Panoramaformatet har sina egna kvaliteter. Bilderna är breda och långsmala vilket får blicken att skanna över bilden. Betraktelsen blir en resa i motivet som ofta är extremt innehållsrikt och ofta hittar man detaljer som kan urskiljas som mindre delbilder i helheten. För en dokumentär beskrivning av ett landskap är panoramabilden särskilt lyckad, men den behöver visas i ett stort format för att komma till sin rätt. Den långsmala rektangeln är svårbehandlad i grafisk formgivning för vanliga trycksaker och gör man en bok bör den i sig vara i panoramaformat. Här i bloggen kommer bilderna alls inte till sin rätt. Men kör för det, jag vill ändå berätta lite om panoramatekniken som jag ägnat mig en hel del åt.

 

Naturligtvis kan panoramabilder göras efter fotografins vanliga tumregler gällande komposition och ljussättning. Särskilt lämpat är panoramaformatet för landskapsmotiv. Jag har använt det i stor utsträckning i mina böcker om fjällen. Men vad är en panoramabild? Enligt Wkipedia betecknar begreppet alla slags vidvinkliga avbildningar av det fysiska rummet. Utan att hitta någon exakt definition vågar jag tro att det också krävs att bilden ska vara långsmal för att få kallas panorama. Fotografier med extremt vidvinkliga objektiv på vanliga bildformat är således inte vad vi avser. Någonstans har jag läst att proportionerna mellan höjd och bredd måste vara minst 2:1. Hur stor bildvinkeln måste vara för att klassas som panorama vet jag inte.

 

Ett panorama gör man gärna med sedvanligt kompositionstänk. Den här bilden är fotograferad från toppen av Sarektjåkkå i mars 1995. Vi hade bestigit berget och ville fortsätta till Sydtoppen. Då bestämde jag mig för att stanna kvar på Stortoppen för att kunna fotografera de andra när de klättrade vidare. Jag stod där uppe i kylan och slog åkerbrasor allt medan kompisarna fortsatte. Efter tag kom de ut på kammen som syns till höger. Tack vare deras gestalter fick landskapet en begriplig skala, samtidigt som jag komponerade efter gyllene snittet med panoramakameran Linhof Technorama 617 och objektivet 135 mm.

 

I slutet av 1980-talet köpte jag min första panoramakamera, en Linhof Technorama 617 för original 6 x 17 cm, det vill säga proportionerna 3:1. Den hade ett vidvinkligt storformatsobjektiv med brännvidden 90 mm. Bildvinkeln var 87 grader vilket inte är särskilt extremt, men med den brännvidden fick man en naturlig återgivning av motivets proportioner. På vanliga fullformatskameror motsvarar bildvinkeln närmast ett objektiv 21 mm, och med dessa förminskas bakgrunden samtidigt som förgrunden framhävs vilket ger samma effekt som när man vänder en kikare bak och fram. Det är därför berg ofta blir pyttesmå med vidvinklar på vanliga kameror.

 

 Min Technorama 617 har fångat stiliga dalen Njoatsosvagge i Sarek,1990. Proportionerna 3:1.

 

Man kan säga att panoramakameran för rullfilm gav vidvinkliga telebilder, ett perfekt redskap för landskapsfotografering. Dock fick man bara ut fyra bilder per rulle 120-film. Diorna var imponerande att betrakta på ljusbordet, men efter ett tag tyckte jag att formatet 3:1 blev alltför långsmalt för praktisk användning så jag bytte till den mindre modellen Technorama 612 för formatet 6x12 cm, dvs 2:1. Den gav 6 bilder per filmrulle. Under 1990-talet besteg jag ett stort antal fjälltoppar i Lappland med den kameran i syfte att bygga upp en samling panoramabilder. Med två objektiv, 60 mm och 135 mm kunde jag växla perspektiven mellan cirka 70 och 50 grader.

