Purfärska bilder och nya reflektioner

Borta bra, men hemma bäst. Ordstävet känns aldrig mer rätt än på sommaren. Miljöer där man lever flertalet av sina dagar fäster starkt. Och Sverige kan vara mer än ljuvligt om vädret tillåter. Som fotograf är det ändå lätt att bli hemmablind. Man reser gärna ut i världen för att hämta nya motiv och inspiration; jag vet för jag tillhör det släktet. Likväl hittar jag de miljöer och motiv som betyder mest för mig, emotionellt, intellektuellt och kreativt, på nära håll. De viktigaste platserna i min fotografi är när allt kommer omkring, Lapplandsfjällen där jag summa summarum tillbringat flera år på vandrande fot, och Stockholms skärgård, där barn jag lekt och numera bor. Så gott det är att vara rotfast på några platser. De bjuder på en outtömlig källa till naturupplevelser

 

En tänkare har sagt att ”den som är överallt är ingenstans”, och det ligger en hel del i det. När jag minns avlägsna områden som jag beundrat och gripits av – det kan vara Grand Canyon, Himalaya, Nya Zeeland, Australiens Outback, you name it – inser jag att det jag sett och fotograferat bara är oerhört flyktiga glimtar, bara lösryckta ögonblick som visserligen har sin betydelse rent personligt, men aldrig kan ge någon djupare förståelse. På hemmaplan har man däremot en oändligt stor fördel – kontinuitet.  Och fortlöpande sammanhang är vår tids mest underskattade livskvalitet, både i privatlivet och i samhället.

 

För att verkligen förstå naturen och kulturen på ett ställe måste det till en lång tidsföljd av observationer och upplevelser. Men kontinuitet gränsar också till begreppet leda, och resor behöver inte av nödvändighet vara ytliga. Som nykomling på en plats ser man med friska ögon. Jag har den uppfattningen att man åtminstone kan försöka kombinera kontinuitet med föränderlighet och utforska världen från ett basläger. Kanske kan man vara överallt och någonstans, samtidigt. Vara både bonde och nomad. Det är en tes värd att pröva. Med dessa tankar i bakhuvudet vill jag visa några purfärska bilder från min hemtrakt i Stockholms skärgård.

 

 

 

Förra veckans fullmåne var extremt stor därför att månen låg så nära jorden den kan komma i sin bana. Tisdagen den 25 juni bjöd på bra väder för månfotografering. I skymningen stack jag iväg med båten och landade på ett skär i Nämdöfjärden för att invänta gubben. Klockan halv elva dök han upp bakom Uvön. Jag riggade stativet med zoomen 70-200/2,8 plus teleconverter 2X, det vill säga 400 mm brännvidd. Med teleobjektivets hjälp får man fram fullmånen till en storlek i bilden som ligger nära det som ögat upplever. På grund av jordrotationen rör sig dock skivan oanat snabbt över himlen och en exponeringstid över 8 sek gör den utdragen och onaturligt oval. I det här fallet kan jag använda 1/10 sek på ISO 100 (Canon EOS 5 Mark III). Sommarens långdragna skymningshimmel har fördelen att ge ett bra återsken på landskapet och man kan därför få en exponering som tecknar ut både månens yta och förgrundens natur. Under det mörka halvåret kan detta vara svårt. Tyvärr måste man dock nuförtiden intyga på heder och samvete att en bild som denna inte är fejkad. Så lätt det ändå är att klippa ut en måne från en bild och placera i en annan. Förr var det extremt svårt att åstadkomma detta utan att det syntes.

 

 

 
En mer vidvinklig bild känns mer övertygande. Här jag lagt ett hällkar på skäret i förgrunden, och månens sken ger en ljusrand över vattenytan. Man kan förstås fejka även ljusranden men det kräver ett synnerligen gott handarbete i fotoshop. Med bilden har jag testat min nya kamera Fuji X E-1 med zoomen 18-55 mm inställd på 55 mm (motsvarar 80 mm på fullformatskameror). Månsken innebär ungefär lika mycket frälsning som solnedgångar, och man blir alltid starkt inspirerad som fotograf. Eller som Ansel Adams skrev en gång: ” I have always been moonstruck and have many moons in many pictures – but only one at a time!”

 

 

 

Jag vet få naturmiljöer som kan förena det karga med det ljuva på ett så elegant sätt som kobbar och skär. Innan månen dök upp plåtade jag skäret med dess högsommarblomstring. Som geograf av födsel och ohejdad vana gör jag gärna bilder av marken med horisonten synlig. Därmed blir den rumsliga placeringen klargjord. Bilderna blir väldigt dokumentära, här med praktlaven i förgrunden och längre bort blommande tjärblomster i rosa (Canon EOS 5 Mark III, TS 45 mm, ISO 100 bländare 18, ganska kraftigt tiltad).

