Igår lördag den1 juni sprang jag årets Stockholms Marathon, med en kamera i handen. Jag hade planerat att dokumentera tilldragelsen, hade förberett loppet ganska väl, men det gick inte riktigt som jag ville.

 

Startfållan vid Lidingövägen.

 

Årets tävling, den 35 i ordningen, var inte första gången jag sprang 42 195 meter i ett sträck. Löpträning har alltid varit en del av mitt vuxna liv. Man måste hålla sig i någotsånär form för att klara jobbet så att säga, och igår var det dags för min tionde Stockholmsmara. Den förutsättningen gav mig en stark motivation vilket i sin tur kan leda till både hjältedåd och dårskap, det skulle jag inse under loppet. Egentligen är jag en högst medelmåttig marathonlöpare, har kroppsvikten emot mig. Inte så att jag är fetlagd, men med min längd så ligger matchvikten plus 80 och det är en rätt stor köttmassa att förflytta springandes på asfalt långt och länge. Jag har en kompis som gillar triathlon och han väger 20 kilo mindre. Det ger ett avundsvärt bra utgångsläge för löpare. För min del släpar jag på en extravikt motsvarande en fullmatad fjällrygga mer än honom och det är klart att tocket tar ut sin rätt. Ändå har jag en skaplig bästa tid på maran, 3 timmar och 25 minuter, sprunget för ett tjugotal år sedan. Detta personliga rekord har känts gott nog. Att springa ännu snabbare skulle kräva så förfärligt mycket träning, om det alls är möjligt för mig. Har alltid tyckt att man vill ha andra fritidssysslor också. Men det finns en annan aspekt på löpträningen som det sällan talas om. Om man någon gång då och då vill hänge sig åt det som schablonmässigt kallas livets goda, det vill säga åt njutbara drycker och maträtter, är det inte dumt att hälsokompensera intagen med en mara. Jag inbillar mig att man lever sunt med lagom doser av båda sakerna.

 

Nå, årets mara var en stark lockelse även om jag börjar få åldern emot mig, så jag satsade intensivt på träningen under våren. Hade inget arbetsprojekt som krävde sitt, så det kunde bli cirka 5 till 6 mil löpning i veckan under de senaste månaderna. Formen var på väg att bli tillräckligt bra för att kanske klara anständiga fyra timmar, när jag på måndagen fem dagar före kraftprovet gav mig ut på den sista av flera halvmaror som träningsvända. Av någon anledning bytte jag då mina nya dojor mot de gamla beprövade, och det skulle jag inte ha gjort! Efter tjugo kilometer släppte ena klacken medan jag fortsatte att springa, och det ledde till en haltande löpstil som jag inte brydde mig om. Den som är taggad ger inte upp i första taget, men om somliga springer i trasiga skor får de stå sitt kast. Väl hemma kom rekylen, en ohemul smärta i vänster ljumske och värk i höger häl. Kunde knappt röra mig och såg min tionde mara gå upp i rök som en ouppnåelig dröm. Jag ville gråta.

 

Under veckan som gick var det bara vila som gällde. I fredags, dagen före loppet tyckte jag smärtan började släppa. Jag sprang fem kilometer för att känna efter. Men nej det går inte, jag måste kasta in handduken, det var min reaktion. Dock en härlig massage på kvällen gjorde susen. Och igår vaknade jag med ett spirande hopp. Jag ska ta mig tusan ha den tionde Marathonmedaljen. Som planerat tar jag med min lilla pocketkamera Canon Powershot S100 att hålla i handen under löpningen. Och med den förutfattade meningen att jag är mogen nog att hoppa av om det inte håller, åker jag buss och tunnelbana till Östermalms Idrottsplats, startpunkten för Stockholm Marathon.

 

Ayaka från Japan var en av de utländska löparna från 81 nationer.

 

 

Förhandssnack på Lidingövägen.

 

Samling på Östermalms idrottsplats.

 

Uppladdning.

 

 

Påsarna med överdragskläder.

 

Toaköerna är långa före starten.