 

På den tiden fanns ett antal panoramakamror på marknaden. Mest udda var Widelux, en kamera med rörligt objektiv som svepte runt under exponeringen och gav extremt vidvinkliga bilder, 120 grader. Filmen låg tryckt mot en böjd platta för att objektivet skulle kunna ge skärpa från höger till vänster, och slutresultatet blev en bild som liknar den man får om huvudet vrids på en utsiktspunkt. Linhofkameran med objektivet 60 mm gav å sin sida bilder som liknade det man själv ser ute i verkligheten när man tittar rakt fram. Objektivet gapade över ungefär samma vinkel som ögat utan att skjuta bakgrunden bakåt, det gillade jag.

 

I början av 1980-talet fick jag låna en Wideluxkamera och stack till Gotska Sandön. Denna bild från stranden Las Palmas är tagen med den kameran. Jag lärde mig snabbt att distorsionen blev stor om kameran inte var i våg, en verkan jag utnyttjade i denna bild av vågsvallet på stranden. Genom att luta kameran kraftigt nedåt kupades havshorisonten och gav sken av jordklotets sfäriska yta. Effekten uppskattades för bilden sålde bra och blev faktiskt, inom parentes sagt, till den största reproduktion någon av mina bilder fått. Den gjordes till en stortavla vid Landvetter där den var reklam för en av Göteborgs dagstidningar. Bilden blev 20 meter bred och handkolorerades i Italien.

 

Den stora nackdelen var den klunsiga kamerakroppen som krävde väldigt många filmrullar när man gav sig ut på fjällturer. Eftersom jag också ville fotografera annat kom andra kameror med som skulle användas till andra motiv. I slutändan vägde kamerautrustningen på den tiden cirka femton kilo inklusive panoramakamera, vanlig rullfilsmkamera typ Hasselblad, plus en småbildskamera för action. Påsarna med filmrullar vägde i sig sammantaget 3-4 kilo.

 

Digitala eran har inneburit en revolution för panoramafotografin. Nu kan man fotografera flera bilder bredvid varandra och med ett enkelt knapptryck i datorn sy ihop dessa till en långsmal panoramabild. Konsekvensen är att jag idag bara behöver använda en kamera för alla mina motiv, och kamerutrustningen på fjällturerna väger numera bara en tredjedel av vad den vägde på 1990-talet.

 

Digitala panoramabilder får samma karaktär som de man fick med Widelux-kameran och dess roterande objektiv. Man kan utan vidare göra de digitala panoramorna hela varvet runt 360 grader om man vill. Förr fanns faktiskt sådana kameror för film och dessa 360-graders panoramor är väldigt speciella. För att förstå dessa rätt behöver man egentligen rulla ihop bilden till en cylinder, placera sig själv i mitt i rullen och titta runt. Utplattade blir motiven onaturliga, men de har sitt dokumentära värde. Gamle schweiziske mästerfotografen Emil Schulthess gjorde en bok med flygbilder 360 grader över Alperna tagna med kameran Round Shot hängandes under en helikopter. Boken väckte stor uppmärksamhet på sin tid. Alternativt kunde man förr göra manuella 360-graders panoramor av flera kopierade pappersbilder som fogades ihop, men det var en mekig process.

 

En annan möjlighet är att beskära bilder som gjorts i andra format. Den här bilden av Kebnekaise fotograferades med digital fullformatskamera och har därefter beskurits till ett panorama i proportionerna 2:1.

 

En stor fördel hade i alla fall de gamla kamerorna: panoramat gjordes i en enda exponering. När man idag fotograferar fler bilder för att sy ihop till ett panorama kan det hända att ljuset hinner ändra på sig mellan varje delbild. Vissa nya modeller kan man dock göra panoramor med genom att svepa med kameran under exponeringen, ungefär som Widelux fungerade. Idag har vi framförallt fördelen att kunna använda alla möjliga objektiv för panoramafotografering. De äldre kamerorna hade inte alls samma objektivsortiment.

