Taiwan - den enda ön

På 1500-talet upptäckte portugiserna en stor ö utanför Kina. Det blev den enda landkänning under alla deras sjöresor som fick namnet Ihla Formosa – ”den vackra ön”. Idag heter den som bekant Taiwan och jag har nyss varit där och blivit lika tagen som de gamla sjöfararna. Här kan du läsa om en av världens mest storslagna hemligheter: nationalparken Taroko.

 Bränningen sugs tillbaka till Stilla Havet där klipporna i Cingshuei övergår i en playa på östra sidan av Taiwan.

 

Vissa platser slinker ur greppet, man blir stum av hänförelse, orden och bilderna räcker inte till. Taroko är en sådan plats, en av Taiwans sex stora nationalparker. Området täcker en svindlande bergstrakt som stupar rakt ned i Stilla Havet. Klipporna vid Cingshuei hör till de mäktigaste kustlandskapen i världen. Vägen som slingrar sig efter bränningarna matchar andra och mer kända kustvägar som Kaliforniens Big Sur, Australiens Great Ocean Road och Sydafrikas Garden Route.

Bubblande ocean nedanför klippkusten Cingshuei som ingår i nationalparken Taroko. Här rasar tyfonerna mot landet under augusti september.

 

Söder om den klippiga kusten breder en smal slätt ut sig mellan oceanen och de tvärhöga bergen. En klyfta öppnar sig rakt in till hjärtat av de tretusen meter höga massiven. Denna bråddjupa och hypersmala rämna är inte bara den häftigaste kanjon jag sett utan också (och just därför) det svåraste landskap jag mött som fotograf. Vi åker på vägen som leder rakt igenom klyftan. Min första reaktion är blixtsnabb. Hur i hela fridens namn ska jag kunna göra denna monumentala verklighet rättvisa? Grand Canyon och Yosemite, norska och nyazeeländska fjordar, ja alla storskaliga klyftlandskap som jag har besökt kan man fånga på bilder som åtminstone låter ana de fulla dimensionerna. Men i Taroko är allt så trångt och djupt nedskuret att kameran inte räcker till ens en antydning. Med detta sagt tror jag mig ha funnit förklaringen till områdets anonymitet, i alla fall i västvärlden. Det är rakt på sak extremt svårt att få till bilder som beskriver detta makalösa intryck som man får nere i djupet, omgiven av bergväggar som räcker upp till himlen.

 

Floden Liwu rinner rakt igenom klyftan i Taroko. Här börjar det två mil långa yxhugget som skär igenom bergen. Med sina djungelinklädda bergväggar har landskapet en vertikal frodighet som söker sin like.

 

Jag kommer att tänka på filmen Avatar, på de hisnande bråddjupen som filmens flygödlor kastar sig utför. Avatars svävande bergslandskap har samma blandning av hårda, lodräta klippor och tät grönska som jag ser i Taroko. Jag vet att James Cameron som gjort filmen inspirerades av den kinesiska bergskedjan Huangshan, men han kunde lika gärna ha tittat på Taroko för att få sina idéer.

 

 Folket på en hängbro över floden Liwu antyder skalan. Grönskan kläder branterna som vertikalt sticker 2000 meter högre upp i den molnhöljda luften. Även om vädret varit klart skulle kameran inte kunnat gestalta topografin rättvist.

 

Highway 8 klättrar ned 2500 meter från bergen i det inre av ön, tar sig igenom klyftan och slingrar efter floden fram till Stilla Havet. Ras och skred är vanliga efter ett hårt regn i det subtropiska klimatet.

 

Bilvägen genom klyftan, Highway 8, öppnades 1960 och byggdes under svåra strapatser som krävde 450 människors liv. Japanerna som ockuperade ön från slutet av 1800-talet fram till slutet av andra världskriget, hackade ut en vandringsstig för sina trupptransporter genom klyftan. Den nya bilvägen gör naturen lätt åtkomlig och turismen är omfattande, trots vad jag ovan sagt om nationalparkens anonymitet. Framförallt kineser och japaner hittar hit i stort antal. Hotell och restauranger finns på vissa platser i klyftan. För de flesta i västvärlden är dock Taiwan en okänd pärla. Fortfarande!

 

Taroko-klyftan skär längst ned igenom ett lager av opolerad marmor. Högre upp i branterna staplas skiffrar och gnejser på varandra. I den hårda marmorn fräter vattnet ut potthål här och där.

 

Från huvudklyftan kan man göra flera korta vandringar in i sidoravinerna. Mest känd är leden Shakadang, där osedvanligt vackra motiv av stenar i rinnande blått vatten lär kunna ses. Tyvärr var leden stängd under mitt besök. En tyfon tidigare i år medförde ett stort skred som förstört vissa sträckor. Vi går istället till vattenfallet Baiyang längs ett annat biflöde, en trivsam promenad genom fler tunnlar. Nu fokuserar jag mer närhet än överblick. Vattenskurna klyftor av det här slaget har en rik formvärld.

 

Här har bergakungen satt ned foten i ett biflöde till floden Liwu.

 

Ett ganska nybyggt buddisttempel finns i den lilla orten Tianxiang mitt inne i klyftan. Befolkningen på Taiwan bekänner sig till de gamla kinesiska lärorna, främst buddism och taoism.

 

Staden Hualien är den största på öns ostkust och ligger läckert på slätten söder om Taroko. I bakgrunden syns de höga bergen och klipporna Cingshuei. Staden har en omfattande marmorindustri och samtidigt är detta en turistort med avspänd atmosfär. Hotellen här är basen för turismen i Taroko.

