Under arbetet med boken Sveriges Nationalparker tog jag mig ned i ravinen som Muddusjåkk karvat ut. Bara att komma ned var ett äventyr och den blockrika ravinen är tveklöst en av Sveriges mest svårframkomliga platser. Här går inte många människor. En vildmark i ordets rätta bemärkelse - eller? Läs mer om begreppet i denna blogg.

Modersmålet kan vara en boja, internationell engelska en befrielse. Smaka på dessa båda begrepp som möjligen betyder samma sak: vildmarksfotografi – wilderness photography. På engelska låter det mäktigt, som den internationellt aktade verksamhet det är frågan om. På svenska har begreppet en annan underton, om inte töntig så i alla fall mer lättviktig. Det officiella Sverige har svårt att förhålla sig till vildmarken – på ett kultiverat sätt.

 

Svenska Wikipedia skriver följande: ”Vildmark kallas ett område som ligger avskilt från civilsationen och som är mer eller mindre orört av människor. Sveriges fjälltrakter kan kan i mångt och mycket klassas som vildmark samt de flesta skogsområdena. I övriga världen kan savannerna, regnskogarna och tundrorna räknas som vildmark. Även öknar och polarområdena (nordpolen och sydpolen) kan klassas som vildmark. Vildmarker är oftast helt obebodda eller endast bebodda av naturfolk, exempelvis samer, indianer och eskimåer. Vissa vildmarksområden är eftertraktade turistmål, bland annat för fotvandring, jakt och safari.”

 

Detta är allt som kan läsas om begreppet vildmark, inte mycket mer än i en turistbroschyr från avfolkningslänen. Nationalencyklopedin är lik tunnsådd.

 

Den engelska versionen av Wikipedia innehåller en lång artikel som utreder ordet Wilderness i 10 delkapitel. Texten fördjupar och problematiserar vad saken handlar om. I den internationella litteraturen finns en oöverskådlig produktion av böcker om wilderness, vad detta är och står för, hur den ska bevaras och ”skötas”, för att inte tala om bilderböckerna. På svensk botten är utbudet magert. De två språkversionerna av Wikipedia speglar något väsentligt om begreppets inflytande i olika länder. Inom det internationella samfundet har ordet wilderness en respekterad betydelse som förvisso kan leda till kontroverser, men det väger tungt. På svenska väcker ordet vildmark mest ambivalens, från turismens skrytiga klichéer till politikens nedlåtande muppstämpel. Seriösa diskussioner inom kulturmedierna är sällsynta. Trots att vi bevisligen har EU:s största oförstörda naturområden och enormt stora obefolkade arealer, är vildmark inget ord som man kan använda invändningsfritt i Sverige. Det är laddat med positiva och negativa vibrationer. Vilka beror på vem du är.

 

Därför kallar jag mig hellre wilderness photographer än vildmarksfotograf. För den natur jag framförallt vill gestalta med kameran är den orörda och av människan okultiverade. Vild mark – det är dit jag dras, och att skydda det som finns kvar är en av vår tids största utmaningar, som jag ser det.

 

Av många internationellt namnkunniga wilderness photographers har jag ett gott öga för de tasmanska. På Tasmanien finns en inspirerande tradition av wilderness photography. Den grundlades av Olegas Truchanas, invandrare från Lettland och vildmarksälskare. Länge fanns det kvar vita fläckar på öns karta. Från början av 1950-talet och framåt vandrade Truchanas i nationalparken South-West och gjort legendariska paddelturer nedför floderna, och han fotograferade ambitiöst. I början av 1970-talet skulle Lake Peddar dämmas upp till ett jättelikt regleringsmagasin som fick tjugofem gånger större yta än den ursprungliga vattensamlingen. Då fick hans bilder en betydelse.

 

Olegas Truchanas försökte genom bildföredrag mobilisera ett folkligt motstånd mot regleringen, men kampanjen kom igång för sent och själv drunknade han tragiskt under en paddelfärd nedför Gordon River 1972 samma år som Lake Peddar dämdes. Hans tankar om och kamp för att bevara vildmarken fördes vidare av Peter Dombrovskis. De två naturfotograferna hade varit vänner, den förstnämnde som mentor för den senare. Medan Truchanas använde Leica och småbildsformatet var Dombrovskis storformatsfotograf med en Linhof i packningen. Deras bilder skiljer sig åt på grund av det.

 

Knappt tio år efter förlusten av Lake Peddar aktualiserades ett förödande vattenkraftsprojekt i Franklin River. Det gjorde Dombrovskis till en central person trots att han var mera lågmäld än Truchanas. Dombrovskis hade kommit till Tasmanien från Litauen efter andra världskriget, och hans bok Wild Rivers publicerades mitt under den blossade miljöstriden. Boken väckte mycket stort och berättigat uppseende och inspirerade den australiska opinionen mot vattenkraften. Enligt min mening är den en av de förnämsta naturböcker som någonsin producerats. 1985 räddades mot alla odds Franklin River från förstörelse och Peter Dombrovskis kunde fortsätta fotografera sina utsökta bilder från dessa vildmarker. Han blev internationellt berömd (invald i amerikanska Photographers House of Fame), men i mars 1996 under en solotur uppe i otillgängliga Western Arthurs Range, dog han av en hjärtattack 51 år gammal.

 

Min sympati för wilderness photography på Tasmanien har vuxit på grund av dessa två fotografers parallella och sorgliga öden. Kännetecknande för deras bildstilar är estetiskt laddade scenerier och detaljer i naturen. Vid varje besök på ön har jag märkt vilken respekt deras bilder fortfarande väcker i samhället. Även personer som aldrig kommer ut i dessa avlägsna naturområden beundrar deras bildkonst. Jag skulle tro att wilderness är ett ord med andra valörer på Tasmanien, än begreppet vildmark har i Sverige.