 

Under en fjälltur för några år sedan tog jag med mitt stora teleobjektiv 500 mm som väger nästan 4 kilo. Jag ville göra ovanliga fjällbilder och turen var med mig. Panoramat ovan har blivit till med detta ovanligt långa teleobjektiv. Jag stod i Stora Sjöfallets nationalpark nedanför fjället Kallaktjåkkå och fotograferade tvärs över högslätten och den nedskurna dalen med Stora Sjöfallet, mot det två mil avlägsna massivet Sarektjåkkå som är belyst av midnattssolens ljus. Bilden är kanske min mest unika fjällbild, men man måste känna till fjällgeografin för att inse detta. Bara under några få veckor på sommaren kan ljuset belysa Sarektjåkkås nordsida, och dessutom måste det vara rätt väder för det.

 

 

 

När man fotograferar panoramor är det oftast viktigt att kameran är i våg och ett vattenpass är lämpligt att ha på kameran. I flera av dagens digitalkameror finns ofta elektroniska vattenpass i sökaren som kan utnyttjas. Distorsionen, det vill säga förvrängningen av raka linjer ären effekt som syns tydligt när man gör panoramor i städer.

 

Denna digitala panoramabild från Grand Plaza i Madrid fångar den spatiösa torgytan, men distorsionen böjer av huskropparna på ett onaturligt sätt. En annan sak med denna bild är att de turkosa tvillingarna till höga är samma person som hunnit flytta på sig mellan exponeringarna.

 

För egen del använder jag mina TS-objektiv flitigt till panoramabilder. Dessa objektiv kan, när de sitter på kameran, förskjutas till höger och vänster för två olika utsnitt med viss överlappning. (Man måste alltid ha en viss överlappning mellan de bilder som ska sammanfogas till ett digitalt panorama. Flera kameror har en automatisk funktion för detta.)  Jag placerar kameran på stativet, skjuter objetivet till vänster och tar en bild, sedan gör jag samma sak med objektivet förskjutet till höger. Jag kan dessutom samtidigt luta dessa objektiv nedåt för att få ett stort skärpedjup.

 

I den trånga ravinen längs Muddusjåkka i Muddus nationalpark är det svårt att fånga rummet. Här har jag fotograferat två bilder med mitt TS-objektiv 24 mm som redan i sig är vidvinkligt. Första bilden är förskjuten till vänster och den andra till höger och efter bildbehandling har det blivit en bild av denna djupt nedskurna ravin, som för övrigt måste räknas till ett av Sveriges mest svårframkomliga områden. Oländiga jätteblock och branta bergssidor gör det ytterst svårt att komma ned här.

 

Trots vad jag ovan sagt om vikten av vattenpass, kan man faktiskt göra många lyckade panoramor för fri hand. Man kan ju alltid räta upp en horisont genom beskärning. Jag fotograferar faktiskt numera flitigt frihandspanoramor i lägen när det är för bökigt eller långsamt att plocka fram stativet.

 

Bilden är från Wadi Rum i Jordanien. Jag var ute på en fotopromenad när en jeep dök upp (syns som en prick i bilden). På kameran som hängde runt halsen satt zoomen 70-200 mm. Jag tog tag i kameran fotograferade hastigt för fri hand två bilder bredvid varandra som blev till detta panorama.

 

 

Panoramabild från helikopter. Det var 1989 och jag följde med glaciologerna för att titta på Sareks glaciärer. Över Rapadalen hovrade vi 1500 meter ovan dalbottnen. Dörren på helikoptern öppnades och jag kunde fotografera fritt, men fastspänd i säkerhetsbältet förstås. Först tog jag denna bild, men fick sedan ett infall att göra ett vertikalt panorama av dalen. För att undslippa rotorn och landningsstället lutade jag mig kraftigt utåt, inspirerad av tanken. Vred på kameran fotograferade och när kameran togs från ögat upptäckte jag plötsligt fritt fall rakt ned i marken. Hjärtat slog en volt, men vad gör man inte för sina bilder!

 

Panorama från Haparanda Sandskär. Två ihopslagna bilder med TS-45 mm.