Gubben i månen, boyscouter och skärgårdshöst

Så var det dags igen, sista helgen i oktober, årets höstpaddling i skärgården. Den här gången prickade vi in önskeväder och drog ut till ett av de finaste områdena i Stockholms skärgård, övärlden som snart ska bli Nämndöskärgårdens nationalpark. Med två kameror, en för landskapet och den lilla pocketkameran för paddelbilderna, var jag beredd.

 Hällar på Kastön.

 

Få naturupplevelser fyller mig med så stort välbehag som en höstpaddling. I brytningstider är skärgården som vackrast. Ödslig och laddad med stämningar har den förvandlats från ett inbjudande sommarland till en barsk vildmark utan pardon. Inga båtar fyller vikarna, inga segel syns på fjärdarna, man är ensam och kan själv rå om alla kobbar och skär, hitta ostörda strandhugg och förena sig med naturen likt äldre tiders skärkarlar. Vi som drar ut är ett gäng snubbar som årligen samlas för att komma både skärgården och oss själva inpå livet. Flera av oss ses bara vid dessa tillfällen, kära återseenden då vi kan utbyta lite nyheter, umgås och framför allt ta ett nappatag med elementen tillsammans. Lite lumparjargong kan vi också kosta på oss, höstpaddling är ingen lek, snarare ett seriöst äventyr med inneboende risker. Man välter inte gärna, och gör man det är sannolikheten stor att man aldrig mer får sitta i en kajak. Vattnet är mördande kallt, luften kan vara rå in i märgen, vinden vet man aldrig var man har. Men detta är höstens predikament och tjusning. Jag tror att alla i gänget har bestämt sig för att vara boyscouter in till döddagar. Vi tänker inte ge upp friluftslivet för all sköns bekvämlighet, inte i första taget.

 

Redan att plocka fram utrustningen kvällen innan och se till att sakerna är i gott skick känns upplyftande. Tältet, den varmaste av mina sovsäckar, köket, och framförallt kajaken med alla tillbehör, allt ligger och väntar på att komma till nytta. Vi börjar i Dalarö. Anders som är samordnare har hyrt en taxibåt som kör oss och kajakerna till Gillinge. På så sätt slipper vi paddla över fjärdvidden mellan fastlandet och de yttre öarna, ett sätt att spara tid (ständigt detta med tid) och bara kunna vistas i pudelns kärna. Nära noll grader i luften, en vag bris, det biter lite i kinden, men solen lyser genom en luft som är så klar att landskapet tecknas med magisk skärpa. Och när man väl ålat sig ned i sitt lilla skrov är situationen ofattbart komfortabel. Sittbrunnen gör det varmt för ben och underkropp, och genom paddelrörelsen är man hela tiden igång. Blodet flödar. Känsligast är händerna, men bra paddelhandskar löser det problemet.

 

Skyddade från en nordvästlig bris paddlar vi norrut längs öraden vid Jungfruskär. Ännu längre norrut syns en bullig molnbank, förmodligen den front som kan ge snöbyar i Roslagen enligt väderrapporten. Under lunchrasten på Brunskär ser vi hur de toppiga molnen glider på himlen som en veckad bergskedja. Ett gropigt skutt över Bulleröfjärden för oss vidare till Långsviksskär, via den avlövade och ensamma ön Björkhök (läckert namn förresten). Medan solen lyser som en stark strålkastare rakt i nunan paddlar vi sedan längs det yttersta öbandet söderut, med havshorisonten på vänster sida och på höger de resliga knuvlarna i Söderögruppen. Avlägsna utposter till skär svävar över vattnet i temperaturskiktningens hägringar. Något så ödsligt som en tom utskärgård är svårt att tänka sig. Avsaknad av grönska och värme, frånvaron av det liv och stoj och allt annat som gör våra skärgårdar så älskade på sommaren, allt detta gör naturen härute brutalt naken när kylan sveper in och dagarna blir korta. Men det blänker mer från klipporna än sommartid. Och synvillorna slår oss med häpnad. När solen kastar sina sneda strålknippen mot skärens brotthällar växer de till höga bergväggar som nästan förvirrar orienteringen. Även den som varit mycket i dessa vatten kan bli osäker. 

