Långfärdsskridsko har blivit en stor folksport i Vintersverige. Vi har de bästa naturförhållandena i hela världen. Klimatet gynnar våra möjligheter att glida fram på isarna som en svävare. Senaste helgen var optimal. Här är några bilder från färderna plus en reflektion om fotografin.

Stora Jutskär i Ingaröfjärden. Fascinationen för långfärdsskridsko rymmer flera dimensioner. Att skrinna över vidsträckta och blankpolerade isar är en explosiv upplevelse av frihet. Benrörelsen och rytmen får kroppen att lätta och den friska vinterluften fyller blodomloppet med berusande syre. Minst lika befriande är att geografin öppnar sin ridå. Längs stränderna utforskar man landskapet lika ledigt som när man drar pekfingret över kartan. Avstånden krymper utan att man blir fartblind. Man blir en upptäcktsresande. Åker man i en grupp med andra blir samvaron också en stor behållning. Dessutom – man blir sällan besvärande svettig. Fartvinden svalkar och överkroppen följer bara lojt med i den skönt vaggande balansöverföringen.

Landskapet mellan Saltsjöbaden och Nämndöfjärden är Höga Kusten nedflyttad till Stockholms skärgård. Ingen annanstans i det enorma gyttret av öar utanför storstaden är bergen längs stränderna lika högresta. Nu var det som om naturen ville framhäva sin egen storhet. Förra veckans mildväder hade smält ned snötäcket och sedan kom kylan. Vad som hade varit en vit vidd på fjärdarna förvandlades till en glansig, stålblå och diamanthård is som sjöng vackert när vi tog ut våra skär. Tack vare de snöfria öarna blev mötet mellan den platta isvidden och fastmarken mer accentuerad än när vattnet böljar på sommaren, kanske också för att isen låg blickstilla med hela himlavalvet i sin spegel. Höjderna växte i höjd, landskapets dramaturgi stärktes. Mer än vanligt insåg jag vilket märkligt landskap den svenska urbergsskärgården är. Titta på bilden ovanför. När jag fotograferade Stora Jutskär som putade upp som en drake med en ragg av tallar tänkte jag: det här är verkligen ett säreget landskap, var hittar man dess like på jorden? Intrycket förstärktes helt säkert av ljuset. Ett högtryck gav kristallklar luft och den lågt stående vintersolen penetrerade atmosfären med knivskärpa, öarna skars ut av ljuset och modellerades av kontrasterna. Jag har faktiskt aldrig sett skärgården lika pregnant porträtterad av sol och väder.

Vi korsade mellan holmar och skär på Ingaröfjärden, flanerade snarare än skrinnade. Långfärdskridskoåkning kan lätt övergå i distansräkning. Många brassar på för att hinna färdas så långt som möjligt. Som motion är långfärdsskridsko en förträfflig aktivitet, men att hasta på kan ta loven av naturupplevelsen. I det läge som hade uppstått kändes det mer naturligt att lugnt smeka stränderna och göra varje sekund till en fest för ögat. Av praktiska skäl höll vi oss bara på ett mindre område som verkligen är enastående. Runt omkring på isvidderna syntes grupper av skrinnare som gav liv åt den stillsamma vinterskärgården. Ingen vind att tala om. Och när solen stod som högst mitt på dagen blev det nästan gosigt, som en föraning till den vår som komma skall.

Kameran gick varm och när jag senare gick igenom bildmaterialet insåg jag att landskapet måste ha förhäxat mig, för så gott som alla bilderna var översiktsbilder tagna mitt på dagen under klarblå himmel. Jag kan så här efteråt göra en reflektion. Som fotograf är jag fokuserad på miljöberättelser, på landskapet. Jag gör gärna bilder som fångar miljöer och det som pågår i dessa. Lite obsolet är det nog, för i vår tid är närbilder legio. Jag drar mig till minnes en lärobok om smalfilm som jag skaffade samtidigt som jag fick min första kamera, en Paillard Bolex B8L för dubbelåtta smalfilm. I den slog författaren fast att ska göra en bra film är närbilderna viktigast. De fångar betraktarens intresse för berättelsen. Vem minns inte legendariske Robert Capas klassiska devis: ”Om bilderna är dåliga har du inte varit tillräckligt nära”. I dagens tevefilmer och tidningarnas bildberättelser pepprar man ofta med närbilder så man vet inte var händelserna utspelas i tid och rum. Naturligtvis är detta inte alltid en nödvändig information, och även jag fotograferar förstås närbilder när det faller sig naturligt, men i det här fallet kändes det uppenbarligen inte så. Vad skulle närgångna detaljer av skridskoåkare, skridskor, utrustning och naturen, ha kunnat säga om denna unika helg i Stockholms skärgård……

Stora Jutholmen ur en annan synvinkel.

Nedanför Ramöns mäktiga branter.

Grupp av skrinnare på Ingaröfjärden.

Ensam skrinnare vid Ramön.

Folknöje.

Lite närmare till slut.