Lättviksfotografering och de små kamerornas era

 
Bild med min nya Fuji X-E1 med 18-55 mm inställt på 18 mm och 200 ISO, 1/30 sek, bländare 5,0. Stativ.

 

I bloggen ”Valet av kamera” augusti 2012, filosoferade jag om behovet av en extremt hög upplösning i bildfilerna. Tankarna landade i att kameran Canon EOS 5 Mark III med en fullformatssensor (lika stor som ett småbildsdia) uppfyllde mina krav. Den kameran är mindre i storlek och samtidigt lättare, billigare och mer praktiskt användbar i naturen än de stora professionella mellanformatskamerorna (typ Hasselblad) som förvisso levererar aningens mer briljanta bildfiler från sina extremt stora bildsensorer. En kameras storlek och vikt påverkar dock rörligheten och snabbheten i ens fotograferande och därmed också bildresultaten, åtminstone för mig. Jag vill (numera!) ha en så liten och lätt utrustning som möjligt, utan att förlora nämnvärt i teknisk bildkvalitet. Förra året tyckte jag sålunda att EOS 5 Mark III var den optimala kompromissen. Likväl kunde jag konstatera att även den med sina objektiv ger mycket vikt att släpa på när man är ute och knallar i terrängen. Kameran var inte lättare än den äldre EOS 5 Mark II jag hade använt, och i vår har jag därför börjat ana att även min nya kamera snart kommer bli ersatt (under vandringsturer och långväga resor) av ännu mindre kameror som ger lika hög briljans i bilderna. Nu finns dessa.

 

Genom kampen om köparna pågår för närvarande en rasande teknikutveckling hos de främsta fabrikaten. De nya spegellösa kvalitetskamerorna är början på ett stort teknikskifte. NEX-systemet som Sony lanserade för några år sedan var ett genombrott, och deras NEX-7 var nog det första steget in i en ny revolutionerande era. Den kameran är liten och har en APSC-sensor (ca 15 x 23 mm) som är avgjort mindre än fullformatssensorn (24 x 36 mm) i Canon EOS 5, men proportionerna 3:2 är samma. Trots den mindre ytan kan APCS-sensorn proppas lika full med ljuskänsliga pixlar som fullformatssensorn i EOS, eller till och med med ännu fler. NEX-7 är god för 24 megapixel jämfört med 22 hos EOS 5 Mark III. Huruvida detta påverkar bildkvaliteten återkommer jag till nedan.

 

Den mindre APSC-sensorn leder samtidigt till att objektivens brännvidd får en annan bildvinkel. Man kan förenklat säga att det behövs kortare brännvidder än för fullformatssensorn, givet att man vill ha samma bildvinkel. Fördelen med detta är att även objektiven kan göras mindre. Sökaren är det stora utropstecknet. I de spegellösa kamerorna finns en elektronisk variant som kallas ESV, men sökarbilden som syns genom objektivet (precis som i spegelreflexkameror) känns mycket artificiell, som en pytteliten och flimrande kontrastrik TV-monitor. Jag har tyckt att detta gjort de spegellösa kamerorna svåra att arbeta med.

 

Innan jag går vidare är det på sin plats att säga något om arbetsmetoderna inom fotografin. Utvecklingen för den typ av fotograf som jag är kan generaliserat beskrivas med följande faser: 1/ nyfrälst, 2/ experimentglad, 3/ tekniktokig, 4/ yrvaken (när man börjar förstå att bildkvalitet handlar om fler aspekter än rätt exponering i olika ljusförhållanden, god skärpa och publikfriande manér), 5/ Bildjägare, 6/ perfektionist och 7/ mogen. Erfarenheterna lär oss successivt att relationen till kameran man använder betyder mycket för resultatet och i fasen 6 känns även arbetsmetoden särskilt viktig, i synnerhet när man vill göra mer konstfärdiga bilder. En tanke som då uppstår är att arbetet med en stor kamera ger bilder med större känsla. På den analoga tiden gav de stora kamerorna onekligen avsevärt bättre bildkvalitet, men inte bara det. Det fanns fotografer som gick över till storformatskameror med bälg lika mycket för det långsamma och eftertänksamma arbetssätt som tvingades fram av deras bökiga konstruktion, som för den något högre skärpan. Man tyckte att fotograferandet därmed blev mer seriöst.

 

 

Så här såg det ut på 1990-talet när jag släpade panoramakameran upp på Kebnekaise.

