Den bedårande alpnaturen vid Oberstofel i Appenzell är ”sound of music” för ögat. Kan man tänka sig ett mer typiskt vykort än denna bild, lätt att älska om man ser till motivet, lätt att förakta om man ser till det fotografiska uttrycket. Läs om min senaste resa till Alperna.

 

 

Alperna är för landskapsfotografen vad den afrikanska savannen är för djurfotografen – en förförisk miljö. Man får mycket till skänks i jakten på sina bilder. Ändå måste man ta vara på sina kunskaper och erfarenheter i komposition och ljushantering om man vill skapa något som är mer än bara slentrian.

 

För några veckor sedan besökte jag Schweiz. Har en klockarkärlek (!) till detta land. Naturen är så ståtlig att jag alltid famlar efter ord. Man måste faktiskt gödsla med superlativer, allt annat vore en verklighetsförfalskning. Den här gången är målet östra delen, kantonen Appenzell, vars berg är mindre kända än storheter som Matterhorn och Eiger. Några dagar vandrar jag inom synhåll för högsta toppen Säntis, vallar kameran som jag brukar säga. Vädret växlar: regn, sol, moln och åska. Bakom varje höjdkrön och runt varje dalkrök öppnar sig nya möjligheter. Luften är frisk och ren och fotografin en fröjd.

 

Kan man skapa något bildmässigt nytt av något så fotografiskt utnött som ett vackert alpmotiv? Känner mig tveksam. Tror inte det är möjligt längre, tycker inte ens att det är nödvändigt. För egen del vill jag bara fånga de stunder av flyktig visuell tillfredställelse som fångar mig. I bästa fall kan jag förmedla intrycken till andra och få en respons, men vilken naturfotografi är längre extraordinär? Jag menar att det räcker med ett gott hantverk och ett äkta uppsåt för att skapa något som är värt att betrakta. Så kommer det förbli, även i framtiden. Med det goda hantverket menar jag gestaltningen av landskapet, bredden i bildmaterialet, kompositionerna och deras relevans för både naturen och den personliga iakttagelseförmågan. Om bilderna sammansmälter den objektiva och subjektiva aspekten på landskapet uppstår ett uttryck – hoppas jag i alla fall. Och därmed kan ett klichéartat vykort som ovan, faktiskt platsa i kollektionen och bli riktigt stark i känslan. Denna bild av det fridsamma bergslandskapet där de lyckliga alpkossorna betar i slösande sol, är faktiskt också en vision av ett kärnsunt paradis, något vi alla drömmer om

 

Här är några andra kommenterade bilder från mina utflykter.

 

Uppe vid hyttan Schäfflar kan jag följa eftermiddagens ljusschatteringar över massivet Säntis. Molnen är min bästa bundsförvant när jag fotograferar berg. De skulpterar och ger dramatik åt en vy som annars kunde vara ganska stel även om den är nog så vacker. Zoom 70-200/2,8 vid 120 mm.

 

 

 

I gryningen går jag ut från hyttan för att följa utvecklingen. Masten som syns på toppen Säntis står på en stor anläggning. Man kan åka linbana dit upp. Jag står på en hisnande smal kam med tusenmetersbranter åt båda hållen, men trots höjden drygt 1900 meter över havet är det ingen snö. Vad som kännetecknar denna del av Schweiz är bergens vertikala lager som gör dem stupbranta. Kalksten är en vanlig bergart häromkring och marken blir otroligt bördig även så här högt upp. Istället för en sugande snösluttning är det tvärbranta blomsterängar som ger mig fjärilar i magen när jag närmar mig kanten. Panormabilden består av två sammanfogade bilder gjorda med TS 45 mm.

 

 

Kvällsbild av den rika blomsterängen utanför hyttan. Bildens blandning av topografisk dokumentation och stämningsfullt ljus är exempel på en gestaltning som jag söker. Den fångar något av landskapets själ. TS 45 mm.

 

 

 

Altman 2386 meter över havet är den mest framträdande bergsprofilen i trakten. Här höjer sig toppen nästan tusen meter över hyttorna vid Meglisalp. Bildvinkeln hittade jag på väg upp mot hyttan Schäfflar och bergväggen till höger medger en bra gestaltning av höjdskillnaderna i landskapet. Den saken är alltid en utmaning för bergsfotografen. Husen nedanför toppen understryker en minst sagt imponerande topografi. Zoom 70-200/2,8 vid 160 mm.

 

 

En dag med regn och dimma tar jag en rövare och åker linbanan upp till toppen av Säntis. Kanske tränger man igenom molnen däruppe? Mycket riktigt, en virvlande molnvals bjuder upp. Altmann träder gungande fram i korta glimtar när jag fotograferar berget från den makalösa anläggningen schweizarna byggt på klippspetsen där linbanan slutar. Berget lever upp till sitt namn. Zoom 70-200/2,8 vid 135 mm.

 

 

Vid Seealpsee speglar sig branten en mulen kväll när jag strosar runt sjön. Mitt sinne är inställt på naturstilleben. Skannar oavbrutet terrängen och ser plötsligt detta haikumotiv. En varm känsla av glädje kryper in i mig: drömmen om en undangömd men talande detalj i detta storskaliga landskap. TS 45 mm.

 

 

Områdets skogar är också värda att undersöka. Täta bestånd av bok övergår på högre höjd i mörk granskog, och träden växer på synnerligen branta bergssidor. En dag går jag uppför stigen som följer en bäckravin. Ser ett vattenfall och tar mig nedför en hög och lerig brant för att fotografera. Miljön inspirerar mig genom sin v-ravin och trappstegsfallen, och i ljusgläntan högst upp växer en bok snyggt inplacerad. Arbetar mig igenom ett antal alternativa bildvinklar varav denna blev bäst. När jag sedan ska tillbaka upp till stigen uppstår plötsligt svårigheter. Lerbranten är exponerad, lite svindlande och inte lätt att forcera. Känner att jag hamnar i ett farligt läge. Att rutscha nedför leran rakt mot stenarna kan sluta illa. Måste skärpa koncentrationen där jag balanserar som en klättrare på ett snöfält, men här klädd i lortiga regnbyxor och med bar överkropp som blir allt lerigare. Sic, naturfotografi kan medföra oväntade prövningar när inspirationen tar över. TS 17 mm.

 

 

Jorå, jag gjorde vanliga vandrarbilder också. TS 17 mm.