 

Rätteligen är marthon ren dårpippi, och alldeles underbart – efteråt när det lagt sig. Vid startplatsen känns stämningen eggande. 22 000 löpare står tätt samlade som frustande tävlingshästar, högljudd diskomusik bullrar i nejden och det ligger spänning i luften. En granne till mig har fixat ett startnummer i tredje startgrupp, på tok över min förmåga, med beräknad sluttid på 3 timmar och femton minuter. Lågt startnummer ger visserligen status i det här sammanhanget, men nej, osäkerheten känns stor och jag bestämmer mig för en klok strategi: att springa i egen takt och helt strunta i sluttiden. Kommer jag bara runt idag är det tillräckligt. Jag har verkligen svårt att släppa tanken på den tionde medaljen.

 

Soldis och lagom varmt. Uppe i startfållan på Lidingvägen kokar luften av förväntan. Jag känner mig som en medeltida krigare på ett slagfält, beredd att på kommando rusa iväg med alla andra mot fienden. Fem minuter kvar och folk packar sig som sillar. Alla klappar händerna till en låt av Neil Diamond. Fem, fyra, tre, två, ett. Pang. Nu rullar vi igång, först makligt i trängseln, men ute på Valhallavägen börjar folk ta ut stegen. Jag lunkar upp på trottoaren för att inte vara i vägen. Stötarna i varje steg känns, tvivlet börjar växa.

 

Undertecknad i startfållan.

 

Undrar just hur många skomärken det finns?

 

Stämningen stiger för start.

 

Första stegen.

 

Under en marthon sätter man hela tiden upp delmål. Mitt första är Kungsträdgården efter fyra kilometer, om det känns okej där, blir nästa mål Västerbron. Åskådarna kantar oavbrutet gatloppet. Här och där finns utkörda lastbilar med orkestrar på flaket som spelar rungande musik. Gärna vill man springa i takt till låtarna, men jag låter mig inte förföras. Använd huvet pojk, tänker jag som ett mantra. Hjärnan går på tomgång, och under fem timmar kommer jag inte att tänka på något annat än att nå delmålen, och sätta den ena foten framför den andra. Skallen rensas, värken förträngs. Jag hittar den vaggande lunken och blir omsprungen på löpande band, men vem bryr sig. Nedanför slottet börjar dock vänster rumpa kännas avdomnad, som en förfryst hand. Satan det här går inte, jag bryter vid Slussen. Men så händer det som är så märkligt under en marathon. Plötsligt när det känns som tyngst får man ny kraft, från vart vete gudarna. På Söder Mälarstrand går det hyfsat, men Västerbron suger. Nästa etappmål är Stadshuset och det flyter på även om jag nu börjar tillhöra svansen av den långa löparormen. Jag lunkar vidare från vätskstation till vätskestation. Dricker regelbundet enligt konstens alla regler. Uppe vid Stadion är första varvet avklarat, och jag tror jag tror på målgången, jag tror jag tror på lyckligt slut. Stannar vid Valhallaväggen och stretchar vid ett träd. Det gör gott.

 

Löpardräkterna varierar.

 

 Duscharna blev helt onödiga på andra varvet.

 

 

Det gäller att dricka mycket.

 

Om dessa båda tog sig runt helan maran är det sannerligen loppets största prestation.

 

Odengatan första varvet, man börjar våga hoppas.

 

 

Stretching vid Etnografiska museet.

 

 

Förr tog man vändan ut på Djurgården under första varvet. Av någon anledning ligger den numera på andra varvet. Det känns tungt.

 

Nu gäller det att klara av den värsta psykningen, andra varvets runda ut på Djurgården. Regnet faller och kommer att göra det nästan hela vägen framåt. Har förberett med en platspåse i shortsfickan. Trär den över kameran i höger hand. Djurgårdsbrunnsbron är nästa etappmål, men innan dess ska man tillbaka upp mot Gärdet. Den gröna spenaten längs banan hindrar inte att den svängen känns som en tung ökenvandring.