 

I fas 7 blir man dock mer flexibel i sin syn på fotografin. Arbetsmetoderna har inte längre samma egenvärde, man blir mer resultatinriktad. För mogna fotografer som sätter den yppersta briljansen som ett kompromisslöst mål är ännu så länge de stora digitalkamerorna (mellanformatet) oslagbara, tycker man däremot att dessa genom sin storlek blir ett hinder i arbetet, letar man efter mindre. Jag har som sagt kommit till den senare slutsatsen. Jag har besinnat att den extremt valörrika bildfil som en klunsig digital mellanformatskamera kan ge, är en kvalitet som endast få (främst andra fotografer) upptäcker i tryckta bilder (på en skärm försvinner den så gott som helt). Bildfilens kvalitet kommer mest till sin rätt i stora förstoringar och är inte ens då tydlig för alla. Vid normal återgivning på nätet eller i trycksaker är mellanformatarens extra briljans med andra ord betydelselös jämfört med vad den mindre fullformatskameran typ Canon EOS ger, och därmed faller motivationen att använda dessa stora mellanformatskameror, som jag ser det.

 

Dock har mellanformatarens stora sensor fördelen att tillåta bildbeskärningar utan kvalitetsförlust. Uppriktigt sagt tycker jag detta är det starkaste argumentet för dessa kameror, men ändå inte tillräckligt starkt för att jag ska gå över till dem. En annan fördel som man kan sätta värde på är mellanformatarnas ögonvänliga och ljusstarka spegelreflexsökare. Med liveview-funktionen ger dessbättre även en EOS-kamera ett inspirerande arbetssätt, åtminstone för den typ av bilder som jag gör. På kamerans skärm kan jag komponera och granska motivet och zooma in detaljer för perfekt skärpinställning (fungerar bäst för stillastående motiv som landskap). Mellanformatarnas stora sökare har därmed också fallit som argument i mina ögon. Men hur ska jag ställa mig till ESV-sökaren i de spegellösa kamerorna? Dessa är verkligen inte upplyftande att titta i. Dessbättre har även dessa kameror en liveview-funktion.

 

En yrkesfotograf som jag känner pläderade för NEX-7, vilket fick mig att granska marknaden för de spegellösa kamerorna mer förutsättningslöst. Tiden har blivit mogen, och de spegellösa kamerorna passar bra för det koncept som jag kallar för ”lättviktsfotografi” (en parallell till lättviktsvandring). Varför ska man bära på tyngre prylar än man behöver? Jag ser ingen poäng med det. Kanske har mitt intresse för lättviktsfotografin med min växande ålder att göra, kanske beror det på att jag befinner mig i fas 7 då resultatet är viktigare än kamerans storlek och arbetsmetoden. Så här tänker jag. Om man kan få tillräckligt bra bildkvalitet med små kameror, varför ska man då släpa på en stor och tung? Med en liten kamera kan man dessutom nöja sig med ett lättare stativ, också det en vinst. Min uppfattning är att kameraproducenterna länge underskattat potentialen i ”lättviktsfotografin”, men nu börjar det hända saker som är intressanta även för seriösa fotografer. De spegellösa kamerorna gör sitt intåg.

 

Teknikutvecklingen tyder på att bildkvaliteten snart kommer bli enormt bra med dessa småttingar. Det skulle inte förvåna mig om man i framtiden kan få lika hög upplösning med en spegellös kamera med APSC-sensor, som mellanformatarna ger idag. Akilleshälen är objektiven. De bästa kamerasensorerna oavsett storlek har i dagsläget en bättre upplösning än vad objektiven kan återge. Förhoppningen är att man kommer utveckla nya objektiv som presterar i paritet med kamerans sensor. Om dessutom sensorerna förbättras är vi framme vid det definitiva genombrottet för små kameror även i professionella sammanhang. Och då är de stora kamerornas främsta fördel (briljansen) sannolikt över. Jag tror att vi snart är där.

 

 

Humleblomster med Sigma DP2 Merrill brännvidd 30 mm, 100 ISO, bländare 2,8 (full öppning), 1/50 sek, frihand.

 

 

Delförstoring till 100%. Ett skarpare objektiv har jag sällan sett. Och kamerans Foveon-sensor är superb.

 

 

 

Ytterligare exempel med Sigma DP2 här en bild på min hund Keb (tervuren). 200 ISO, bländare 8, 1/320 sek, frihand.

 

 
Delförstoring till 100%.

