ naturfotografi" att bilderna ska ha en stiliserad karaktär, ofta med korta skärpedjup (en effekt som ges av teleobjektiv, ljusstarka objektiv eller närbildsobjektiv), eller med sparsmakade färger i motivet (typ blå timmen) eller utgöra extrema detaljer av verkligheten (typ ögat av en elefant), eller av hårda kontraster med ljus och skugga (typ fågelns vingspann i siluett mot dramatiska moln), kanske av ett motiv i svartvitt. Ofta anses mer eller mindre abstrakt figuration var ett adelsmärke. Men även dessa manér blir schabloner när de upprepas ofta, ungefär som vanliga solnedgångar. Obönhörligt försvinner de sista möjligheterna till verkligt originell naturfotografi därför att världens tillgångar på motiv inte är obegränsad och det faktum att fotografiska manér är relativt enkla att härma. Kort sagt, världen håller på att bli genomfotograferad.

 

Så kallad kreativ naturfotografi består ofta av effekter, hårda kontraster till exempel, här ett exempel från Kaskasavagge i Kebnekaiseområdet.

 

Man kan hur otroligt det än låter, jämföra naturfotografin med bergsbestigning. Klättrarna har en närbesläktad debatt. Snart finns inga obestigna bergstoppar kvar att ta sig upp på. Allt är gjort. Och när dagens stjärnor inom sporten inser faktum, börjar de ägna sig åt adrenalinstinna utlevelser som base-jump (då man hoppar nedför bergväggarna med fallskärm), en mycket riskfylld bravad som är ointressant för andra än de få närmast sörjande. Man fjärmar sig från essensen i det ursprungliga, det som från början drog människor till bergen, allt i sin jakt på originalitet och uppmärksamhet. Detta kritiseras.

 

Vad som kommer att hända med naturfotografin som konstart återstår att se. Debatterna tyder på att det finns en liknande frustration som klättrarna känner inom sitt gebiet. Men det finns också en härlig paradox som gäller för fotografin som helhet. För även om vem som helst numera lätt kan få till ett och annat fulländat fotografi av dokumentär typ, är det betydligt färre som kan åstadkomma en löpande produktion av högkvalitativa bilder. Alla kvalificerade redaktioner vet att om man ska skicka iväg en fotograf på ett uppdrag måste man kunna vänta sig ett bra resultat. Man måste kunna lita på fotografen. Vem som helst kan inte skickas iväg. En stabil produktion av bilder med jämn och hög kvalitet är kanske det som återstår av skillnaden i duglighet mellan habila kameramän och lekmän, kanske inom de flesta fotografiska genrer.

 

Inom den konstnärliga sektorn finns faktiskt ytterligare en dimension som knappast kan utrotas av utvecklingen. Man kan nämligen skapa nya personliga kontexter för sina motiv och/eller manér, även av sådana motiv som vi tycks ha sett till leda (se på Nick Brandt igen).

 

För att sammanfatta min uppfattning om naturfotografins som konstart: Produktionen av fantastiska naturbilder (tekniskt, estetiskt och innehållmässigt) kommer att fortsätta öka – det finns inga gränser. Antalet fotografer som levererar dessa fantastiska bilder kommer att växa exponentiellt – det finns inga gränser hur många det kan bli. Personer som vill etablera sig som en konstnär inom naturfotografin kan försöka uppfinna nya manér och göra sig gåtfull på något sätt (det var det konstkritikern jag citerade inledningsvis troligen menade). Men konst är en nyckfull bransch, och är man konsekvent och utstrålar äkthet, har ett appellerande budskap och en publicistisk ådra, kan man i fortsättningen bli en framgångsrik konstnär även med den tidlösa och dokumentära bildstilen, det är jag övertygad om. Konstnärskap handlar om mycket mer än enbart bilderna man gör. Möjligheten att variera kontexten är troligen oändlig (positivt), men de naturfotografer som vill vara kända ”varumärken” i framtiden, kommer säkert att hamna i en grym konkurrens, oavsett men joxar med nya stilarter eller arbetar med traditionella manér.

 

Norrskenet fladdrar över Påretmassivet i Sarek. Hasselbladskameran är laddad med filmen Ektachrome 64 och ett 40 mm vidvinkelobjektiv riktat mot polstjärnan. Under två timmars exponering målar Aurora Borealis himlen i fluorescerande grönt medan stjärnorna lämnar sina spår på grund av jordrotationen, samtidigt som solen sjunker ned bakom bergstopparna i bildens underkant. Att plagiera denna bild är väl närmast omöjligt.