Fotografi och naturens estetik

 

Naturens estetik är människans uppfinning lika mycket som god kultur är det. Naturen är varken vacker eller ful i objektiv mening, den bara är - ett axiom. Däremot kan vi tillskriva naturen estetiska värden. Det är en tradition som började för länge sedan och gett upphov till massor av konst, litteratur och musik. Med öppna sinnen och vakna ögon är naturens estetik en del av kulturen. Lyss till Henry David Thoreau: ”…true art is but the expression of our love of nature.”

 

Huruvida naturfotografin ska räknas till sköna konsterna är en fråga om värderingar och erfarenheter. Denna koketta evighetsdiskussion om vad som är konst i allmän bemärkelse, tar aldrig slut. Klart är i alla fall att kameran kan stärka fotografens mottaglighet för naturens estetik, det vet vi som håller på. Fotografin är seendets konststycke. De mest intressanta fotografierna är de som låter motiven tala för sig själva genom god komposition och en redig tanke. Fotografer behöver ”bara” ha ögonen med sig, hitta motiven, komponera och exponera. Bilder som vittnar om fotografens subjektiva iakttagelseförmåga är de mest fängslande. Man kan tro att den digitala tekniken med all sin förenkling och avdramatisering av hantverket, fått fotografer i allmänhet att bli allt mer fokuserade på denna bildestetiska sida av fotografin, men förmodligen är det inte så. Den mest lästa bloggen som jag har skrivit här har rubriken ”Valet av kamera”. Vad en fotograf har för prylar är fortfarande det som intresserar andra fotografer allra mest. Var och en vill bli sin egen mästare och det är en väl underhållen myt bland alla som älskar att fotografera, att stunsen på apparaten borgar för bildernas kvalitet. Så enkelt är det ju inte, vet alla som kommit vidare i sin fotografi. Tillåt mig citera två polare i en skämtteckning: ”Din kamera tar verkligen bra bilder, sa den ena. Din mun gör verkligen fina komplimanger, sa den andra.”

 

Kanske är det ett utropstecken i allt tekniksnack att en av fotohistoriens stora mästare Henri Cartier-Bresson hårddraget sagt var en teknisk analfabet, stundtals ganska slarvig och i stort sett bara använde normalobjektivet på sin Leica. Ändå är bilderna han åstadkom seendets konst i sin fulländning.

 

För att återgå till naturens estetik. Den finns därute i landskapen och väntar på sina iakttagare. Estetiken uppstår i det ögonblick någon ser den. När jag, ofta av tillfällighet, upptäcker en gruppering av låt säga stenar, gräs, träd, vattendrag eller annat, som av slumpen (det är min tro) samspelar med varandra får jag en estetisk upplevelse. Då kommer kameran fram och med den ramar jag in iakttagelsen. I det ögonblicket är jag som mest en fotograf, jag komponerar. Åtminstone på den gamla analoga tiden då jag använde diapositiv film var det i den stunden bilden uppstod. Inget gjordes efteråt för att förstärka eller förändra diaoriginalet. ”What you see is what you get”, var ledstjärnan då. I den nya digitala eran är det svårare att precisera när man är som mest fotograf, åtminstone för oss som plåtar på råformat och bestämmer färger, kontraster, beskärning och utsnitt i fotoshop. Kanske är det bakom datorskärmen jag numera är som mest fotograf, vilket är en förfärlig tanke för en naturromantiker som undertecknad. Och den trossats som jag brukar trösta mig med känns inte helt övertygande: att det är ointressant hur man gör sina bilder, det är uttrycket och innehållet som räknas. En jesuitisk tanke så det förslår. Den tekniska utvecklingen är omåttligt snabb och man vill ju inte vara en fåne som står vid sidan om och tittar på.

 

Men digitaltekniken påverkar vårt fotograferande vilket naturligtvis också berör våra bilder. Jag fotograferar i en del avseenden på ett annat sätt idag, än under den analoga eran. Inte minst gör jag många fler bilder av varje motiv, eftersom varje bild i princip är gratis. Den som inte var med på analoga tiden vet nog inte vilken hämsko på avtryckarfingret det kunde vara att varje ruta betingade ett antal spänn. Man blev väldigt noggrann. I dag kan vi använda kameran som en sprayburk, spruta till höger och vänster utan att det kostar ett jota extra. Inget fel i det, bara man har vett att vaska fram de bildfiler som har något att berätta. Andelen misslyckade rutor är högre numera och enormt många filer måste granskas. Det är därför man lätt fastnar framför skärmen. Jim Brandenburg skriver i sin underbara bok ”Chased by the light”: My photography had originally been a means, and a excuse, for spending time out-of-doors, but in the midst of my own success I found myself wed to a drudge named technology, living in a world lit by computer screens instead of the sun.

 

Med ögon känsliga för naturens estetik vill man helst knalla ut i markerna med sin kamera och komma hem med rosig kind, mycket hellre än sitta på sin studs framför datorn och blekna i plytet. Förmodligen drivs man av en förhoppning att andra människor ska uppskatta motiven man ser därute, ens iakttagelser, det är i alla fall min drivkraft, men den är förrädisk. Man får lätt sina alldeles egna darlings. Och kill your darlings, är det tuffaste rådet av alla. Här är några av mina vinterdarlingar från hemtrakten, avsiktligt presenterade utan tekniska uppgifter, om ni förstår. 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Kristina Eriksson

Vilken utflykt! Å så fina landskapsbilder!

2013-04-01 @ 07:30:54
URL: http://tinasbilder.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0