 

 

Under de senaste månaderna har jag granskat marknaden för spegellösa kameror och läst testresultaten på nätet. Jag har fastnat för tre system av intresse, dels Sony NEX-7, dels Sigma DP2 Merrill och slutligen Fujikamerorna i X-serien. Från nätet tankade jag ned högupplösta bildfiler gjorda med dessa tre kamerasystem och studerade filerna noggrant och jämförde med motsvarande från EOS 5 Mark III. Det var en häpnadsväckande erfarenhet. Skillnaderna är hårfin och det jag upptäckte var att Sigma-kameran var bäst (till och med bättre än EOS 5 Mark III). Sigmakameran har en helt egen typ av sensor som kallas COSMOS Foveon. I de vanligaste sensorerna av så kallad COSMOS-typ fångar varje pixel bara ljuset från en av de tre grundfärgerna grönt, blått eller rött. I en Foveon-sensor kan däremot varje pixel återge alla tre grundfärger vilket medför en förhöjd upplösning. Tillverkarna menar att den blir tre gånger högre än en vanlig COSMOS-sensor med motsvarande mängd pixlar. I Sigma DP2 Merrill har Foveonsensorn 15 megapixlar, vilket man menar motsvarar 45 megapixel hos en vanlig COSMOS-sensor. Riktigt så enkelt är det inte och på nätet menar många att Sigmakamerans sensor i realiteten motsvarar upplösningen hos en vanlig COSMOS-sensor på cirka 26 megapixel, men det är stort nog.

 

Jag lånade hem en Sigmakamera för att testa själv. Denna modell är en kompaktkamera med fast normaloptik (som är bland det skarpaste jag någonsin prövat). Bildfilerna var överväldigande skarpa och valörrika och slog min Canon EOS 5 Mark III när jag fotograferade samma motiv med jämförbar brännvidd. Bilderna blev nästan tredimensionella med Sigmakameran som dock inte har en fast sökare; man kan bara komponera med liveview-funktionen på skärmen (eller med en lös genomsiktssökare som finns som tillbehör). Dess autofokus är långsam och kameran har ett fundamentalt fel: den äter batterier. För en fjälltur (när man inte kan ladda) skulle man behöva släpa med tjugo extrabatterier för att känna sig trygg, och det är inget att stå efter. I systemet finns ytterligare två kameror, en med vidvinkelobjektiv och en med kort tele. Min tanke var att man skulle använda två av kamerorna med olika objektiv (bra backup dessutom), och det var med viss sorg jag konstaterade att Sigmakamerorna inte fungerar för praktisk fotografering (hur fabriken har kunnat missa en så pass väsentlig sak som batteriets kapacitet är en gåta).

 

 

Ett skogsparti fotograferat med Canon EOS 5 Mark III och objektivet TS 90 mm, 200 ISO, bländare 16, 0,4 sek, stativ.

 

 

Ungefär samma utsnitt med Fuji X-E1 objektivet 18-55 mm inställt på 55 mm, 200 ISO bländare 18, 0,7 sek. Stativ. Bilden är interpolerad till samma storlek som Canon-filen. Båda är konverterade från råfilen med hjälp av samma inställningar, och bearbetade i Photoshop på samma sätt. Smart skärpning.

 

Valet stod i stället mellan Sony NEX-7 och Fuji X-E1 där Sonykameran är den minsta. Med sin normala CMOS-sensor 24 megapixel ger den kameran bildfiler som i stort sett är lika bra som EOS 5 Mark III. CMOS-sensorn i Fujikameran har däremot endast 16 megapixel, men pixlarna är ordnade i en speciell ordning som är unik för Fuji. I alla CMOS-sensorer (utom nämnda CMOS Foveon) finns det fler pixlar som är känsliga för grönt ljus; 2 för grönt, 1 för blått och 1 för rött. Dessa är placerade i en regelbunden struktur (Bayer) som kan ge upphov moiré (falska linjer som uppstår på grund av interferens). Därför finns ett filter framför sensorn. Detta sätter avsiktligt ned detaljskärpan, minskar moiré-risken men försämrar samtidigt upplösningen. Nästan alla APSC- och fullformatskameror har ett sådant filter. I Fujikamerorna (liksom i mellanformatarna) använder man däremot inget sådant filter, och därför påverkas inte upplösningen negativt. Fujis egen typ av sensor kräver dock andra beräkningsmodeller (algoritmer) för att omvandla råfilernas ettor och nollor till en bild. Inledningsvis funkade bara företagets egen programvara, men nu har Adobe infört möjligheterna i sina program (Photoshop och Lightroom).

