De japanska landskapen är meditativa och berör mig. Landets två stora religioner tillber naturen. Shintoism och zenbuddism genomsyras av naturdyrkan, vilket också kännetecknar den japanska estetiken. Se på haikun, träsnitten och trädgårdarna, japanernas förmåga att gestalta naturen är beundransvärd.

 

Under en vandring i augusti i år genom nationalparken Daisetsuzan på den nordliga ön Hokkaido, uppfylls jag av denna zenfärdiga känsla som kännetecknar Japan. Jag vill långsamt assimilera intrycken och i stillhet försöka ge form åt det jag ser med kameran.

 

Berget Ishikari omfamnas av skymningsmolnen bortom sjön Hisago där vi slagit läger två dagar in i vildmarken.

 

Varför längtar man till orörd natur? Den frågan har följt mig genom livet. Vad finns i vildmarken som inte samhället kan tillfredställa?  Kanske en känsla av äkthet och ursprung, kanske en insikt om livets villkor som bara den orörda naturen kan förmedla, kanske en obesudlad skönhet som inte behöver förklaras. Svaret på frågan är diffust som en bergsprofil i töcken, känslorna instinktiva, ibland motstridiga. Man kan även skrämmas av vildmarken. Tänkare har i alla tider filosoferat om naturens väsen, vetenskapen har förklarat dess konstitution, idag vet vi mycket, men sanningen om naturens mentala betydelse för oss människor är undflyende. Japanerna har kommit långt i sin förståelse. Jag tror det.

 

Nationalparken Daisetsuzan är den största i Japan och täcker den centrala och bergiga delen av Hokkaido. Området är en stor vildmark och till ytan jämförbar med Padjelanta, men det finns vägar som tränger in här och var. I västra delen utbreder sig en långsträckt bergsrygg som inkluderar öns högsta topp Asahidake 2291 meter. I söder ståtar den aktiva vulkanen Tokachidake som hade ett utbrott så sent som 2004.

 

 

Från toppen på Tomuraushi har jag fotograferat bergsryggen mot stratovulkanen Tokachidake. Det förstnämnda berget ingår i sviten ”Japans ett hundra berömda berg”, en lista som mången japan försöker beta av med bestigningar under sitt liv.

 

Jag och färdkamraten ger oss iväg på stigarna över denna bergsrygg, men vandringen börjar i dimma. Från kurorten vid bergets fot med sitt onsen (het källa för bad), bestiger vi Asahidake utan att se annat än den steniga marken framför oss, och vi inandas dunsterna av svavel från ångande fumaroler vi inte ser. När vädret lättar får vi i alla fall en glimt ned i en stor instörtningskrater (kaldera) som heter Ohatidaira.

 

 

 

Ohatidaira omges av vulkaniska kullar som inte varit aktiva under historisk tid. Markens palett är brokig.

 

 

Vulkanen Kurodake tittar fram medan en vandrare går på stigen nere till vänster.

 

Dagen fortskrider i molnens och regnets tecken och till skymningen når vi en lägerplats (man får bara tälta på dessa ställen enligt reglerna) utan att se den resliga topografin runt omkring. Natten blir kolsvart och bjuder senare upp till regnstorm, slagregnen piskar mot vårt superlätta Hillbergstält av supertunn väv och vi undrar hur det här ska sluta. Byarna trycker på med stormstyrka, det rycker och sliter hårt i tältet, men till vår glädje står boningen pall och håller vätan stången. Imponerande.

 

Morgonen kommer med lättnad. Solen tränger fram, landskapet tar form. Nu väntar en sträcka som gärna frekventeras av traktens björnar. I all information om nationalparken varnar man för björnmöten. Just den här tiden på året ger största chansen (eller risken) att möta nallarna. Vi tar fram björnbjällran och sätter den på ryggsäcken för att inte överraska. Under vandringen låter vi som alpkossor på bete, men någon björn ser vi inte ens på håll. Ett flertal mer eller mindre färska spillningshögar avslöjar dock deras närvaro. En rödräv travar nästan på oss, en hare skuttar iväg och jordekorrarna är återkommande bekantskaper efter stigen.

