En öken och en princip

”Idel sol gör öken”, säger ett gammalt arabiskt ordspråk. Nu var det ett tag sen hon visade sig. Medan snöslasket härjar utanför kammaren tittar jag i bildarkivet. Simpson Desert 2010, det var då jag bröt mot min princip. Jag bytte apostlahästarna mot en jeep, men det fanns inget val. Eller som Groucho Marx sa: Jag har en princip, om den inte passar har jag andra.

 

Vi var ett gäng som ville korsa Australiens största sandöken, stor som halva Sverige. En jeep-expedition gav den möjligheten. Man kan visserligen gå med kameler, men det är en större historia. Kräver mycket tid. En som gick med lastdjur var Cecil Madigan. Han ledde den första expeditionen genom denna öken. Han döpte den efter en ordförande i Sydaustraliens Geografiska Förening (sic). Det var 1939, alltså sent i modern tid.

 

I Simpson Desert finns världens längsta parallella sanddyner, tjugo mil långa. De är fler än 1200 till antalet. De sträcker sig i riktningen nordväst sydost, efter den dominerade vinden. Öknen delas av tre delstater: Nordterritoriet, Queensland och Sydaustralien. I de två sistnämnda har man avsatt nationalparker. Vi behöver tillstånd. Expeditionen är ett seriöst äventyr. Man måste ha med sig mycket bränsle och vatten, flera reservhjul och utrustning att laga däck. Helst bör man köra flera fordon ihop, vi har två. Hettan är hotfull. Allt stryk jeeparna tar medför risker.

 

Vår rutt är en av de längsta man kan göra i Simpson Desert, cirka 70 mil. Start och mål är Alice Springs, totalt 120 mil, en rejäl runda i hjärtat av Australien. Varför ge sig ut i denna intighet?  Jag har mina motiv. De sista vildmarkerna kallar. Öknen är filosofisk natur, en avskalad skönhet. Karga miljöer lockar mig. Australiens inre är ett extremt fall. Där är naturen större än människan. Vi måste visa den respekt. Vi har inte exploaterat allt på jorden. Simpson Desert är ett väldigt land lämnat åt sig själv. Men även här lurar miljöhoten. Man har hittat olja. De hjulspår som sträcker sig över sanden är geologernas efterbörd. Nu hålls de i skick av dem som vill pröva med jeep. Färden genom Simpson Desert är ett äventyr som inger respekt i Australien.

 

Att sitta i jeepen hela dagarna blir enformigt, men naturen är den stora behållningen. Bara att vara i denna väldiga öken är en ynnest. Efter sex dagar har vi kommit igenom ödemarken. De bästa stunderna har varit lägren. Då tar vi oss tid att njuta av landskapet. Skymningens stillhet är beundransvärd. Vi lägger ur sovsäckarna på sanden och tittar uppåt. Natthimlen är vårt nya skådespel. Stjärnfallen duggar tätt i öknens hjärta.

 

 

Öknens horisont är ändlös, molnen fotografens räddning och vidvinkelobjektivet det bästa verktyget. 17mm.

Kul för den som gillar fyrhjulsdrivet. Jag föredrar vandring!
Lätt att köra fast.
Här vill man inte göra hjulspår, eller sätta sitt fotavtryck för den delen!!
Ökendesign.
Lägerplats i mitten av ingenting.
Våg efter våg av sanddyner. Ibland är de gula, ibland röda (av järn). Färden är en seglats på landbacken.
Gryningens stillhet mullrar av tystnad.
Att öknens tornfalk bara kan – nackvridning hundraåttio grader.
Mulgaträd här och där.
Skymningens stillhet äger annan tystnad än gryningen.
En saltsjö vid dagens slut.
Rutten inlagd med blått.

Kommentarer
Postat av: Miklos

Vilket vackert landskap moder natur skapat!

2012-01-19 @ 15:21:02
URL: http://mimofoto.se/fotograf
Postat av: Ronnie Isacsson

Vilka vyer o oändliga landskap ! Mitt i ingenting som du skriver o ändå så mycket att se för den som har förmågan såsom du . Vilka äventyr du är med om o fantastiska bilder !

2012-01-19 @ 18:56:35
URL: http://www.ronniesfiske.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0