 

 

En detalj ur ovanstående skogsbild med Canon-kameran. 100%

 

 

Ungefär samma detalj uppförstorad från den interpolerade Fuji-filen. Skillnaden är häpnadsväckande liten, och har i praktisk fotografi i stort sett ingen betydelse.

 

De högupplösta råfiler av Fujikameran som jag tankade ned från nätet konverterades först i Adobe DNG Converter vilket gav upphov till ett regelbundet rutmönster som kom fram i jämna ytor som en himmel t ex. Effekten är inte urskiljbar i 50% förstoring men tydlig i 100 %. Detta gjorde mig mycket tveksam, Adobe DNG Converter innebär ju omvandling från en råfil till en annan (DNG, digitalt negativ, är en standard som ska gälla i överskådlig tid). Mönstereffekten försvann dessbättre helt när jag prövade i Fujis eget program som tyvärr är tämligen primitivt och inget att tänka på för löpande arbete. Lösningen blev Photoshop CS6 med nya råfilsläsaren som även inkluderar Fujisystemets råfiler. När dessa bearbetas i det programmet blir bilderna från Fuji X-E1 i stort sett lika skarpa som de man får från Canon EOS 5 Mark III. I stort sett säger jag, för om man interpolerar Fujifilerna till den storlek som kommer direkt från Canon-kameran, kan man se en ytterst svag nedsättning i upplösningen om filen betraktas i 100% på skärmen. Vid 50% är skillnaden omärklig. Jag har därför gjort den bedömningen att Fujikameran levererar tillräckligt bra bilder för mina ändamål.

 

I valet mellan Sony NEX 7 och Fuji X-E1 blev det till slut den sistnämnda som vann, lite hugget som stucket, men jag har stort förtroende för Fujis objektiv (jag har haft Fuji-kameror tidigare). De objektiv som jag nu har skaffat är zoomarna 18-55 mm (motsvarar 27-80mm på fullformat) och 55-200 mm (motsvarar 80-300 mm). Båda är utomordentligt skarpa, och det finns också fasta brännvidder som lär ge ännu mer fantastiska resultat.

 

Vad är slutsatsen? Jo, jag kommer även fortsättningsvis använda min Canon EOS 5 Mark III som huvudkameran när vikten inte är något hinder i arbetet. Med de långa teleobjektiven och TS-objektiven för stora skärpedjup, är den fortfarande ett oersättligt verktyg. Fuji X-E1 väljer jag för fjällturer och långväga resor, det vill säga i sammanhang när låg vikt är betydelsefullt. Mina erfarenheter så här långt är att skärpan från Fujikameran håller måttet. Vid landskapsfotografering med Fujikameran på stativ (som redan det sparde ett halvt kilo) utnyttjar jag liveview-funktionen för komposition, men ESV-sökaren är inget jag gillar för frihandsfotografering. När autofokusen arbetar kan sökarbilden plötsligt stanna till, och att fånga snabbt rörliga motiv med den kameran är inte lätt. Förhoppningsvis kommer utvecklingen leda till allt bättre ESV-sökare framöver. Fotografin står nog inför en ny era.

 

PS. Även denna blogg är skriven utan förbindelse med de olika tillverkarna, jag redovisar bara min egen uppfattning.

 

 

Kvällsljus vid Nämdöfjärden fångat med Fuji X-E1, brännvidd 27,7 mm, bländare 9.

 

 

 

Urskog på Kastön. 27,7 mm bländare 22.

 


Kommentarer
Postat av: Christian

Tack för en bra blogg Claes. Det här inlägget var minst sagt informativt.

Hälsar,

Christian

2013-07-24 @ 00:57:10
Postat av: Anders

Mycket intressant artikel. Vi är många som funderar på ngt lättare komplement till DSLR men med bra bildkvalitet.

2013-08-03 @ 21:55:02
Postat av: Stephan

Intressant och lärorikt,har som du en Mk3 och ett 500/4IS som tyngsta objektiv men har även provat på NEX och m43 en hel del. Nu har Sony kommit med A7(r)och ett Zeiss 24-70/4 med stabb. är på gång så det kan nog bli min nya fjällkamera. Längre optik släpar jag inte med på fjället.

Har väntat länge på en lätt APS-C-kamera med IBIS men för tillfället givit upp hoppet.

Hälsningar
Stephan

2013-11-12 @ 23:51:52
Postat av: Karl Jacobson

Tack för mycket fina bilder och intressanta kommentarer.
Jag tänkte på hur du ser på vädertätning?
Fuji X-E1 har inte vädertätning vad jag vet.

Karl

2014-01-01 @ 11:20:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0