 

Den obebyggda och stora Kastön är vårt mål, där stannar vi för nattläger. Ingen ö är som denna. Breda och flata hällar sveper ut mot havet i öster, och inne på land växer tallarna som buskar, med extremt grova stammar och ett grenverk som börjar nere vid marken. Skymningen lockar fram stora kameran. Mångubben stiger plötsligt ur havet och tar sig genom molnbanken ute på Östersjön. Full och glasklar visar han upp sin bästa sida, medan ljuset över hällarna gulnar varmt och en sträng nyans av malva målar himlen ruggigt vacker. Inspirationen tänder till. När jag återvänt till lägerelden är stämningen uppsluppen. Det utdragna nattmörkret på hösten är skrönornas tid.

 

En timmes extra sömn får vi till skänks av övergången till vintertid. Innerst i viken ligger nyis och de av oss som lagt sina kajaker där måste agera isbrytare. Minus fem är som ett startskott för vintern. Men solen skiner lika glänsande idag, vinden är mer laber och vi kostar på oss en vända ut till de yttersta landplättarna. I Östra Svinskären hittar vi en klipplagun som bara den som vågar lämna öarnas trygghet kan hitta till. Bortom oss ligger havshorisonten utan bulor, inåt väntar fortsatt motljuspaddling. Vi knogar oss förbi Finnskär och styr kosan till Biskopsön som är tillgänglig så här års. Under häckningstiden är den ett förbjudet fågelskyddsområde. Efter en lunchrast i gosig sol som får oss att tänka på april, återstår ett skutt till Gillinge och cirkeln är sluten. När detta skrivs dagen efter, blåser busvädret in. Nu är det snart vinter.

 

Molnbergen bakom Brunskär.

 

Bensträckning på ett skär söder om Söderö. Det skarpa ljuset framhäver hällarnas materialstruktur, även risporna från inlandsisen kommer fram.Tänk att det finns folk som inte tror på istiden!

 Månen tar form ovan molnen.

 Hällkarets nyis och hällens lavar förenar sig till mönsterbildning på Kastön.

 I flytvästen ficka har jag min pocketkamera (Canon Powershot S100). Vill inte riskera att tappa den stora kameran i vattnet. För övrigt behöver man inte mer upplösning än vad en bra pocketkamera kan ge, åtminstone inte för dessa typer av motiv. Det finns vattentäta modeller för den som vill ha det och de är ju perfekta för paddling. Jag vill dock ha bättre upplösning än vad dessa kan åstadkomma. Kanske borde jag studera utbudet bättre. Olympus lär ha något riktigt bra.

 

Pocketkameran är både bra och mindre bra för snapshots. Vad som irriterar är eftersläpningen på avtrycket. Det är faktiskt svårt att fånga det gyllene ögonblicket med en pocketkamera. Slumpen kan vara till hjälp. Man får hoppas att kamerakonstruktörerna tar fram nya modeller som reagerar direkt när man trycker på avtrycket.

 

I glada vänners lag.

 Skärgårdsställe med noll kronor i fastighetsskatt.

 Den makalösa lagunen vid Östra Svinskären.

 Synd att klaga.

 

Vid Boskapsön såg vi denna brigg passera som en flygande holländare Eller var det ett regalskepp från 1600-talet på väg mot en sjöstrid?

 En gång i månan är månen full (ursäkta men jag kunde inte kunde inte låta bli).


Kommentarer
Postat av: Fotograf Annie

Jag tror inte att jag har varit där tidigare men det såg ju jättefint ut :) Kanske får ta en tur dit någon gång :) Själv brukar jag mest hålla till vid Stavsudda och Möja :)

2012-10-29 @ 22:08:14
URL: http://blogg.anniesfotografier.se
Postat av: Lars-Göran Abrahamsson

Hej Claes. Det var en härlig berättelse och stämningsfulla bilder som gav mig mycket inspiration.

2012-11-03 @ 19:38:18
URL: http://www.taiganatura.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0