Everest forever

Fotografins viktigaste uppgift är när allt kommer omkring DOKUMENTATION. Inget annat medium kan bevara gamla händelser och platser bättre än fotografier. Många med en kamera i handen glömmer lätt denna uppgift i jakten på de ärtiga bilderna som ska väcka beundran. Jag har dammat av mina fyrtio år gamla dior från Everesttrekken och sett nya värden som tiden skapat. 

 

Bilden av det vackra berget Ama Dablam fotograferades i november 1974 med en Leicaflex och Tele-Elemarit 180 mm på Kodachrome 25. Bilden håller faktiskt fortfarande hög klass både tekniskt och estetiskt. Har publicerats av Haglöfs som stor affisch och katalogomslag för inte så länge sen.

 

I tisdags (20 nov) hade jag i regi av Äventyrsresor en bildvisning om Mount Everest. Föredraget gav mig anledning att gå igenom gammalt material. Som tur var hade två av mina närmaste vänner Anders Eriksson och Arne Larsson, gått Everestrekken i början av november i år, och jag fick låna några av Anders bilder för att göra jämförelser. I min gamla gula Kodachromeask från första turen 1972 hittade jag ett överexponerat dia taget med den kontrastrika filmen Kodachrome X. Inskannad och korrigerad i Photoshop kunde den bli som ny och jämföras med ett alldeles nytaget foto från samma position. Vilken åfanism! Å fan vad det har hänt mycket på fyrtio år! Se här:

Den övre bilden visar byn Namche Bazar i mars 1972. Det är huvudorten för sherpas, en liten samling stenhus placerade i en gryta vänd mot söder på höjden 3600 meter över havet. Det här året passerade drygt tusen trekkare. Trekking som företeelse hade startat i Nepal 1968. Jag och min kompis Rolf Bardon var sannolikt några av de första svenskarna som gick upp till Everest.

Den nedre bilden har fotograferats från nästan samma plats i november 2012 av Anders. Den visar en helt ny ort. Namche Bazar har blivet en liten stad med bastanta hus som innehåller hotell, pizzerior, internetkaféer och shoppingbutiker. Om ni tittar noga så har det också vuxit upp skog ovanför bebyggelsen. Det är en betydelsefull förändring. Avskogningen i Himalaya är ett stort miljöproblem, och nationalparken Sagarmatha som täcker Everestområdet, initierades i början av 1970-talet av Edmund Hillary för att bland annat motverka avskogningen. Planteringarna börjar nu växa upp.

 

Förändringens vindar blåser ohejdbart över mänskligheten och jorden, och kameran är vårt bästa hjälpmedel att bevara minnena från svunna tider. Hur lätt glömmer man inte detta i jakten på de publikfriande och snygga Bilderna. Dokumentära fotografier behöver inte vara vackra, inte ens välgjorda även om det är en fördel. Vittnesbörden är dess viktigaste uppgift. För övrigt blir väldigt många motiv vackrare med åren som går. Skönhet uppstår gärna ur nostalgiska känslor. Men framförallt är den historiska dokumentationen viktig för att få oss förstå vad som händer och sker i tillvaron. En fotograf som systematiskt dokumenterar någonting vadsomhelst har stor chans att bli ihågkommen efter sin död. Men bra dokumentation kräver egenskaper som börjar förloras i vår tid: konsekvens, tålamod och planering. Belöningen väntar först på lång sikt, något som inte passar hetsjakten idag. Vi är alla offer för tidsandan.

 

Ytterligare två bilder av Namche Bazar. Den övre med berget Kwangde fotograferade jag i november 1999 på filmen Fujichrome Velvia. Den nedre tog Anders för tre veckor sedan. Ni ser själva hur förändringen smyger på.

 

Ett annat exempel. Klostret Tengboche ligger söder om Everest, ”en av de vackraste platserna i världen” skrev John Hunt i boken Erövringen av Mount Everest som handlade om förstabestigningen 1953. Klostret hade anlagts på 1920-talet men förstördes under ett jordskalv drygt tio år senare. Det återuppbyggdes och i övre bilden har jag fotograferade byggnaden 1974.

På grund av en elektrisk kortslutning brann dock Tengboche ned 1989 till stor sorg för sherpafolket och munkarna, men också för många trekkare som förälskat sig i området. Med fonder och bidrag av privatpersoner kunde klostret återuppbyggas och stod klart 1993. Den nedre bilden visar det nya klostret.