 

Nattmarknad i Hualien. Som många andra stora städer i Taiwan finns kvarter med nattöppna marknader som liknar en tältstad med bås och gränder, matställen och affärer.

 

Taiwan är lite större än Jämtland till ytan, 40 mil på längden och 16 mil på tvären. Kräftans vändkrets skär över mellersta delen av ön. Med 23 miljoner innevånare som huvudsakligen lever på kustslätten i väster, är landet synnerligen tätbefolkat. 70 procent räknas som taiwaneser med kinesiskt ursprung. En annan stor grupp är hakka som också kommer från Kina men har en annan etnicitet. Dessutom förekommer 14 stamfolk som utgör ursprungsbefolkningen. De intog ön för 2000 år sedan och har släktskap med både kinesiska och polynesiska folkgrupper. Länge levde de i naturen som samlare och jägare, men är numer assimilerade i det moderna samhället.

 

 En kvinna av stamfolket truku (atayal) i traditionell dräkt. Stammen är känd för sina väverier.

 

Jag besökte en by med trukufolket där den här mannen spelade på deras speciella mungiga.

 

Naturligtvis blev jag bjuden på te. Portugisernas namn på ön lever fortfarande kvar i teer av typen formosa oolong. Oolongtéerna är halvoxiderade (mitt emellan grönt och svart te) och en specialitet för Taiwan. 

 

Centralt i Taiwan reser sig en bergskedja och bildar öns ryggrad. Den högsta toppen heter Yushan 3952 möh (i översättning smaragdberget). Naturen i dessa trakter är otillgänglig och lite befolkad. Oväntat stora ytor består av väglös vildmark. I dalgångarna och på bergssidorna växer täta skogar med en rik ekologi. Ön har ett klimat som spänner från tropiskt i söder till tempererat uppe i bergen vilket förklarar Taiwans rika biologiska mångfald. Omkring 20 procent av kärlväxterna och 60 procent av faunan är endemisk. Vintertid lägger sig snö på de högsta topparna. Bergskedjan blev till när jordplattorna stötte ihop för 6,5 miljoner år sedan. Fortfarande reser sig bergen ungefär en halv centimeter om året och jordbävningar förkommer dagligen. En natt i Hualien vaknade jag av små rörelser i hotellet, 4,6 på Richterskalan fick jag veta efteråt. Dessbättre är katastrofala jordbävningar mindre vanliga. Den senaste inträffade 1999 med många dödsfall som följd.

 

Detta panorama visar Taiwans nästa högsta berg Syueshan (i översättning snöberget) 3886 möh och ligger i nationalparken Shei-Pa. Den långa ryggen kallas ”the holy ridge” och är en eftertraktad men krävande färdväg med inslag av klättring.

 

Taiwan är tack vare klimatet känt för molnhaven som ofta breder ut sig nedanför bergstopparna. Här är ett under upplösning nedanför en av landets mest hyllade toppar Dabajianshan 3492 möh (betyder store hövdingens utpekade berg).

 

I skogsreservatet Taipingshan kan man titta närmare på den vackra taiwanesiska skogen som bland annat innehåller kinesisk hemlock och ett par stora arter av ceder.

 

Dessa cedrar var eftertraktade av japanerna och har huggits ned i stor skala. Bara få bestånd finns kvar. Taiwan har numer infört stränga regler för skogsbruket och 8,5 procent av landets yta är naturskyddad.

 

Den gamla rälsen som anlades i Taipingshan för att föra ut de grova stockarna av ceder.

 

Fågelskådaren har mycket att se i Taiwan, främst i högländernas skogar där det finns många endemiska arter. Jag hade turen att stöta på landets nationalfågel, den gudomligt blåskimrande Mikadofasanen som bara finns på ön. Är rödlistad.

 

Även formosa-makaken är endemisk och ganska vanlig. En dag fick jag se en grupp sitta i träden och utföra sina ömhetsbetygelser.

 

 

 

Vill avsluta denna rapsodiska reseskildring med skyskrapan Taipei 101. Huset var med sina 500 meter världens högsta när det invigdes 2004. Att man vågar bygga så högt i ett jordbävningsdrabbat område fascinerar jordnära varelser. Hissen förflyttar besöker 400 meter upp till observationsvåningen på 20 sekunder, rena raketstarten. 

 

 

 
 
 
 

 


Kommentarer
Postat av: Fotograf Annie

Vilka fantastiska landskap och vyer, dit vill jag också åka någon gång :) Tack för inspirationen :)

2012-11-11 @ 22:43:03
URL: http://blogg.anniesfotografier.se
Postat av: Tammy

Ååh, Claes - vilka bilder!! Hänförande!

och älskar att läsa dina alltid så tänkvärda och kloka rader. Skulle skriva i din blogg i ett inlägg om Adam Ansel mfl..., men något vid min dator hemma strula till det, ville mest säga då att du har så rätt i det du skrev då också!

Nu sitter jag på jobbet och har en paus och visar din blogg här för mina arbetskamrater och det är många "ååååh" och många "ahhh" och härliga ord och alla är iaf överens om att du tar sanslöst fina bilder. Ville bara skriva det också då jag fick en order att skriva det :) Du är makalös!

Ser redan framemot nästa inlägg från dig!

Forsätt ditt fina skapande!

Din bloggkollega :)

2012-11-12 @ 16:24:22
Postat av: Anonym

Stort tack för dina värmande ord, Tammy. Visst är det trevligt att blogga. Snabbt får man ut sitt material och kan få respons. Gensvaret på dina bloggar är med all rätt enormt.
Hoppas du har en fortsatt fin fotohöst eller ska vi säga vinter nu.
Claes

2012-11-13 @ 19:34:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0