 

 

 

Om man sluter rummet uppstår en annan, geografiskt vagare känsla i bilden. Samtidigt blir estetiken mer renodlad. Skärets mix av färgstarka blommor och gråspräckliga berghällar ser ut som en pyntad stenträdgård. I skuggans blåljus ökar färgmättnaden. Svaga vindpustar tvingar mig att öka ISO-talet till 400 för att få en så pass kort slutartid att blommorna blir skarpa (Canon EOS 5 Mark III TS 17 mm, 1/15 sek bländare 16, svagt tiltad)

 

 

 

 

Tar man bort himlen blir rummet slutet och bilden hamnar på nivån ”intima landskap”. Nära marken är skären med sina lavbrokiga hällar och nätta örter i sprickorna (gul fetknopp) inget annat än vackra pannåer. Jag tröttnar aldrig på att fotografera dessa små tavlor som ligger där och väntar på sin iakttagare. (Canon EOS 5 Mark III, TS 90 mm ISO 100, bländare 22, kraftigt tiltad).

 

 

En av tjusningarna och specialiteterna med Stockholms skärgård är den intressanta zoneringen i växtbälten. På inneskärgårdens öar växer skogar som liknar fastlandets. Mellanskärgården har ofta karg tallskog på hällmark och i det yttre havsbandet växer mest krumböjda björkträd som verkar hämtade från fjällen. De kala skären är legio, men de större öarna längst ut kan ha en synnerligen tät och vresig vegetation som är svår att forcera. Här har jag hittat ett motiv på Finnskär flera mil ut i havsbandet. (Canon EOS 5 Mark III, TS 17 mm svagt tiltad, ISO 100, bländare 22)

 

 

 
Ojdå, en rotvälta på Finnskär tycks ha fått nytt liv. Kanske har den förvandlats till den andre Gollum. (Canon EOS 5 Mark III, TS 90 mm).

 

 

Jag har en liten ribbåt för mitt skärgårdsfotograferande. Fördelen är att man kan fara snabbt ut i havsbandet om vädrat påkallar plåtning (med min normala farkost, kajaken, tar det fyra timmar att paddla ut). Med ribbåten kommer man nästan fram lika bra på grunda vatten som med kajaken (det är poängen).  Här ligger den i den berömda lagunen på Tärnskär, så långt ut i havsbandet man kan komma i Stockholms södra skärgård.

 

 

 

Ribbåten använder jag bland annat för fågelmotiv. Man kan komma oväntat nära även när motorn puttrar. Ibland riggar jag stativet med mitt stora teleobjektiv 500/4,0 och ställer det på däcket. Bilden på silvertärnans ungar är dock en frihandstagning. (Canon EOS 5 Mark III 500 mm, bländare 6,3, 1/1600 sek, ISO 400)

 

 

 

Ute på Nämndöfjärden har en stor flock med grågäss samlats när jag far förbi. Samtidigt är ett stort kryssningsfartyg på väg från Dalaröhållet mot Stockholm genom inomskärsleden. Snabbt infall, varför inte försöka få gässen med fartyget i bakgrunden. Jag gör en lov med båten och puttrade sakta mot gässen, skygga fåglar som bekant. Kanske känner de sig tryggare i en stor flock för de lyfter inte medan jag glider närmare. Till slut blir det läge och här är resultatet. Den här typen av naturbilder har släktskap med ”street photography”, när man vill fånga ett ögonblick där olika företeelser pågår parallellt, men oberoende av varandra. Det kan bli visuellt spännande, något som Cartier-Bresson förädlade till mästerskap. Utan några jämförelser i övrigt är detta motiv i samma anda. Motrörelser skulle kunna vara en rubrik. Dock är det faktiskt mer än en kilometer fritt vatten mellan gässen och fartyget. Teleobjektivet ljuger genom sin komprimerande effekt. Denna typ av bildmanipulering har, såvitt jag vet, aldrig någon ifrågasatt. Rakt igenom äkta fotodokumentation är nog bara en illusion. (Canon EOS 5 Mark III, 500 mm bländare 5,6, 1/640 sek, ISO 100)

 

 

En tidigt morgon fotograferade jag vår vik med det långa zoomobjektivet (55-200 mm) till min Fujikamera. (Fuji X E1, 100 mm, bländare 11, 1/110 sek, stativ)

 

 

 

Vid den här vägen bor jag. Häromkring hittar jag med jämna mellanrum mina motiv. Vidgar jag cirklarna växer rikedomen. Kameran kan fördjupa relationen till markerna hemmavid. Med intresse för naturfotografering har man anledning att utforska trakten där man lever sitt liv. Denna tekniska och underbara pryl gör oss mer observanta. Man blir som en bonde som läser av naturens växlingar, och som en skönande som vill ta tillvara det vackra i tillvaron. Den här gången testade jag dessutom kvaliteten hos långa zoomobjektivet, och det håller onekligen måttet! (Fuji X E1, 55 mm, ISO 200, bländare 22, 1/7 sek, stativ)

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0