 

 

Till kvällen kommer stämningsladdat väder vid sjön Hisago. Omsider dags för lite mer kreativt fotograferande. Och nästa dag har vi vigt åt en dagstur upp på toppen av det berömda berget Tomuraushi. En befriande känsla fångar mig, att kunna gå med liten ryggsäck som bara innehåller kamerautrustningen. Äntligen kan jag rikta all uppmärksamhet på landskapet, dess detaljer och särart.

 

 

Skymning vid sjön Hisago.

 

 

Snöfältet lyser grant i gryningen. Bilden var en teknisk utmaning. Jag ville komma den kalligrafiska formen nära från tältplatsen på motsatta stranden och tog fram mitt telezoom-objektiv 70-200 mm som ställdes in på 125 mm för att också fånga in stenen i förgrunden. Eftersom skärpedjupet är litet med långa brännvidder bländade jag ned maximalt till bländare 32 för att få ut det mesta möjliga skärpedjup. Tyvärr gör diffraktionen i linserna att detaljskärpan därvid försämras samtidigt som helhetskärpan ökar. Den effekten (som väl inte är alltför störande) får man leva med när man använder kameror för de mindre formaten. Objektiven för dem ger sin bästa skärpa mellan bländare 5,6 och 8. De gamla storformatsobjektiven var beräknade för bästa resultat vid bländare 22, en stor fördel. Kameran står på stativet och slutartiden är 1/10 sek, ISO 100.

 

 

En delikat liten göl omgiven av vegetation.

 

 

Uppe på Tomuraushi syns nedfallande projektiler från himlen.

 

 

Molnen väller in över berget Chubetsu men de når oss aldrig när vi sista dagen lämnar denna värld av vulkaner och björnar.

 

Dag fyra tar vi oss ned från bergsryggen via en stig som leder genom en stor variation av naturtyper. På en flankerande bergsrygg som vi följer syns svepande vyer över ett böljande fjällandskap som kunde vara Padjelanta. Längre ned kommer vi in i den snåriga vegetation som är typisk för trakten. Manshöga tallsnår uppblandade med lika högväxta bambubuskage gör den kämpiga stigen stundtals till en tunnel. Långa sträckor är lera och sten ett hinder och det tar på krafterna. Till slut kommer vi ut på öppna myrmarker som försetts med en spång. I myrens periferi spretar många granar som ser att komma från Lappland, och hemtamt krokiga björkar visar sig. Trots att Hokkaido ligger på samma breddgrad som norra Italien är landskapet stundtals mer släkt med norra Skandinavien.

 

 

En saxofonbjörk vrider sig vid stigen medan vulkanen Asahidake som vi besteg första dagen i dimma, nu visar sin mulliga kropp.

 

Sedan ändrar sig naturen igen när vi kommer fram till kanten av en kanjonliknande dal där vi ska ta oss nedför en stupbrant bergssida till dalbottnen. Genom den täta skogen ser vi plötsligt som en uppenbarelse vattenfallet Hagoromo, gracilt strilande likt ett penseldrag av vit tusch på andra dalsidan. Den djupa klyftan ger mig associationer till Yosemite, och när vi kommit ned till kurorten Tenninkyo inklämd mellan skyhöga branter vet vi vad som väntar, ett ljuvligt bad i den naturliga varmvattenkällan, onsen. I Japan finns tusentals onsen eftersom landet ligger på en oroliga kontinentalplatta med vulkanism och jordbävningar. Apropå det senare fick vi efteråt höra att Hokkaido utsattes för ett kraftigt skalv samma natt som vi låg och tryckte i tältet medan stormen rasade. Det var en stor nyhet i TV, men om marken rörde sig under våra sovsäckar vet vi inte. Kanske blev vi lullade in i sömnens värld av geologiska krafter, trots blåsten.