 

Resan till Nepal 1972 var mitt första långväga äventyr. Vi gjorde två vandringar. Först gick vi Jomsom-trekken förbi Annapurna, men där fick jag mig en riktig läxa. Hade slarvat med vattnet och giardia började härja i magen. Har aldrig varit så sjuk varken förr eller senare, gick ned 7 kilo på några dagar, och tvingades rännskita inför allmän publik i byarna. Sen dess har jag varit mycket vaksam mot vatten. Men jag återhämtade mig i Katmandhu och vi flög senare till Lukla för att vandra till Everest. Miljöerna var jungfruliga, sherpafolket välkomnade oss med sin traditionsbundna gästfrihet. Det fanns i stort sett inga tehus eller lodger för trekkare. Vi fick bo hos familjerna och delta i deras vardag.

 

 

Undertecknad på Kala Pattar cirka 5600 meter över havet, mars 1972. Den svarta triangeln av Everest syns till höger. Vi hade kvartat i Gorak Shep nedanför Kala Pattar. Där fanns en sjaskig och iskall stenhydda (idag platsen för många hotell). Inga andra människor fanns i närheten, vi var helt allena ovanför Periche. Idag vandrar årligen ungefär 30 000 människor i Everestområdet, många drabbas av höjdsjuka och bara knappt hälften av dem som vill kan fullfölja ända upp hit. Till vänster om mig ligger en hård kameraväska med utrustningen: Kameran Zeiss Contarex med normalobjektivet Planar 50 mm, en vidvinkel Distagon 25 mm och ett tele Sonnar 135 mm. All film ca 20 rullar (drygt 700 bilder) var Kodachrome X och II.

 

 

Inne i stenhuset hos en sherpafamilj nedanför Namche Bazar. Vi förvånades över mörkret och den öppna eldplatsen i rummet. Taket var sotsvart av röken. Här har jag fotograferat en vardaglig situation där ungarna sitter vid elden och småpular, medan en av dem pluggar vid bänken. Edmund Hillary hade efter everestbestigningen startat skolor för sherpas. Distagon 25 mm plus en liten blixtkub.

 

I Pangboche bodde vi hos Dawa Tenzing (ur tiden 1988). Han var en legendarisk sherpaguide som deltog i den engelska Everestexpeditionen 1924 och alla de andra efteråt. I TV-filmen om honom ”Solitary Journey” berättar Dawa: där främlingar ser berg, ser vi oss själva. Bergen är benen och vi är blodet”. Jag är tacksam för att ha fotograferat denna bild av en legendar. Sonnar 135 mm på Kodachrome X, 1972.

 

Den första vandringen till Everest satt outplånliga spår. När vi kom till Tengboche och fick se panoramat med Ama Dablam och Everest som en kamelpuckel i fonden visste jag att jag måste återvända. Och även om förändringens vindar förstör möjligheten att återuppleva svunnen tid och gammal kultur, är naturen på sätt och vis oföränderlig. Bergen står där som de alltid gjort, kanske med mindre is på grund av klimatförändringar, men ändå (vilket säger oss att även bilder av till synes tidlösa berg har ett dokumentärt värde). Everest är som Grand Canyon, en plats där man får stå ut med turismens avigsidor, och man gör det för att naturen har en sådan obeveklig kraft.

 

Oslagbar vy från Tengboche mot Everst och Lhotse till vänster och Ama Dablam till höger. Observera att man måste lägga Kebnekaise på toppen av Ama Dablam för att nå upp till Everest.

 

Efter vandringen 1972 var jag naivt överväldigad av bildmaterialet. Jag tågade oblygt upp till redaktionen för tidningen FOTO som i augusti 1972 publicerade mitt första stora bildreportage under rubriken: Himalajas berg.

 

Den här bilden av berget Machha Puchare ingick i bildsviten som FOTO publicerade i nr 8 1972.

 

 

Vill avsluta med denna bild som jag upptäckt på senare år. Den är från november 1974 då jag återvände till Everest och vandrade hela vägen från Katmandhutrakten upp till bergets fot. Hade fått låna en leicaflex med gluggar av en vän och vid Periche knallade jag högt upp på Taboche för att kunna fotografera världens femte högsta berg Makalu, som framträder till vänster i bilden. Snöslottet i mitten är Baruntse. Leicaflex 180 mm Kodachrome 25.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0