Mesa Arch i Canyonlands nationalpark, Utah. Motivet har fotograferats av miljontals fotografer. I gryningen uppstår samma kompostionen om och om igen. Amerikanska guideböcker berättar när man ska vara där för att få Bilden. Läs om den repetitiva fotografin i denna blogg.

Av en händelse är en fotograferande vän hemma hos mig när dagstidningen kungör att Robert Adams får årets Hasselbladspris (2009). Intressant, säger jag. Har flera böcker av honom i bokhyllan. Han är en av de mest respekterade landskapsfotograferna i USA. Dessutom är han en fotofilosof som skrivit flera tänkvärda essäböcker, till exempel Beuty in photography och Why people people photograph.

Konstig bild, säger min vän som är yrkesfotograf om bilden som publiceras i tidningen. Den ser banal ut (ett landskapsfoto av en älvbrink med vegetation som ser murrigt ut i tidningstryck). Jag går och hämtar en bok av Robert Adams: Perfect times, Perfect places. Den tunna volymen innehåller ett antal svartvita fotografier från Pawnee National Grasslands i nordöstra Colorado. Nästan ingen text.

Vad är detta, säger vännen, ännu mer förvånad. Tomma svartvita ytor med öppen prärie och dessutom sned horisont här och där, hur intressant är detta? Och kolla här, hans hund och tant. Han har gjort en avklippt torso av frugan nere i vänstra hörnet. Vad trivialt, boken ser ju ut som ett familjealbum med bilder av någon som inte kan hålla i en kamera.

Jag känner en plötslig lust att försvara boken. Kanske är poängen, säger jag, att han vill bryta mot konventionen, att han avsiktligt valt en svårfotograferad natur som den platta slätten. Bilder av de mest storslagna landskapen i västra USA har vi ju sett till leda. Kanske vill han göra kompositioner som ställer det invanda på ända. Han vill få oss att tänka till. Jag tycker faktiskt det finns ett statement här.

Symptomatiskt, fortsätter min vän, att fotografins Nobelpris går till en person vars bilder vanliga människor inte ser något märkvärdigt i. Jag tycker det är elitistiskt. Och flummigt, thats it.

Jag berättar inte den här episoden för att klanka på Robert Adams. Kan förstå att hans bilder väcker genklang inom konstvärlden, tycker själv om flera som jag sett. Och förvisso kan han fotografera, hans teknik är erkänt bra (kolla http://www.matthewmarks.com/new-york/artists/robert-adams/). Det jag vill fundera kring är vad som krävs för att bilder ska göra intryck numera. Har världen blivit så tvångsmatad av färgsprakande nationalgeographicfotografi att man måste göra något fult och tvärtemot det förväntade, för att kunna få uppmärksamhet och skapa ett statement? Svartvitt har åter blivit på modet. 

De flesta som har fotograferat natur en längre tid känner säkert som jag, att man hamnar i ett hjulspår. Man utvecklar en stil och fastnar i den. Kanske är det bra att skomakarn blir vid sin läst, men en skomakare är ingen konstnär, i bästa fall en god hantverkare. Naturfotografin har blivit oerhört repetitiv. Det är samma slags bilder vi ser om och om igen, men med olika avtryckare bakom kameran. De mest extrema fallen av repetitiv landskapsfotografi kommer från just västra USA där de mest otroligt bildsköna landskap ligger lättåtkomligt för alla med en kamera och en bil. Jänkarna ger ut guideböcker som berättar i detalj vart man ska ta sig med sin fotoutrustning, på vilken punkt man ska stå, hur man ska komponera, vilken vinkel kameran bör ha, och vilken tidpunkt på dygnet som ger bästa resultat. Alla som följer råden får i stort sett samma bilder. Den tekniska kvaliteten och efterbehandlingen kan variera, men ändå. Idag är digitalfotografin på väg att utjämna även den skillnaden.

Vad ska man då göra som skapande själ? Kanske vara käringen mot vinden. Pendeln inom bildkonsten rör sig mellan ytterlägen. På 1930-talet var det inne med måleriska landskapsbilder i svartvitt. Piktoralismen frodades, fotograferna skulle tolka motiven, inte bara registrera dem dokumentärt. Simsalabim föddes gruppen f 64 med namn som Ansel Adams och Edward Weston. Den gruppen gick emot piktoralismen och menade att perfekt skärpa och noggrann komposition gav ett starkare estetiskt uttryck åt motiven än softade bilder. Sen kom piktoralismen tillbaka i slutet av förra århundradet, men med färgbilder istället för svartvitt. Sen återuppstod storformatsfotografin igen, men med negativ färgfilm och återhållsamma färger. Mustiga dior blev ute inom konstfotografin.

Nog finns det ett överordnat problem i sammanhanget. Vare sig man är anhängare av den ena eller andra skolan blir man till slut ganska förutsägbar. Alla bildstilar är i någon mån repetitiva i det långa loppet. Man får helt enkelt bestämma sig för vad man gillar. Kanske är det sant som målaren och fotografen Chuck Close lär ha sagt: "Fotografi är det enklaste mediet att lära sig behärska och det svåraste mediet att använda för att uttrycka en personlig vision." Det om något är en stor artistisk utmaning.

Ansel Adams gjorde det, och David Muench. Många, många fler har fotograferat detta motiv på exakt samma sätt. Monument Valley, vilda västerns klassiska siluett är lika utnött i fotografin som i comboyfilmerna. Bilden med två sandstensklumparna i förgrunden och klipptornen i bakgrunden är knappast min idé, men det var i alla fall jag som knäppte.