 

Halva loppet avklarat, hela jag är en stum maskin. Man springer i sin egen kokong, omsluten av sin egen luftpuppa för att använda Haruki Murakamis ord i romansviten IQ84. I sin enastående bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” berättar denne Nobelpristagare in spe en intressant historia. Han genomförda en Ultramarathon en gång (10 mil på en dag, inget för normalt funtade). Efter 75 allt plågsammare kilometer hände något märkligt med honom: ”Sedan behövde jag inte tänka på något mer. Eller rättare sagt, jag behövde inte längre intala mig själv att jag inte fick tänka på något. Det räckte att bara automatiskt anpassa sig till det flow som hade uppstått i kroppen. Om jag bara överlämnade mig själv till det, skulle någon sorts kraft se till att jag fördes framåt”.

 

Utan alla jämförelser i övrigt är det precis så jag känner mig vid Manillaskolan där banan vänder och leder tillbaka in mot City. Det börjar hällregna medan jag drivs framåt i en töltande springstil som påminner om sättet som Herculé Poirot tar sig framåt i teveserien som bygger på Agatha Christies böcker. Det går inte fort, men framåt. Två farthållare med tiden 5:15 skriven på en flagga som de bär över sina huvuden, passerar mig, men jag blir inte provocerad, vet att jag måste springa i min egen luftpuppa för att nå målet.

 

Glada tillrop.

 

Trettio kilometer avklarade, nu börjar helvetet Smilet är påklistrat!.

 

Vid Skeppsbron andra varvet står en skylt med distansen 30 kilometer. Nu börjar maran, det är så sant. Tumregeln lyder: de första tre milen är transport, den sista dryga milen är ett helvete. Vid Slussen ropar folk käckt: ”Bra jobbat. Kämpa på. Vad duktiga ni är”. Det får närmast motsatt effekt. Varför kan dom inte bua åt oss, skrika sölkorvar. Bryt, ni är skämmigt långsamma. Det skulle vid det här laget trigga mig mer än glada tillrop. Jag ska banne mig visa dem. Regnet tilltar på Söder Mälarstrand, jag springer som i en dusch, går uppför Västerbron och springer sen ned till Norr Mälarstrand. Nu vet jag att målet är inom räckhåll. Kroppen är bara något jag släpar på. Kan inte kliva ur den även om jag skulle vilja. Och om jag går värker den mer än när jag springer, så jag fortsätter i min töltande Poirot-stil, längs Odengatan och Karlavägen och in på Stadium. På läktarna vrålar folk, men inte för min skull utan för andra kämpar som de känner. Över mållinjen efter 5 timmar och 35 minuter. En kulla hänger den eftertraktade medaljen runt min hals. Jag gjorde det, och konstigt nog utan att vara anmärkningsvärt trött, bara plågad. Magen har funkat fint, cirkulationssystemet är inte utmattat, jag har sprungit så långsamt att andningen varit normal hela tiden. Det är bara benen och ljumskarna som berättar vad som hänt. Det känns som om trubbiga knivar härjar i musklerna. Nu återstår bara den värsta resan, att linkande försöka ta mig med kollektiva färdmedel hem. Är mycket nöjd men knappast munter, om man nu kan förena båda dessa stämningslägen.

 

Låt mig få avsluta denna rapport med en reflektion. Marathon kan man se som en metafor för mycket här i livet. Murakami tycker att författande är som en mara. För mig handlar det en hel del om psykoterapi. De allra flesta människor kommer aldrig springa så här långt, men man måste ändå säga att alla dessa marathonlopp som poppar upp världen runt har blivit en stor folkrörelse. Jag tror det beror på att en mara är sexigt i ordets nya betydelse. Visserligen får man leta efter något mer oerotiskt än alla dessa halvnakna och skumpande kroppar av båda könen som stinker svett och liniment, men prestationen, pådraget från media och springtiderna som man kan jämföra med varandra, gör långlöpning till en grej i tiden. Det är sexigt att kunna skrodera för andra att man minsann sprungit en mara, men i mitt fall är det troligen slut med den saken. Jag har gjort mitt. Fast man ska aldrig säga aldrig. Vem vill inte vara sexig även när man blir gammal?

 

 

Äntligen, my precious medal.